ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig
Jag är här också. Läser. Är trött och låg, men kommer nog med frågor snart. Snön är jag glad för - för barnens skull och för att det blir så vackert. Men våndas när jag ska ut med bilen...
Inlägg från: Karina09
|
-
-
Samma här, men det kan dröja länge innan jag lyckas lista ut vad det är/vad som hänt. Tycker det är så svårt att fatta vad som händer. Jo, vi har hållit fast vår son. Inte för att vi trodde det var rätt sätt att handskas med situationen, utan för att vi inte såg alternativen. Vi ser inte tillräckligt tydligt vad som orsakar utbrotten och utbrotten har skadat så mycket. Materiella skador för närmare 30 000 kronor de senaste 18 månaderna. Fysiska skador som skulle behövt ses över av läkare (fraktur i handen efter att sonen kastat saker mot mig) plockat många glasbiitar/splitter ur mina och dotterns fötter.(Blåmärken/rivmärken hindrar mig inte i vardagen). Suckar, för självklart villjag inte ha det såhär. Det blev lugnare av medicinering, men jag lider med honom eftersom det medför en del biverkningar. Nu kan vi resonera och diskutera mad honom om vadhan tänker / känner. Mycket återstår, hjälp är (kanske) på väg.TwistedSister skrev 2009-12-15 15:00:07 följande:Oj vad ni skriver, har inte tittat in på bara några dar men hur ska jag nu hinna läsa ikapp? I är forsatt stressad i och efter skolan, idag skulle vi haft elevvårdskonferensen men då blir såklart lillasyster magsjuk så fick ställa in. Undrar när det nu kommer bli av. Häromdagen kastade I en sten stor som en knytnäve mot mig, träffade suffletten på barnvagnen och studsade ut. A hade lika gärna kunnat få den i huvudet. Anledningen var att I ville leka med en kompis och jag har inte deras telefonnummer men lämnade vårat till kompisen så att hans föräldrar skulle kunna ringa sen. Men de hade inte ringt och I vägrade tro på det och påstod att det var jag som inte hade svarat. Gick inte att övertyga honom om att det inte var sant. Det är svårt att veta exakt tycker jag, vad det är för grejer som fyller på den där bägaren. Det kan vara så totalt olika saker hela tiden, som bara blir fel. När jag hämtar från skolan är bägaren i regel redan full, och nånting KOMMER att orsaka ett utbrott, det är bara att vänta och se vad det blir just idag.
-
Inget riktigt svar, men ändå...TwistedSister skrev 2009-12-17 12:16:08 följande:Usch vad hemskt. Jag får så ont i magen när nåt sånt där händer, det är ju liksom jag som är ansvarig för mina barn och deras säkerhet och helt plötsligt kommer en sten farande rakt mot barnvagnen utan vidare förvarning. Om den hade träffat henne i ansiktet istället, som den hade gjort upp suffletten inte var uppfälld...sånt där får ju bara inte hända men hur hindrar man allting, kan ju vara vadsomhelst närsomhelst. Han var väldigt försiktig med henne när hon var liten bebis, men sen hon börjat krypa så tycker han att hon är stor nog att förstå vad som gör honom arg, vilket inte ens jag alltid förstår, och tvekar inte att slå, nypa, eller putta henne när han hinner och jag inte är snabb nog att gå emellan. Kanske är så med många syskon, men I förstår inte att A är mindre och kan slå henne hårt som om han slagit en jämnårig. Är ensam vuxen med två barn och vakta får man göra hela tiden även om han för det mesta är väldigt glad och trevlig kan det vända på en halv sekund. Jag är rädd för att problemet skulle kunna kvarstå, någon gång kommer han ju även att bli starkare än mig. Troligtvis. Och att han slår och sparkar eller kastar saker på mig händer väl så ofta att jag inte ens tänker på att komma ihåg gångerna längre. I är väldigt oblyg mot främlingar så han kan även slå någon människa som han aldrig sett förut om vi är ute och han tycker någon går i vägen för honom. Det är en potentiellt farlig situation för honom själv, han vet ju aldrig vem det är han ger sig på och bråkar med. De flesta jag känner med barn i samma ålder kan. Finns det något som faktiskt hjälper för att minska våldsamheten? Han vet mycket väl att man inte får slåss och varför, han har bara inte informationen tillgänglig i ögonblicket då det händer. Kan man träna detta?
Det är inte så lätt att begripa sig på NPF-barn. Vad triggar? Jag har ofta ställt mig frågande, men vet samtidigt att jag nog skulle ha fler svar på den frågan o jag hade möjlighet att ställa mig utanför situationen på ett annat sätt än vad jag har.
Det där med att vara "våldsbenägen" som barn är definitivt en allvarlig varningssignal oavsett vad som gjort att beteendet utvecklats. Här har det också varit svårt att skydda lillasyster i perioder då allt "glappat". Att få syskon är tufft och finns det andra saker som gör en sårbar så "späds" det på och bollen kommer i rullning. Jag tror att det faktum att jag upplevt mig ensam och sårbar (trots att jag lever med barnens pappa sedan 22 år) påverkat båda barnen negativt, men i synnerhet sonen som är mer sårbar.
