Varför inte vara ärlig (om barnlöshet)?

Jag håller fullständigt med dig. De flesta av våra bekanta vet om vår situation och det känns snarare som en trygghet än något annat. Jag heller aldrig förstått varför det ska vara hemligt.

Ja alltså jag kan delvis hålla med dig men samtidigt vill man inte engagera alla och allt i sin barnlöshet heller. Jag kan vara ärlig när någon frågar mig när jag ska/om jag ska skaffa barn osv men det är för min egen skull som jag måste skydda mig ibland och ljuga. Ibland är man inne i en sorgperiod och man måste få utrymme till att få sörja utan att känna sig tvingad att säga som det är. Ibland mår man bra trots kampen och kan säga som det är. För som ni säger så är detta absolut inget att skämmas för, och det gör jag inte heller. MEN...det måste alltid vara upp till var och en om man vill berätta eller ej.

Men det har hänt att jag har varit brutalt ärlig ibland för att jag inte har sett en poäng med att spela, och det kändes skönt

Det är svårt när jag gärna vill prata öppet om det och min sambo tycker att det är en privatsak. Idag vet vet våra närmaste vänner och familj om våra försök och missfall. I stora kompisgänget är det inte så många som vet och jag känner att jag kan ju inte gå och berätta för alla bara för att jag vill utan jag måste ju ta hänsyn till att min sambo inte vill att alla ska veta. Det blir svårare och svårare ju längre tiden går.

Jag orkade inte engagera alla som var nyfikna och sedan himla åt alla "goda råd" eller lyssna på en massa medömkan. Barnlösheten var min och makens, ingen annans.

Fru Naftra: Jag förstår hur du menar. Absolut. Ibland vill man absolut inte prata om det. Men mina vänner som jag pratar med har jag haft ett stort utbyte med i fråga om kunskap och stöttning. Dels har jag en nära vän som befunnit sig i samma situation (som höll det hemligt i flera år) men också andra som har systrar, kompisar osv. Sedan är de flesta som är gravida och har barn extra förstående och man märker att de försöker visa hänsyn genom att tänka på vad de säger.

Ytliga bekanta som jag inte vill prata med, brukar som sagt ofta ge sig när de förstår att vi "försöker". Och någon gång har jag varit brutalt ärlig och det har också funkat.

SanneS: Befinner mig lite i en liknande situation. Jag vill prata med mina vänner men maken pratar inte med sina. Han är dock okej med att jag pratar med mina vänner, som vet om att han inte vill prata om det. Men det ju inte direkt ett samtalsämne som kommer upp på middagsbjudningar... Sedan är det ju så att vissa vänner vet allt och andra vet bara att vi försöker få barn. Och de är smarta nog att inte fråga hur det går...

Dimitra. Vet inte om vi haft tur och inte stött på så många klumpiga människor. Men så mycket medömkan eller oönskade råd har jag faktiskt inte fått. Tack och lov.

Jag upplever att man får mindre oönskade råd när man är ärlig om situationen. Dessutom slipper man allt tjat om "Är det inte dags snart". Hur har ni andra upplevt detta?

Absolut. Ungefär hälften av alla gånger jag sagt som det är (att vi inte kan få barn naturlig väg utan kämpar med IVF) så försöker den andra "trösta" med de historier som cirkulerar om att par som äntligen slappnar av faktiskt blir spontant gravida. Det är ett hån mot mig och en stor käftsmäll rakt i nyllet. Därför känner jag att jag ibland inte vill diskutera mina försök. Folk begriper inte bättre.

Det har jag också funderat på!

För mig personligen har jag inte kunnat berätta för många. Jag känner krav på att vara glad hela tiden och inte beklaga mig, tyvärr innebär det att jag inte heller får stöd. Kanske har jag också en felriktad stolthet, att jag vill inte att folk skall veta att jag önskat mig något om jag inte får det och absolut inte bli omtalad som "så bra vi har det, vi är inte i samma situation som Cybele".

Jag tror det hade varit mycket enklare om jag hade kunnat prata mer om det och jag hade mått bättre.

Rent generellt så kan det väl också handla om att man inte vill att ens arbetsgivare skall få reda på att man planerar barn (även om det inte kommer på beställning), speciellt inte när det är dags för löneförhandlingar, och att det uppmuntrar till sekretess även i umgänget med andra?

Vilken bra tråd! Jag har alltid tänkt att vi människor skulle vinna på att vara mer öppna med våra "tillkortakommanden" generellt sätt. Jag tror att vi skulle bli generösare både mot oss själva och andra om vi bjöd mer på våra motgångar och svårigheter.

Under våra år som barnlösa har vi testat lite olika sätt och nu landat i att alla vet (dock inte exakt när vi gör försök, eftersom vi vill slippa frågor kring TD). För oss har det blivit en stor lättnad. Alla omkring oss anstränger sig för att visa hänsyn/omsorg, de har slutat fråga om skäl till att vi inte dricker alkohol och de fattar varför man inte alltid är på topp. Numera vet även alla mina kollegor och till och med det känns befriande. Det har minskat min stress ganska markant.

Samtidigt har jag förståelse för att alla inte kan eller vill prata med alla i sin omgivning. Det gäller ju att man har "rätt" personer omkring sig. En svår situation är ju som ni, SanneS och MrsSöderbönan, beskriver när man vill olika i paret. Svårt att hitta en bra lösning på det. Ibland kan jag tro att tystnaden delvis beror på skamkänslor - att det är genant att man inte är fertil, en känsla av defekthet. Vad tror ni andra?