Ansvar?

hej!
Jag lever med min man som jag har ett gemensamt barn med på sju månader.
han har två döttrar sedan innan 9 och 13 år!
Vi har det ungefär som i en kärnfamilj...jag är föräldraledig, gör läxor med tjejerna, fixar maten, tvättar deras kläder, kan skjutsa dom om dom ska iväg på något.
nu åker den yngsta skolbuss, men innan körde min man henne till fritis på morgonen, när han åkte till jobbet och jag hämtade henne på em.
han har även varit iväg på konsert osv medan jag varit hemma med tjejerna o haft myskväll.
man gör barnen en stor tjänst genom att göra så tror jag.
tjejerna kommer till mig om det är något, ber om råd, pratar om problem osv...och det gör livssituationen för alla mycket lättare.
jag har också väldigt bra kontakt med deras mamma, som tur är!vi pratar nästan alltid om det är något med tjejerna, så det är kanske lite mycket åt det hållet istället.
samtidigt trivs ja med min roll i familjen...:)

jag tycker det är en självklarhet att när man väljer ett liv med en partner som har barn sen innan får man mötas på halva vägen och anpassa sig efter varann, och det viktigaste se till så att barnen har det bra!
kram

Hej och tack för svaret! Det låter ju jätte bra.
Det är kanske lättare för kvinnor att ta ansvar? Vi jobbar på det så jag hoppas vi får det som er en dag! Kram

Nu är mina barn tonåringar så här handlar det om vääääligt mycket skjutsande, till buss, skola, aktiviteter osv, vi bor på landet. Min sambo sedan ett år tillbaka slår nästan knut på sig själv för att kunna ta så mycket som möjligt av detta och passa in med annat, typ jobb och annat som ibland får stå åt sidan.... Han tar minst hälften (och det är mycket!). Dessutom gör han en massa annat för dem (och mig) också, köper kläder åt dem när han hittar något roligt, filmer, smycken samt handlar oftast, lagar oftast mat mm. Men, han är sådan som person och "skämmer bort" mig också, för att inte tala om sina egna större tonårsbarn som också finns med i bilden på heltid. Tror inte man kan få någon att göra mer/ta mer ansvar än vad som känns naturligt för vederbörande och som görs av egen vilja och intresse (och det naturligtvis helt oavsett om det är en man eller kvinna)

Jag är ju i omvänd situation - har en make med 2 barn sedan tidigare.
Jag har sett det som att vi är en familj när vi är tillsammans. Och då har jag samma rättigheter och skyldigheter som de andra i familjen.
Jag skjutsar, hjälper till med läxor, ställer krav osv. här hemma. Men jag tar även egna små utflykter med eller utan barnen.
Så... som att vi är en familj helt enkelt.
Om maken måste göra något en kväll så är det självklart att jag inte bokar upp mig då utan att det är jag som är hemma och tvärtom.
Däremot är jag inte med på utvecklingssamtal och föräldramöten för barnen har två bra och engagerade föräldrar som tar hand om det

Så... jag tycker nog att ni inte behöver ha något "nattningsschema" i detalj men däremot en grundtanke över hur ni vill ha det.
Kolla hur era jobbscheman ser ut. Vem passar det bäst att lämna eller hämta på dagis.
Vilken kväll gör han något och vilken kväll gör du något - så att ni vet att den andra behöver vara hemma osv.

Tänk familj och hur ni ska få ihop det. Tänk inte "mitt och ditt" utan "vår familj".
Vad han än tycker har han valt en kvinna som har barn sedan tidigare. Det är ett paketpris kan man säga

[citat]
Däremot är jag inte med på utvecklingssamtal och föräldramöten för barnen har två bra och engagerade föräldrar som tar hand om det [citat]

Hej! Vi hade ett gräl om det där i häromkvällen när det var dags för föräldramöte. Jag hade sagt till min sambo att om det var okey för honom så skulle jag gärna vara med på föräldramötet. Han anmälde oss båda två men när biomamman fick höra det blev hon galen. Det slutade med att varken jag eller sambon kom iväg utan var osams. Jag tycker nämligen att det är fel att biomamman ska bestämma om jag får följa med eller inte. Om nu min sambo och pojkens pappa tycker att det är en bra idé att jag följer med eftersom jag ofta lämnar på dagis och är mycket involverad i pojkens liv så har väl han rätt att bestämma det eller vad tycker du? Gjorde jag fel som blev sur över att inte biomamman lät mig följa med?