Man kan träna. Men direkta råd kan jag egentligen inte komma med. För oss var vägen tidigare förstärkningssystem, bättre ord än belöningssystem eftersom det enligt min erfarenhet INTE handlar om mutor. Det handlar om att man som förälder ringar in små mål som man försöker få barnet att genomföra genom att ge något positivt tillbaka. Det ska vara ganska litet och avgränsat och bygger på "gör jag det så hände något trevligt, då blir det kul enstund. Dvs, att säga "om du inte gör så, så får du två kolor" funkar inte enligt denna metod. Däremot kan "om du tar bort tallriken från bordet, så kan jag läsa för dig sedan" vara en framkomlig väg.
Här fungerar det bättre sedan dignos och medicinering. I skolan går det bra och svärföräldrarnas kommentar sedan de var barnvakt i helgen, var att de var imponerade över den förändring som skett efter medicinering. Dvs, det har gått ganska bra när han umgåtts med dem tidigare. Jag tar kommentaren på allvar. Det innebär att vi har ett annat utgångsläge för att ta itu med saker och ting. Själv faller jag ner i depp då jag tänker på allt hemskt som varit. Visst är jag glad över att det ser ut att gå åt rätt håll, men kan ändå inte riktigt. Det finns sorg över alla konstiga situationer som varit. Jag kan inte riktigt lita på att det inte ska bli "stortokigt" vilken sekund som helst. Samtidigt tvingade ju alla dessa problem mig att verkligen tänka efter.. Jag är nog tuffare och mer målmedveten idag än tidigare. Om jag ska ge något råd, så är det: jobba, jobba, jobba för att få hjälp. INGEN klarar sig utan hjälp och stöd, ingen människa är gjord för det. -
Och du, trots allt hemskt jag häver ur mig här om min son, så är han en extremt charmig person, somtrots glapp i detta med empati är mycket, mycket känslig. Mycket hemskt kan man få vara med om som man aldrig trott skulle kunna inträffa. Men vi får ju en annan dimension på detta med vad det innebär / kan innebära att vara förälder. Mitt mer positiva jag säger: en utmaning! Och utmaningar tar man väl?!TwistedSister skrev 2009-12-17 12:16:08 följande:Usch vad hemskt. Jag får så ont i magen när nåt sånt där händer, det är ju liksom jag som är ansvarig för mina barn och deras säkerhet och helt plötsligt kommer en sten farande rakt mot barnvagnen utan vidare förvarning. Om den hade träffat henne i ansiktet istället, som den hade gjort upp suffletten inte var uppfälld...sånt där får ju bara inte hända men hur hindrar man allting, kan ju vara vadsomhelst närsomhelst. Han var väldigt försiktig med henne när hon var liten bebis, men sen hon börjat krypa så tycker han att hon är stor nog att förstå vad som gör honom arg, vilket inte ens jag alltid förstår, och tvekar inte att slå, nypa, eller putta henne när han hinner och jag inte är snabb nog att gå emellan. Kanske är så med många syskon, men I förstår inte att A är mindre och kan slå henne hårt som om han slagit en jämnårig. Är ensam vuxen med två barn och vakta får man göra hela tiden även om han för det mesta är väldigt glad och trevlig kan det vända på en halv sekund. Jag är rädd för att problemet skulle kunna kvarstå, någon gång kommer han ju även att bli starkare än mig. Troligtvis. Och att han slår och sparkar eller kastar saker på mig händer väl så ofta att jag inte ens tänker på att komma ihåg gångerna längre. I är väldigt oblyg mot främlingar så han kan även slå någon människa som han aldrig sett förut om vi är ute och han tycker någon går i vägen för honom. Det är en potentiellt farlig situation för honom själv, han vet ju aldrig vem det är han ger sig på och bråkar med. De flesta jag känner med barn i samma ålder kan. Finns det något som faktiskt hjälper för att minska våldsamheten? Han vet mycket väl att man inte får slåss och varför, han har bara inte informationen tillgänglig i ögonblicket då det händer. Kan man träna detta?
-
Nej, dte är inte kul med mediciner öht. Och att byta är marigt. Alla har ju biverkningar. Sonen försökte via argumentation vägra ritalina (som ser ut att hjälpa upp hemmasituationen". Han har biverkningar och säger "varför ska jag vara experimentkanin för"? Biverkningarna går som regel över efter en tid, men jag lider ju med honom. Jag skulle verkligen inte utsätta honom för detta om det inte vore nödvändigt. Tur att de finns.Trollet Ludenben skrev 2009-12-17 21:47:10 följande:Det har vart snack om det där QBtestet för oss med under utredningen som pågår nu. Jag bävar för den dagen han ska gå omedicinera.... vill inte!! Få se om testet kommer att göras, vi har inte fått definitvt besked om alla tester än. Vet att de ska göra ett begåvningstest (som de misslyckades med sist) och ett ADI test.Låter ju bra att ritalin är i kapslar. Frodo har en större styrka på concerta och då är tabletterna relativt stora. 18 och 27 mg är pyttesmå men 36 är nästan som en panodil. Men han är en baddare på att svälja tabletter. Lägger dom på en skred youghurt och han sväljer även de som är dubbelt så stora som concerta. Tur han inte ärvt efter mig i alla fall för jag tycker det är jobbigt att svälja sånt. Så bra att ritalinet går att ta ur kapseln.
