ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Kram på dig och godnatt. Skickade ett kort meddelande i din inbox.

Jaddu, när vår son blev sju tyckte vi att det var dags att börja träna honom att sova i egen säng. Vi började en månad innan att förbereda hans rum och göra det mysigt. Sedan nattade vi honom där. Läste saga som vanligt och satt sedan hos honom i sängen tills han somnade. Det tog som regel ca två timmar. Ibland något kortare, ofta betydligt längre. Efter åtta-nio månader loffnade det för honom och han kunde efter högläsningen ligga kvar och somna själv. Ok, ibland kom han över till oss, men inte alltid. Så åkte vi ut till landet över sommaren. Även där gick det oftast bra. Han somnade i egen säng. Oj vad vi kände oss duktiga som föräldrar då. Sedan kom vi hem igen, men då var det kört. Sedan den dagen har han inte somnat en enda natt i egen säng. Utbrott nattetid, ja! Han är nu tolv år. Sova med småbarn tycker jag bara är mysigt, men med störe barn känner jag enbart obehag. Vi ska få någn form av handledning här i hemmet för att kunna styra upp det här. Kanske har jag något att berätta då!

Ja, det där med skuldkänslorna är en fälla. När något inte funkar som man vill så fungerar psyket så att man reflekterar över hur man kanske skulle ha gjort för att det skulle gått bättre. Alla vill ju läa av misstagen. När det gäller ens barn så ligger nog ambitionerna ganska högt. Visst, ambitionerna ser olika ut hos oss alla, men gemensamt är väl att vi önskar barnen det allra bästa. Det ligger så nära till att det då "tippar över" så att man/jag/vi(?) känner skuld i det hela. Va gång sådana tankar kommer, försöker jag numer tänka: "oavsett vad som varit, finns det bara en väg och det är framåt". Försöker koncentrera mmin energi på att göra så gott jag kan, här och nu, i stället för att klandra mig för mina brister.

Idag kom medlemstidning från vår lokalavdelning i Attention. Där har någon ung medlem skrivit följande (ni får bara de två första stroferna):

Hej kära mamma, jag tänkte börja såhär;
jag tror våra tankar ibland går isär.
Tänk om du slutade lägga skulen på dig,
då kunde du lägga fokus på mig.

Men åhh. Förstår om du känner dig motarbetad. Försök få till ett evk

Kramar

Kramar sol1. Har du pratat med soc.? Ge aldrig upp!

Vad jag vet så är det vanligt att man har AS-störningar om man har ADHD och att det då lätt blir större problem med bemötandet av dessa barn. Kan inte svara på om det finns några absoluta gränser för det är ju en bedömningsfråga. Vår son har denna kombination. Som jag förstått det vill man inte utreda detta närmare eftersom han är för social för att ha asperger, men svårigheterna är tydliga och då sätter man "störningar inom as" i diagnosen.

Ja, det betyder så enormt mycket att det funkar i skolan. Vi firar också hemma - vi fyra. Sonen vill baka pepperkakor (det brukar vi göra, men i fjol stod jag plötsligt ensam med detta). Alltså har jag gjort en deg idag.

Sedan drygt ett år tillbaka sovs det om morgnarna här. När sonen var 10 och vi alla sov i samma säng, vaknade han ca 7 om helgerna och pratade med hög röst, skrek nästan. Nu måste jag väcka honom så att han får sin concerta före 10.

Vi tycker också skolan överlag är bra och kontakten är betydligt bättre än med dagis. De har gett resurs utan diagnos. Lite upp och ner har det gått. Åk 1-3 hade han en fröken som inte gillade att prata med oss föräldrar, vilket var väldigt tråkigt. Samtidigt kunde vi se att hon faktiskt hada "järngrepp" om sonen - fick honom att arbeta och känna sig trygg. Men med assitenten hade jag under denna period en mycket nära kontakt, vilket uppvägde. Så småningom drogs assistenten in och han började i liten grupp (6-7 barn och en lärare+assistent) där han vistas drygt halva tiden. Första året var en riktig katastrof. Schemat var rörigt och han visste aldrig var han skulle vara. Personalen saknade särskiljd kompetens för dessa barn och det var ett obeskrivligt kaos i gruppen. Ingen kunde arbeta i denna miljö - djungelns lag rådde och sonen fick knappast något gjort alls. Hemma avlöste utbrotten varandra. Från detta läsår har gruppen ny personal. Efter två veckor komhan hem och sa "nu går det att trivas där, nu går det att arbeta". Efteråt har jag förstått att det tog ytterligare en tid innan lugnet verkligen "satt" i gruppen, men sonen förstod nog att det var rätta förutsättningar nu. Läraren där har ordentliga erfarenheter av NPF och kan handskas med dessa barn. Vi har bra kontakt och nu känner jag mig lugn, men han har inte uppnått målen så det kan hända att han får gå ett om ett år. Lite sorgligt med tanke på att kompisarna då börjar ny skola. Alla tast har visat att hans begåvning ligger över medel. 2 ggr i veckan har han gy med vanliga klassen och 1 gg extra gy med lilla gruppen.

Det blev långt. Nu ser det ut som Strattera gör honom lugnare. Kanske vi törs hoppas på en lugnare helg. Sonen gillar att laga mat och baka och är trevligt sällskap i köket. Jodå, det lilla monstret är faktiskt både charmig och trevlig också.
På hemkunskapen sa de att det syntes att hade vana.

Önskar er alla trevlig fortsättning på denna helg

Det skulle varit högklassig underhållning här också...

Och vi samsov tills han var sju, tror jag. och med små barn är det mysigt men sen...När vi fortfarande försökta få honom sova i egen säng (i säkert närmare tre år) så somnade han sent, vaknade därefter efter att ha slumrat i fem-tio minuter och kom sedan upp och ställde sig och skrek, stel som en pinne. Vi sover nu med varsitt barn, men jag längtar tillbaka till min egen säng. Här är det insomningen som är svårast. Vi har provat allt. Fasta rtiner, lugnt en stund innan, högläsning och de  sista två åren ljudbok etc  Som mycket liten var han extremt svårsövd men sov bra när han somnat och mönstret det håller i sig. Sömnproblem är inget man vill ha -det påverkar livskvaliten för hela familjen.

Nu har vi bakat lussekatter och pepparkakor. Mysigt, men jag ropar inte hej innan dagen är slut. När concertan går ur kroppen vid sju så är det som att slå av en strömbrytare - man vet aldrig vad som händer