Hejsan!
Har en son på snart 5 år. Bor med en ny karl sedan tre år tillbaka.

Jag "tvingar" inte på honom någonting. Han brukar alltid erbjuda sig att hjälpa mig när det gäller sonen. Han nattar honom ibland, tar med honom ut ofta för att hitta på saker, skjussar honom om det behövs, tar honom någon kväll om jag känner att jag vill gå ut och promenera, gå till en kompis eller liknande.

Ibland frågar jag honom om hjälp, men det brukar inte behövas. Han är alltid där och erbjuder sig innan . Så det fungerar jättebra.

Men prova er fram litegrann :)

Emmli 84 skrev 2009-10-03 17:43:17 följande:

På den skola där mina barn går, behöver lärarna få ett godkännande från båda vårdnadshavarna om en tredje person, t.ex. en bonusmamma, ska kunna få ta del av elevens skolsituation. Personligen skulle jag inte ha något alls emot om barnens pappas flickvän ville engagera sig i våra barn. Men i dagsläget går alltid jag och mitt ex tillsammans till barnens utvecklingssamtal. Det fungerar alltid bäst om vi får samma information samtidigt,
Kanske kan ni prata med biomamman i förväg om vad hon tycker är ok så att hon känner att hon har fått vara del i ett beslut kring sonen.
Hoppas att det löser sig till det bästa!

Mina pojkar är relativt stora, 10 och 14 år. Barnens pappa är viktig för dem och är en verkligt engagerad pappa, så den rollen behöver och kan min sambo inte ta.
Den inställning som jag och min sambo har, är att han ska fungera som en extra vuxen som finns där och som bryr sig om dem. Det innebär att han t.ex. är med på och delar kostnader kring aktiviteter vi gör tillsammans, finns hemma om jag har någon aktivitet att vara på osv. Hittills har han aldrig fått höra kommentaren "Det bestämmer inte du, för du är inte min pappa!", men vem vet, den kanske kommer...

Det är väl ganska självklart att det är bioföräldrarna som ska gå på utvecklingssamtal och inte bonus.... skulle bli skitsur om mitt ex fru gick på mina barns utvecklingssamtal.... och vi kommer bra överräns, men vissa gränser går man inte över... Det gäller mitt och hans barn, hon har inget där att göra, som tur är fattar både mitt ex och hans fru det.

Du behöver ju inte låta så arg för det. Familjer ser ju olika ut. Men visst du kanske har rätt, som bonusförälder bör man kanske inte följa med på föräldramöten. Min sambo tyckte dock att det var bra om jag som bonusmamma också följde med och han har väl lika mycket bestämmanderätt som mamman?

Emmli 84 skrev 2009-10-03 17:43:17 följande:

Jag tycker nog att det är du i det fallet som får backa, främst är föräldramöte för bioföräldrarna och din sambo kan ju alltid informera till dig sedan så du behöver ju inte bli informationslös bara för att du inte är med.

Sedan är det ju dumt för barnets skull om, det bara försämrar ytterligare. man får välja sina strider helt enkelt.

hos oss är d tvärtom..
jag och barnens mamma går ibland på utvecklingsamtalen...och VI har jättebra relation till varandra...

Emmli 84 skrev 2009-10-03 18:09:44 följande:

precis FAMILJER SER OLIKA UT.
Tar man lika mycket ansvar som barnens mamma gör så har man självklart något att säga till om.
jag har TUR, barnens mamma är inte som många andra biomammor, utan vi har kontakt flera dagar i veckan, träffas ibland över fika, går på utvecklingsamtal ihop.hon vet att om hon måste jobba när vi fått tid till utvecklingsamtal,så finns jag där som kan gå om min man jobbar.
Vi har nog rätt tur både jag och hon...

Jag har inte nån erfarenhet som skild men som skilsmässobarn.

