Mitt barn blev MISSHANDLAD på dagis!

åsikter också.

han har sagt det, många andra barn har också sagt det. plus att när personalen hittade henne så hade han stora tussar av hennes hår i händerna och var väldigt arg.

men ändå påstår du att jag har fel.

om hur jag känner kring allt som hänt.

ungefär i hela tråden.
men nu har jag fått nog av dig.
jag slutar nu att diskutera med dig.

Jag citerar mig själv där jag försöker få fram att jag inte lastar det som hänt på pojken. Hoppas vi kan få det ur världen.
Sen vill jag också framföra eftersom den här tråden var menat att jag ville ha stöd, råd och hjälp med min situation, men den gör mer ont än nytta, att jag avslutar här.

Tack ni som gett mig stöd.

[citat]
jag vill säga att jag inte belastar det som hänt på pojken, eller hans föräldrar. de som brustit mest är personalen.

Detta är Alvaerevas man som skriver. Min fru pallar inte med den attityden hos vissa typer här och har lämnat tråden.

Min tilläggskommentar, som blir kort då jag har bättre saker för mig än att käfta med folk som redan har bestämt sig för att de har rätt i att kalla misshandel för roliga timmen eller vad de nu har för andra kreativa förslag.

1. Förskolan har inte brustit i sekretess. Vi har ingen aning om vem pojken är, vi har inte fått någon information alls som skulle kunna identifiera honom mer än ungefärlig ålder och att han har en pappa som hämtat honom. Det stämmer väl in på sisådär 35 barn.

2. Vi har hört oss för hos kommunen och det är deras plan vi följer. Eventuell polisanmälan som det talades om tidigare skulle göras mot händelsen och inte mot någon enskild person.

3. Soc-anmälan frågade vi om och fick den rätta ordningen på sådana här saker utredd. Först gör förskolan sin egen undersökning av händelseförloppet, ändrar rutiner för att det inte ska kunna ske igen. Sen tar de itu med de drabbade barnens problem, vilket innebär att de hjälper vår dotter att komma tillbaka, ger henne extra trygghet tills hon har förtroende för dagissituationen. De har även en skyldighet att se över pojkens förhållanden hemma, om det finns indikationer på att det kan finnas problem hemma. Det kallas anmälningsplikt och är tydligen något mycket fult i vissa personers ögon. Jag ska åter förtydliga att vi inte fått någon som helst information om åtgärder knutna till pojkens familj, vi vill inte heller ha det. Skulle det visa sig att pojken har det svårt hemma, någon form av funktionsnedsättning eller liknande så erbjuds föräldrarna hjälp och vägrar de, först då kopplas socialen in. Detta är generella regler i kommun, ingen specifik sak gällande detta barnet och således har ingen tystnadsplikt brutits.

4. Om mötet idag kan jag säga följande, vår dotter kommer få anpassningsstöd så länge det behövs i förskolan, ingen egen resurs men ordinariepersonalen kommer vara extra lyhörda mot henne och rutinerna för uteaktiviteter kommer ses över. Det som tydligen brast var just när uteleken var slut och leksakerna skulle städas undan. En personal skickade flera barn runt hörnet för att hämta leksakerna som låg där och höll sedan inte uppsikt. Detta pågick mellan 2-3 minuter och andra barn har tydligen berättat vad som hänt. Pojken har tydligen sagt att det var han också, så eventuellt tvivel om vem det var som gjorde det är undanröjda. Vår dotter och pojken kommer inte heller att behöva träffas så som läget ser ut nu till att börja med. När hon känner sig fullständigt trygg och barnpsykologen har gett sitt godkännande för att de ska leka på samma utegård så får de göra det, under noggrann uppsikt så vår dotter inte mår psykiskt dåligt av det. Vi önskar att förskolan kunde ge mer garantier för hennes välmående, men vi verkar få nöja oss med detta tills vidare. Vi ska ha återkommande möten och tätare telefonkontakt. Eventuell anmälan till högre instanser kommer bara ske om det brister igen.

5. Några sitter här med era paragrafer på era höga hästar. Våra känslor har ingenting med läroplanen att göra. Med kallt, logiskt tänkande är det klart att pojken är ett offer för sin situation han också, och vi vill verkligen att han och hans familj ska få den hjälp, om de behöver det. Kanske får de redan hjälp, vad vet vi? Ansvarsfrågan är självklar. Personalen har ansvar för vad som sker och de är de väldigt väl medvetna om. Hur man som medmänniska kan kräva att en förälder, som just sett sitt enda lilla barn helt sönderslaget, ska tänka på pojken och efter läroplanen är ju helt absurt. Jag antar och hoppas att ni inte har den erfarenheten vi nu sitter med, det önskar jag ingen. Vi har inte valt att känna som vi känner, men tydligen är vi, enligt vissa i tråden, hemska människor som inte tycker att det är mer synd om den som slår än den som blir slagen.

6. Det hade kunnat gå mycket värre, hade hon ramlat mot något hårt eller om det fått pågå längre än det gjorde kan vi inte ens föreställa oss vilka skador vår dotter kunnat få.

