Jag tror också att det är livmoderrupturen som är anledningen. Det i kombination med att du är tidigare snittad gör att risken för ruptur igen är större. Värkarbetet är ju en stor påfrestning på livmodermuskulaturen.
Kalskulan:
Jag känner igen mig i det där med att vara rädd för att dö. Bland det jobbigaste med min förlossning är minnesbilderna av hur det gick till när de fick söva mig akut för att få ut moderkakan och stoppa blödningen.
Igår var jag till bmm, och det gick väl sådär. Det var ett snabbt besök, och jag blev hänvisad till bvc-psykologen. Bm var trevlig och så, men det är så jobbigt att behöva ta kontakt med nya personer hela tiden.
Jag känner hur jag glider mer och mer in i att jag bara vill förtränga det här och ta itu med det om jag blir gravid igen, trots att jag vet att det är bättre att försöka bearbeta det nu.
kalsmulan:
Jag känner hur jag blir bättre och bättre på att liksom förtränga det och ofta känns det som att det är någon annan det handlar om.
När jag föddes så var det med urakut snitt, så jag tror att den som har lättast att förstå är nog min mamma, fast hon har ju sina egna erfarenheter att bära på, så det blir inte alltid en hjälp ändå.
Jag har faktiskt läst någonstans att en del kvinnor som klassas som förlossningsrädda efter en traumatisk förlossning i själva verket lider av post-traumatiskt-stress-syndrom (PTSD). Jag är rätt säker på att jag inte skulle klassas som att ha det, eftersom ett av kriterierna är att man ska ha flash backs från förlossningen, och det har inte jag. Men ett annat av kriterierna är att man ska ha varit med om ett UPPLEVT hot mot livet, och det har jag definitivt varit.
En liknelse är tex en person som jobbar på ett bankkontor och blir utsatt för ett rån. Hon blir hotad med en pistol, och är helt övertygad om att hon kommer dö. När rånaren grips visar det sig att pistolen aldrig var laddad, eller att det kanske tom bara var en leksakpistol. Det fanns egentligen aldrig ett hot mot livet, men det UPPLEVDA hotet för den personen som blir utsatt för rånet är lika traumatiskt.
Det är en av de saker jag blev så besviken på den Aurora-bm jag varit hos för. Hon bara avfärdade min upplevelse med att det är ju SÅ ovanligt att kvinnor blöder ihjäl i samband med förlossningen i Sverige.
Min tolkning av situationen är att de har många patienter, inte resurser att ta emot alla både på KS och Danderyd, och därför använder olika svepskäl för att "bli av" med patienter.
Åh, vad glad jag är att ni får hjälp! Tyvärr så är det nog så i dessa tider när sjukvården har för lite resurser att man måste skälla för att få den hjälp man behöver. Jag kommer också bussa maken på dom om jag inte får den hjälp jag behöver. Han jobbar som chef inom byggbranschen, så allt han gör hela dagarna (nästan) är att tala om för folk när de gjort fel (ibland när de gjort rätt också), så han har viss vana.