Det är faktiskt först nu sen jag hittade den här siten som jag förstod hur många det är som ser sin man/fru och dennes barn som en familj och sig själv och frun/maken och ev nya barn som en familj. I mina ögon är alla en familj, det är liksom ett paket man tar och då tillkommer ett visst ansvar för bonusbarnen också. Sen finns det väl gränser man kan kanske inte kräva hur mycket som helst av den nya bonusföräldern men är man en familj så hjälps man väl åt.

Min pappa gifte om sig ganska snabbt och hans nya fru har alltid sett oss som sina barn och aldrig gjort nån skillnad mot sina barn (hennes barn är betydligt äldre och hade flyttat hemifrån när de träffades). Att jag som barn däremot skiljer på bioförälder och bonusförälder är väl en annan sak, men det gäller ju åt alla håll, jag måste ju respektera och lyda även mina bioföräldrar.

Sen har väl vi haft tur, när mamma och pappa väl kommit över skilsmässan så har de alltid kunnat umgås och kommit överens jättebra. Födelsedagar tex firas alltid med alla förädrar, bio och bonus. Min mamma fick en ny dotter med sin nya man och hon har alltid varit välkommen hos pappa tex, vilket jag tror är ganska ovanligt.

Det här med utvecklingssamtal är väl en sån där gränsfråga kanske men jag förstår inte riktigt varför det är viktigt att bonusföräldrarna hålls utanför, om de ska kunna ta en aktiv del av barnets liv är det ju viktigt att de tillåts göra det på alla plan, både för bonusförälderns och barnets skull.

Emmli 84 skrev 2009-10-03 17:43:17 följande:

Jag har ju själv valt att inte vara med så jag har aldrig tagit någon konflikt gällande det - vet inte om det skulle bli det eller inte.

Jag förstår att du känner dig sur. Jag kan känna igen mig i att jag engagerar mig i allt runt barnen - som en förälder gör - men får inte "cred" för det så att säga. Det kan kännas surt. Jag skulle nog också känna mig sårad om biomamman sa att jag inte fick följa med på föräldramöte om jag ville gå, med tanke på att jag tar hand om barnen så mycket.
Jag kan också misstänka att hon kanske känner sig "hotad". Här kommer du in som en "extramamma" och "tar plats". Och då vill hon hålla fast något där du inte kan komma in... typ.

Det känns verkligen bra att höra lite olika åsikter om det här med att ta med bonusföräldern eller inte på föräldramöten. För mig var det självklart att jag skulle följa med om nu min sambo ville det men jag har efter att ha läst era inlägg förstått att det inte är så självklart och en ganska laddad fråga för en del bioföräldrar. Det kanske ska tilläggas att det handlar om ren välvilja från min sida och ingenting annat. Alla fröknar, föräldrar och barn på förskolan vet ju redan att L... har en bonusmamma så det är ju knappast någon hemlighet att jag finns. Men nästa gång ska jag ligga lite lågt när föräldramöten osv kommer på tal för det är så tråkigt när det blir dålig stämning mellan såväl mig och sambon som mellan honom och exet och mellan henne och mig. Så vill jag inte ha det.

Emmli 84 skrev 2009-10-04 09:20:22 följande:

Jag förstår dig till fullo!
Jag hade nog också velat vara med på utvecklingssamtal och föräldramöten (tror jag) men har liksom känt omedvetet att "näe, där går gränsen" typ.
Jag har en ok kontakt med biomamman så det är inte det utan mer en känsla att då börjar jag tassa in på "hennes" revir. En känsla bara.
Min man tror jag inte skulle bry sig om x-ets sambo skulle följa med - kanske är det mer typiskt män att inte ha detta revirtänkande eller så är det bara han som tänker så (vilket jag inte tror). Men jag tror att vi kvinnor har lite mer revirtänkande när det kommer till barnen.
Nu har ju vi en bra kontakt gällande barnen och det har aldrig varit något tjafs om att jag går in och tar ansvar och engagerar mig i barnen.
Men jag känner instinktivt att där går gränsen - typ. Men jag vet inte, jag har inte frågat om jag får följa med.

Emmli 84 skrev 2009-10-04 09:20:22 följande:

Jag är med på bonussonens förädramöten, utvecklingssamtal etc. Detta trots att vi bara bott ihop sen i vintras. Min sambo meddelade bara biomamman att jag skulle med och hon barnslade sig genom att ta med en kompis. Efter det har det inte varit nåt snack.