Aurorasamtal för omföderskor?
falken skrev 2009-04-29 22:27:43 följande:
De fattar inte att de har vunnit på lotto och att rätt många kvinnor strök med i vårt land vid förlossningar för bara 100 år sen. Så jättenaturligt och fint...
Inlägg från: Kalinka
|
-
För att inte prata om alla som fortfarande dör världen över i samband med barnafödande.
-
Jag måste förresten korrigera mig själv. Det heter ju UTAN KEMISK SMÄRTLINDRING! (har jag fått lära mig på FL) Hur kunde jag glömma?Kalinka skrev 2009-04-29 22:19:24 följande:Jag fullkomligt "älskar" såna där människor som fött UTAN BEDÖVNING. Som gärna vill tala om att om man bara lär sig ANDAS rätt och BESTÄMMER sig för att föda utan bedövning så går det. För "rädslan är den största fienden". Hallå, lever vi på samma planet eller?
-
Självklart är det inte längden på förlossningen som avgör. Det är inte ens huruvida man behövt smärtlindring eller inte som är problemet. Det som ÄR problemet är att vissa kvinnor envisas med att tro att det inte handlar om att förlossningar och kvinnor är olika, utan att det är så att om man bara gör som dom, så behöver man tex ingen EDA.LabLover skrev 2009-04-30 07:47:58 följande:Hörrni, trasha inte alla som haft snabba förlossningar. Det är inte hur lång ens förlossning är som avgör om den upplevs traumatisk eller ej.
Dom envisas med att göra hela förlossningsgrejen till någon slags duktighetstävling, där de själva som fött utan lustgas och EDA är lite duktigare än andra. Det är alltså inte att de fött utan lustgas och EDA som är "problemet", utan att de tror att det är det bästa sättet för alla. -
Auris:
Jag känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning. Jag tror också att en bra andra vaginal förlossning skulle vara det bästa. -
Jag inboxar dig när jag kommit ut ur koman och kommer på vad han heter...musli skrev 2009-04-30 08:47:52 följande:Finns många läkare på spec-MVC, vad heter han?
-
Idag har jag haft en jättebra dag. Jag låg med dottern på vår säng för eftermiddagsvilan och tänkte på de där plågsamma timmarna som jag förlorade efter att hon fötts eftersom jag blev sövd när moderkakan inte ville lossna. Och jag kände hur det inte gjorde lika ont längre. De där timmarna kändes inte alls lika viktiga längre. Tänk alla timmar jag fått med dottern efter det. Och alla timmar jag förhoppningsvis får med henne.
Men med nästa barn VILL jag inte bli skiljd från barnet och maken. Jag vill få vara tillsammans med dom i lugn och ro, och få den där f-de förlossningsbrickan, som jag missade förra gången. -
Jag skulle säga att den absolut vanligaste orsaken till att huvudet "krymper", eller växer onormalt mycket, är att man mätt fel på förlossningen. Det är svårt att mäta huvudomfång, och bara man vinklar måttbandet lite fel, eller sätter det lite för högt upp, så blir det för mycket eller för lite.Lonicera skrev 2009-05-10 19:45:32 följande:Dottern hade ett huvudmått på 37 cm när hon föddes, enligt journalen. Men på BVC en vecka senare var huvudmåttet mindre och 3 veckor senare var måttet 37,5 cm. Är det något annan som varit med om att huvudet krympt?? Jag funderar över om detta också kan ha varit felskrivet i journalen (som en hel del annat).
-
Var tvungen att ta fram och titta på hälsokortet. Dottern hade tydligen 34 cm i huvudomfång, så i mitt fall verkar det inte ha varit det som var orsaken till min sfinkterruptur. Hon var annars ganska knuubig och stabil redan som nyfödd.
-
Det låter ungefär som den sortens andra förlossning jag önskar mig... Tror inte jag vågar föda utan EDA, och utan igångsättning. Jag är för rädd att det ska bli samma brist på personal om jag kommer dit med spontana värkar.Klaraah skrev 2009-05-11 11:11:31 följande:Låter precis som min första förlossning! Epiduralen hamnade i benet och jag var övetygad om att barnmorskorna höll på att mörda mig. Kunde inte prata om förlossningen flera år efteråt utan att börja gråta. Andra barnet gick jag på aurora-samtal. Barnmorskan jag pratade med var också den som satte igång mig (igångsättning). Innan igångsättningen var epidural-nålen satt och klar. Allt var helt fantastiskt jämförelsevis med den första förlossningen! Jag fick verkligen den revansch jag ville ha! Jag gick också på profylax-kurs innan, den var bra. Om man inte har tid eller råd med det så föreslår jag att öva hemma mycket på andning. Jag andades lugnt, självsäkert och tryggt trots smärtan. Jag bad dem att injicera epiduralen när jag var öppen 7 cm. Innan dess funkade bra andningsteknik. Epiduralen funkade och jag gick omkring i rummet och pratade om var vi skulle åka på semester nästa gång! Men jag är fortfarande arg på det jag fick uppleva under den första förlossningen...fick en chock efteråt, låg och skrek rakt ut och ville inte hålla barnet.
-
Vad "skönt" att det är någon mer än jag som också tyckt det varit jobbigt att hålla i barnet till en början. De första dagarna höll jag henne bara när jag ammade i princip. Resten av tiden hade maken henne. Han var iofs väldigt förstående, och tyckte att det fick ta den tid det tog.
Det som var jobbigast var väl annars att när jag väl började knyta an till henne, så började släkten tycka att det var deras tur att få hålla. Vilket blev väldigt jobbigt för mig.