Tack alla! Jag vet att mycket talar emot en till nu, rent logiskt (ffa för att L inte vill) och jag tjatar inte, är inte på honom om det. Vill han inte så vill han inte och jag vill ju inte ha en till om inte han vill. Men det känns så jobbigt att veta att det inte blir en till. Konstigt, jag hade ju själv bestämt mig för det för bara några månader sen.
L vill nog inte prata om det för han är rädd att jag ska övertyga honom, han har svårt för att ändra sig om han bestämt sig om något jobbigt.
Och ja, L har ju lite att jobba med, men det har han ju om vi har 3 som 4 barn. Situationen kommer inte ändras av det.
Men jag förstår hans argument, absolut. Bara det att jag känner mig inte klar och det kan han nog aldrig förstå, den känslan. Han har pratat om att vi ska gå och prata med någon om det, men jag vet inte hur det ska gå till.
Blä!
lille08: förstår att det har varit en turbulent tid för dig, W har varit mycket sjuk, du är gravid och nu har du hittat en knöl. Klart det kommer ifatt allt på en gång någon gång.
Fick ju iallafall mensen inatt så nu är pmsen borta, för den här gången.
Idag blir det att röja bland papper och en massa småplock jag inte hann med igår.
Och så måste jag få iväg ansökningar och säga upp dagis för mellan. Har ju satt upp honom i kö och hans ka egentligen skolas in samtidigt som äldsta, men jag ska ju ha vårdnadsbidrag för A och honom så då får han ju inte ha dagisplats. Jag har dock glömt säga upp platsen, idiotiskt nog.