Nu kommer oron smygande... spricka igen?

jag hoppas hursomhelst att din kommande förlossning kommer att gå bättre och önskar dig verkligen ett lycka till. Fundera inte för mycket kanske man blir ju bara så nervös och fel inställning. Har själv en släng av dödsångest men det känns bättre när jag inte tänker på kommande händelser. har Bf imorgon..

Lisa123, jag blev också sydd av en läkare (det tog tid!!) och sprack inne och ute massor med mitt första barnet men med mitt andra var det bara jättelite, behövdes kanske 2 eller 3 stygn, alltså ngenting i jämförelse med mitt första.. Och hon fastnade halvvägs med ena axeln så att barnmorskan behövde vrida massor och det skulle ju ha pruckit mer. Jag har också hört att man spricker mest med första barnet (om man nu gör det överhuvudtaget).

Tack för era inlägg! Känns skönt att höra att ni också tycker att BM reagerat konstigt och att jag har rätt att byta om jag skulle få henne igen. Jag ska in till MVC idag och prata igenom graviditeten och kommande förlossning så jag hoppas kunna bli lugnad då. Vet att man kan få träffa läkare som kontrollerar bristningen så det kanske kan vara ett alternativ för att kunna släppa det.

Förlossningsbrev har jag börjat på men vet inte hur jag ska formulera mig... tänkte att även det kanske blir lättare efter besöket idag!

Yatzy: Tidigare tänkte jag som dig att hur stor är risken att det händer igen, det kommer att gå bra så jag förstår inte varför jag inte kan tänka så nu... Vad härligt att BF datumet är här nu, lycka till!

Alina76: Skönt att höra att det gick så bra med andra barnet trots hur det blev med första!

Tack!/ Lovisa

Åh, jag går och funderar på det här nu, och jag är inte ens gravid än, har inte ens börjat planera barn nr2... (som är flera år gammalt..).

Har ni blivit undersökta innan ny graviditet? Hur vävnaden ser ut?

Jag funderar på om jag skulle ha bokat en tid INNAN vi börjar planera barn, för att nån ska få kolla hur ärren ser ut, om det finns någon möjlighet alls att föda vaginalt eller inte. Själv blev jag sydd i totalt tre timmar, och det tog ett år innan jag kände mig helt återställd. Sprack dels djupt invändigt och sen fick jag en sfinkter ruptur grad 4.

De problem jag har nu är att jag kan få PANIK ibland då jag blir helt oförberett nödig och bara måste springa till en toalett så fort jag kan. Det är inte så att jag inte kan hålla mig, men det blir bråttom och kommer plötsligt.

Åh, jag går och funderar på det här nu, och jag är inte ens gravid än, har inte ens börjat planera barn nr2... (som är flera år gammalt..).

Har ni blivit undersökta innan ny graviditet? Hur vävnaden ser ut?

Jag funderar på om jag skulle ha bokat en tid INNAN vi börjar planera barn, för att nån ska få kolla hur ärren ser ut, om det finns någon möjlighet alls att föda vaginalt eller inte. Själv blev jag sydd i totalt tre timmar, och det tog ett år innan jag kände mig helt återställd. Sprack dels djupt invändigt och sen fick jag en sfinkter ruptur grad 4.

De problem jag har nu är att jag kan få PANIK ibland då jag blir helt oförberett nödig och bara måste springa till en toalett så fort jag kan. Det är inte så att jag inte kan hålla mig, men det blir bråttom och kommer plötsligt.

Hej
Jag fick en sfinkterruptur grad 3 augusti 2006 när min pojk föddes. Har läkt bra och jag har inga stora bekymmer. Fanns ingen förklaring till varför jag gick sönder, han vägde 3880g och 51lång men ingen sugklocka eller  bråttom på något sätt. Nu är jag gravid igen och har fått beviljat snitt till 1:a April.

Har funderat jättemycket fram och tillbaka och jag tycker att det har varit jättejobbigt att läkare och barnmorskor inte har "bestämda regler" eller rekomendationer för sådana här saker utan det känns som mycket är upp till en själv att bestämma. De säger att det kan gå jättebra att föda igen men om man går sönder igen så kan det bli svårt att laga. Känner att jag inte vågar ta risken, har man tur att läka såhär bra två gånger?

Var ett jättejobbigt beslut att ta och jag funderar fortfarande varje dag, önskar att det inte hänt första gången för då hade man ju inte behövt fundera såhär... Men det känns ändå skönt att ha ett datum för snitt bokat. Om förlossningen kommer igång innan 1:a April så kan jag tänka mig att kanske föda vanligt då är ju inte bebisen så stor men annars så får det bli snitt.

