Låter ni era barn sova hos mor- och farföräldrar? Får de egen tid tillsammans? :)

Jag kan även tänka lite såhär.. Tänk om något skulle hända föräldrarna. Då är det ju väldigt bra om barnen känner sig trygga hos någon mer än just sina föräldrar.
Själv tillbringade jag mycket tid hos min farmor när jag var liten, men kände mig ganska osäker hos mormor.

Det har liksom inte så mycket att göra med att man 'lämnar bort' barnen utan att de ska lära känna sin familj på ett eget plan utan att mamma och pappa är med..

min son bodde tio nätter hos sin mormor o morfar när han var 13 månader då vi var bortresta. Idag bor vi 300 m ifrån dem och han och hans syster är där så mkt de får.
Själv växte jag upp med mormor och farfar som barnvakter när mina föräldrar jobbade och vi har alltid haft en nära relation.

Farmor och farfar till barnen bor lite längre bort men är med barnen så mkt de kan - hämtar dem gärna lite tidigare på dagis och skola några ggr i månaden vilket uppskattas av alla parter.

Tycker det är skönt att veta att vi kan lämna dem i trygga händer om det skulle ske ngt akut el att vi kan planera att göra saker själva bara jag och min man.
Att vara med mormor/farmor betyder ju givetvis även att bli lite bortskämd men det är en mormors/farmors rätt tycker jag ;)

Jag tror det är jätteviktigt för barn att knyta an ordentligt till fler vuxna i sin närhet och då helst far- morföräldrar. För om de är normala så älskar de barnbarnen väldigt mycket och det är inte detsamma att bara träffas någon timma tillsammans då man själv är med som att barnen får lite egen tid och helst ibland får sova över hos dem (om det går). Det ger barnen en bild av hur lite äldre människor lever (vad de äter till frukost, osv) Och ofta har de mer tid över till barnbarnen.
Jag tror att om man själv inte tar detta initiativ så förstår inte barnen vad de saknar. Det kan nog vara svårt för far-o. morföräldrar att fråga om det också om mamman ( för det är ofta hon som bestämmer sådant) inte verkar vara intresserad.
Man ger barnen en trygg stabil grund och de förstår att det finns fler i världen som tycker väldigt mycket om dem och då är det mer ok att bli arg på sina föräldrar ibland. Min son brukar ta till mormor när han är arg på oss, han säger - Nu blir mormor arg på dig när du säger så till mig!
Det tycker jag såklart bara är charmigt. Mitt barn växer genom detta!

Glömde skriva att det handlar inte i första hand om att man som förälder vill ha egen tid. Om man hade trott att det skadade barnet mer än att själv vara hemma med det så hade man såklart aldrig lämnat bort barnet.
Men många mammor (oftast) som väljer att endast själva ta hand om barnen trots att mor-farföräldrar kanske finns, är nog lite själviska eller har själva haft dålig kontakt med äldre vilket gör att de inte förstår vad deras barn missar. För mig var det tex jätteviktigt innan jag fick barn att min framtida mans föräldrar var bra människor för att jag ville ge mina barn fina farföräldrar!
Jag tror att de som frivilligt väljer bort att låta barnen träffa sina anhöriga är lite osäkra personer som nog är rädda för att inte bli "dem enda" för sina barn. Det är en ganska egoistisk handling tycker jag och man undrar om de själva vill bli behandlade så den dagen de blir farmor-mormor.
Jag tror också tvärtom att det är ganska viktigt att denna intima kontakt etableras redan när barnen är mycket små, det ger ett speciellt band att farmor har tagit hand om barnet lite redan som bebis!

Däremot kände jag mig ju alltid trygg hos mina mor- och farföräldrar, men det var ju mest positivt för mamma och pappa, inte för mig, eftersom jag kände mig lika trygg hemma och inte hade nåt behov av att lämnas hos nån annan.

Jag menade inte riktigt så, det är svårt att förklara. Jag tror inte att jag medvetet har tyckt det varit mer ok att bli arg på mina föräldrar (jag träffade också mycket, särskilt min farmor) men jag tror det bidrar till att barnet förstår att det finns många som älskar dem. Det får barnet att växa och nu menar jag barn även äldre än 4-5 år. Det finns forskning som styrker att barn med många vuxna nära kontakter (som är bra) mår bättre som vuxna. Dagispersonal och annan personal är bra men inte ersättlig med närstående vuxna till barnet.
Tänk på vad du har lärt dig av dina far-morföräldrar och hur det varit att nästan aldrig träffa dem.
Jag har en vän som nästan aldrig träffade sina far-m. föräldrar och hon har en väldigt okänslig attityd till äldre. Har även en f.d pojkvän som aldrig träffade sina far-m. föräldrar och han pratade om äldre som" dem där gamlingarna får väl klara sig som dem kan" . Om man har en nära relation till någon äldre som kan man såklart relatera till andra bättre.
Jag tror att föräldrar får igen detta när de själva blir äldre, barnen tycker kanske bara att de är "sådana" där gamlingar.
Äldre har ju en erfarenhet om saker som föräldrar som är 25-40 inte kan ha. Min man pratar ofta om vad hans farmor lärt honom hur och hur han saknar henne. Hon förstod honom bättre än hans egen mor tyckte han. Något att tänka på kanske...

Min dotter sover hos sin mormor ganske ofta och då inte för min skull utan för sin skull. Min dotter älskar sin mormor och tycker det är jätte mysigt att få vara ensam med mormor och göra massa kul. De åker och badar, gräver och planterar, åker skidor och cyklar... varför skulle jag inte unna henne den kontakten.

Glömde skriva att de har varit på semester tillsammans också. Jätte kul..