-
Gör båda delarna. Om du får medicin så orkar du bättre, men det blir inte bra innan du får en tillvaro som är mer lätthanterlig. Samtidigt har du ju ett jättejobb framför dig. Jag hamnade i en sådan situation för ett år sedan men fortsatte jobba och slita med en kaosartad tillvaro. Är bra sedan drygt ett halvår, men slutar inte med medicin innan det blivit mer stabilitet i tillvaron.kristinah skrev 2009-12-18 14:02:49 följande:"explosiva barn" håller jag just påa tt läsa. Det är bara det att jag snart inte längra orkar med mitt barn känns det som. Har haft ett förskräckligt år, jag funderar på om ajg själv kan vara deprimerad och så detta barn som baehöver så mycket mer än mina andra två pch jag håller påa tt gå under.KAnske ska söka hjälp själv först.....
-
Det var fint. Jag blir låte tårögd när jag läser det där.två lingon och ett blåbär skrev 2009-12-20 08:52:39 följande:Skickar varma kramar i vinterkylan.Jag tycker att denna dikten ger styrka och mening (trots att jag själv inte tror på gud) I år kommer nästan 100 000 kvinnor att bli mammor till handikappade barn. Har du aldrig undrat hur mammorna till handikappade barn blir utvalda? Jag ser på något vis gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggrannhet och medvetenhet. Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva i en stor dagbok Gud ger ängeln ett namn och ler "Ge henne ett handikappat barn" Ängeln blir nyfiken, "Varför just henne Gud? hon är så lycklig" "Precis", ler Gud. "Kan jag ge ett handikappat barn till en som inte kan skratta? det vore grymt" "Men har hon tålamod?" frågar ängeln "Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då skulle hon drunkna i en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron har lagt sig kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne idag. Hon har rätt känsla för sig själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ska ge henne lever i en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva i hennes värld och det kommer inte bli lätt". "men herre, jag tror inte ens hon tror på dig". Gud ler. " det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk". Ängeln flämtar, "Självisk? är det en dygd?" Gud nickar. "Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva" Ja, här är en kvinna som kommer välsignas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det men hon kommer avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger "mamma" för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer veta det. När hon beskriver ett träd eller en solnedgång för sitt blinda barn, kommer hon vara en av de få som någonsin får se mina verk. "Jag ska ge henne kraften att se det jag ser...okunskap, grymhet, fördomar och ge henne styrkan att stå över detta. Hon kommer aldrig vara ensam. Jag kommer vara vid hennes sida varje minut, varje dag hela hennes liv, lika säkert som att hon står nu vid min sida. "Och hur bli det med en skyddsängel?" frågar ängeln. Gud ler. "En spegel kommer vara tillräckligt"
-
Vår son hade ett fastställt upptrappningshema. Dosen baserar sig på kroppsvikt men är ändå individuell. Googla och läs om medicinen i Fass. Vår son är 12, så dosen är därför högre, men han hade en vecka 18 mg, nästa vecka 36 mg, tredje veckan 46 mg. Efter 10 dagar med den högsta dosen tog vi kontakt med BUP pga biverkningar (bl a agressivitet, kraftiga utbrott, mkt dålig aptit och sömnsvårigheter. Då gick vi tillbaka ett steg. Därefter har han dessutom ordinerats Concerta för att få effekt dygnet runt. Men allt det här är individuellt och vad som passar ditt barn vet man först efteråt. Försök ställa frågor när du träffar läkare eller annan personal på BUP. Jag har så många gånger undrat en massa när jag kommit hem.Yvonne skrev 2009-12-20 19:18:26 följande:I torsdags fick vår 7½ årige son sin ADHD-diagnos. Det var vad vi föräldrar också trodde. Han började med Concerta i fredags. Ni som är experter på det här: Om det fungerar hur länge dröjer det innan man ser en förändring? Hur vet man om man behöver höja dosen?Det kommer nog bli många frågor här den närmaste tiden.
Hur som helst funkar det MYCKET bättre i skolan nu för vår son. Hemma har vi en sportslig chans att styra upp tillvaron på ett vettigt sätt. Fördelarna har övervägt trots biverkningar här. -
Nej, vad säger jag. Efter att concertadosen sänktes ett "snäpp" har han dessutom börjat med Strattera. Så var det!
-
Nya, var Strattera? (som här)solskina skrev 2009-12-22 19:04:40 följande:God jul till alla från ett Solskina i vinterskrud.Vi har helt snöat in oss på jul här. //Ingelaps/ nya medicinen värkar hjälpa....
Och, Ja. En mycket god jul härifrån också. Jag är också glad att jag hittat er!