Önskar er alla lycka till med vad ni väljer ha en skön helg

Jag fick oxå en rejäl bristning förra gången. Har nu blivit undersökt så att den bristningen inte är ett hinder för en ny vaginal förlossning. Det var det inte som tur var så jag hoppas det går bättre denna gång.
Men jag tycker du ska be dom kolla så det inte är riskfyllt för dig att föda vaginal med den bristningen du fick förra gången.

Kollade du innan du blev gravid, eller under graviditeten?

Usch, jag vet varken ut eller in, och på något vis känns det bra att ha någonslags plan innan man har bebis i magen igen. Jag försöker komma över min oro genom att läsa på om snitt, kolla förlossningsfilmer (både snitt och vaginalt) och leta fakta om både och, men känner mig ändå rådvill. Det känns som att välja mellan pest eller kolera, och jag vet inte ens om jag vågar bli gravid eftersom barnet MÅSTE ut på något vänster...

Hej

Nej, jag kollade nu under gravidieten. Har även gått på samtal och fått prata om förra förlossningen och vad vi har för önskemål och planer för den kommande. varit jätte bra med samtalen, innan dom var jag rädd inför förlossningen och nu känns det bra.

Vill bara säga att en bm syr inte en så stor bristning vare sig hon vill eller inte, det är en gynkolog som ska göra det!
Sprack oxå så mycket vif min förlossning och var livrädd för att spricka så igen när 3:an var på väg!
Hoppas allt går bra och lycka till!

HannaPanna: I mitt fall började BM att sy ihop, hon höll på i en timme innan hon gav upp och skickade mig till operation där en läkare fick sy klart...

Hur gick det med 3:an?

Fy!

Jag sprack också väldigt mycket med barn nr 1 efter yttre press p g a hotande fosterasfyxi. Fick en partiell sfinkterruptur som suturerades av läkare, skulle egentligen blivit sövd, men han tyckte jag hade så hög smärttröskel så han sydde direkt efter förlossningen..
Har aldrig haft några som helst problem med min stora bristning, han sydde mig jättebra!
Med barn nr 2 var jag jätterädd för att spricka igen, men allt gick jättebra och fick bara sy några stygn. Däremot har jag fått göra ett litet klipp alla tre gångerna, men hellre det än att man spricker hur som helst.
Sista gången när jag skulle få klipp var dock saxen slö ????? Hur den nu kan vara det? så det klippet blev ganska fult och rejält. Tråkigt, för jag känner av ärret än idag, det är 1,5 år sedan.
Mina barn har dock varit ganska små bebisar i vikt, runt 3-3,3. Får man stora barn ska man kanske överväga att göra snitt om man har spruckit mycket innan.

Verkar som att det är vanligt att oroa sig för detta när man upplevt det en gång. Hade samtal med min BM i fredags och det kändes bra. Hon skrev in att jag vill ha extra stöd och hjälp för att förhindra att spricka så mycket igen och att det är viktigt att det känns bra med BM och annars ska jag få byta.

Fjärilflickan: Albin vägde ju 4000g så det är ju inte jättestort men klart oron finns för att denna bebis ska vara större. Men UL i v.32 visade + 7% så får väl hoppas det stämmer. Sen lovade min BM att om det inte har satt igång på BF när jag har tid hos henne så får jag åka in för igångsättning p.g.a. min oro och svår foglossning.

Skönt att få ventilera sin oro lite... även om man önskar att ingen annan skulle behöva vara med om dessa skador...

Är det ingen här som har fött barn EFTER en sfinkter ruptur, och hur gick det?

Jag skulle föda vaginalt efter min sfinkterruptur, ville snittas, men fick avslag på remissen!
När det väl kom till kritan så vågade de inte sätta igång mi pga tidigare snitt samt hur förra förlossningen slutade, så det blev snitt på BF+10.

HannaPanna: Hur var det att snitta i jämförelse med att föda och råka ut för sfinkter ruptur?

Jag känner dels att jag längtar efter allt det där spännande med förlossningen, att inte veta vilken dag det blir, känna när värkarna sätter igång osv, men samtidigt var jag fruktansvärt rädd under hela förlossningen och liksom låste mig... och så sprack jag ju sådär mycket så det gjorde ju inget bättre direkt. ;)

Som att välja mellan pest och kolera om du frågar mig. Fick komplikationer under snittet, stor blödning, opererades i 3 timmar, hamnade på intensiven under 1 dygn med en ballong inne i livmodern för att försöka stoppa blödningen. Nu hjälpte det som tur var, annars hade de varit tvungna att ta bort livmodern helt. Under tiden på IVA fick jag inte ha bebisen hos mig, var dessutom fruktansvärt trött och hade djävulskt ont!
5 veckor senare blev jag inlagd igen, hade fått infektion i livmodern och i snittet, fick intravenöst antibiotika osv. Efter detta blev jag smärtfri för första gången på 6 veckor!