Som sista ord vill jag säga att vår dotter är en hårding. Hon är nervös och har tydliga psykiska spår som det är nu. Ändå vågar hon sig tillbaka till förskolan och är glad och leker. Ibland kommer det över henne och då kan hon bara sätta sig ner och gråta och klaga med de får ord hon kan. Ont. Pojke drog hår. Liis lessen. Då är det bara att krama henne och trösta så hon känner sig riktigt trygg. Jag har all tilltro till att hon inte kommer få några men om hon bara får känna sig riktigt trygg och älskad och vi gör vårt bästa för att hjälpa henne. Sen att vi missar arbete och skola, bommar kurser, tentor och prov, att vi får skära i budgeten och snåla för att klara hyran, det är det minsta problemet.

Vi ska ha så mycket empati för den här pojken och alla andra barn som är aggressiva. Vår dotter verkar inte vatten värd för vissa och vart är eran empati? Är det ett märkligt, osunt beteende att sätta sitt eget barn först? Att inte acceptera att andra barn får misshandla ens barn? Är det sjukt av oss att sätta vårat barn i första rummet? Vissa av svaren i den här tråden är verkligen okänsliga och det är jävligt taskigt att spä på våran redan utsatta situation med ännu mera skit. Om man inte tänkt absolut logiskt enligt skolplanen i varje ögonblick, är det så svårt att förstå utifrån omständigheterna?

Tack till alla er som bara skrivit ett litet 'tänker på er', och till er som stått på vår sida och kunnat sätta er in i vår situation, det betyder mycket för oss.

/Adam.

alverevas man igen.

Var är det reglerat vad vi föräldrar får ha åsikter om eller ej? Föräldrar-med-barn-på-förskolan-balken §14 eller?

Vad förskolan sen gör med våra krav är upp till dom, men visst fan har vi rätt att ställa krav. Dessutom har inte förskolan berättat för oss hurvida pojken kommer få en resurs eller ej, så det är egentligen en ickefråga.

Och återigen, utåtagerande beteende är vad man kallar just beteendet, själva händelsen och det min dotter blev utsatt för är misshandel, oavsett vad du föredrar att kalla det. Det är inte smutskastning, det är att kalla det för vad det är. Sen om du väljer att kalla det något annat så är väl det upp till dig, men det förändrar inte vad som hände, med vilket uppsåt och vilka skador som uppkom. Ni kanske har skrivit in i värdegrunden där du arbetar, att ordet misshandel inte får användas, men det lär knappast vara reglerat på högre nivå än enskilda förskolor.

Vi kanske borde anmäla både kommun, förskola och pedagoger då de faktiskt använder fel ord enligt kuddmys. Det är ju ett fruktansvärt mycket värre brott än vad lillan blev utsatt för.

/Adam.

Nu är jag tillbaka, då jag tycker att stämningen i tråden har blivit bättre, och jag försöker koncentrera mig på allt det positiva ni underbara människor kommer med.
Det är ett oerhört stöd!

Vår dotter är idag på dagis själv för första gången sen händelsen.
Vi har pratat med personalen och enligt dom har hon varit reserverad mot de andra barnen, men det har ändå gått bra. Hon somnade under vilan och har inte varit ledsen.
Den här veckan ska vi ha ett ytterligare möte med dagispersonal + rektor och höra om hur veckan gått och hur vi planerar för framtiden.
Vad som kommer sägas då vet vi såklart inte än. Vi vet inte hur vår dotter kommer att ta veckan som kommer.
Dock vet vi att hon kommer få hjälp av en psykolog, och vi som föräldrar kommer också att få den hjälpen för att bearbeta det här. Det är inte vi som blivit misshandlade men det vet vi nog alla att det som gör ont på våra barn gör ännu ondare på oss föräldrar.

När jag blev gravid och när vår dotter föddes förvandlades jag från en helt vanlig människa, till en tiger. Jag skyddar mitt barn över alla gränser.
Sen min dotter misshandlats har jag gått från tiger till tyrannysaurus rex. Hon är mitt enda barn. Mitt första och sista (det är en annan historia).
Jag älskar henne villkorslöst och INGET ska någonsin, någonsin få hända henne igen.

Ingenting.

Ni som har undringar om hur det ska gå till praktiskt, så vill jag säga att vi ska flytta ifrån den här staden (därav vill vi inte byta dagis, då hon kommer att slitas upp en gång ändå och vi vill förhindra att det behöver ske ännu en gång) och därför kommer hon inte att flytta upp till nästa grupp. Flytten blir i juni.

Det kommer bara att vara en sammanslagning tills dess och det är i jul. Vi har ordnat så att vår dotter inte behöver gå någon av dom dagarna.
Till nästa termin, ska min man plugga på distans istället för att gå till en skola, och då kommer vi förhoppningsvis att slippa sena dagar, och därmed är sammanslagningen på eftermiddagarna räddad. Vi lämnar henne kvart i nio och då är hon på sin ordinarie avdelning.

I februari kommer hon vara ledig två veckor och i mars en vecka. Till påsk blir det också en vecka ledigt. Sen är vi nästan i hamn med flytten!

Mamma Cia skrev 2009-11-17 08:16:21 följande:

hur menar du med öppet sinne om jag får fråga

jag är också glad att vissa äntligen slutat tjaffsa. känns skönt att få det stöd jag sökte istället för bråk!