Ska snart ha min första bebis, om ca en månad och jag börjar bli nervös inför förlossningen, mest om hur smärtan och hur jag kommer klara det, då jag inte har så hög smärtgräns.
Någon mer som känner samma sak så man kanske kan stötta varandra eller någon som vet hur man överlever nervositeten och smärtan?
Har redan provat olika typer av avslappning och att prata me bm och liknande.
samma här är så nervös jag är i v39 nu. Jag är rädd för smärtan vet inte hur jag kommer klara av smärtan.
skönt att man inte är ensam tycker ja. Då kan det gå lite lättare kanske o veta att det finns fler som känner exakt samma o om man försöker stötta varandra genom det. det är ju det enda vi kan göra inför förlossningen..
Hej jag ska ha om en o en halv vecka. Är lite nervös. De man är mest nervös är väl smärtan skulle jag tro.. Man vet ju inget innan. Hur ont de kommer o göra.. Hur lång tid de kommer ta lr om de blir massa strul.. Så sånt går man ju o tänker på lite..
Förstår att ni är nervösa, det gör väldigt ont att föda barn, det kan man inte ljuga om, men lita på personalen, dom vet vad dom gör och hjälper er igenom det! jag valde att lyssna på personalen när dom ex rekommenderade olika smärtlindringar osv för dom vet ju vad dom pratar om! sen kan jag ärligt rekommendera ryggmärgsbedövning om det är smärtan ni är mest rädda för, bättre smärtlindring än så finns nog inte!!! tänk bara på att det tar en stund att lägga den så att ni ber om det i tid så dom hinner, jag personligen kan inte tänka mig tanken att föda barn utan ryggmärgsbedövning! men som sagt lita på personalen och var inte rädda för smärtan, det kommer göra väldigt ont men den går oxå väldigt snabbt över, det är sant som man säger att när barnet väl är ute så slutar det göra ont! och smärtan för ju något gott med sig :) och lita på er själva och er egen kapacitet! ni kommer bli förvånade över hur mycket ni klarar, ni klarar mer än ni någonsin kan ana nu!! Ni ska se att det kommer gå bra och kom ihåg att det onda går snabbt över när bebisen väl är ute och man repar sig fortare än vad man kanske tror! men som sagt, är ni väldigt rädda för smärtan så be om ryggmärgsbedövning! lycka till och tänk att snart får ni krama era bebisar för allra första gången! det är en häftigt känsla lovar jag! :)
Tack så mycket för dessa fina ord. Det är ju detta man försöker tänka på hela tiden, att min kropp är stark o att min kropp klarar det och att ja bara ska hjälpa den. Finns ju dom som tom fött barn när dom legat i koma, kroppen har klarat allt på egen hand.
Och jag har funderat på detta med ryggmärgsbedövning. Har ju otrolig fobi för sprutor o nålar men tror att det kan bli aktuellt med denna bedövning ändå.
Det viktigaste är att ja fixar o klarar av detta över huvud taget..
jag är rädd för när huvet ska ut hur ont gör det lixom?
ja, det är ja med, det sägs ju vara värst. att det liksom töjs ut mest där nere då och att man är lättast för att spricka då.
men vi måste tänka positivt, när huvudet ska ut o man krystar som mest så är det ju inte långt kvar. då är det ju bara de allra sista.
O man måste hela tiden tänka på vad man kämpar för, det är viktigt.
När jag väntade första dottern var jag livrädd för förlossningen men hann aldrig uppleva en värk ens eftersom jag fick göra akut kejsarsnitt i v.32. När jag väntade min andra dotter var jag ännu mer rädd och det blev inte bättre när jag gick över tiden med 11 dar...sov knappt en blund de sista dagarna. 
Men sen kom första värken och då kändes det så naturligt och jag fick massor av stöd av min sambo.
Ska tilläggas att jag även tog alla emot all smärtlindring jag kunde få. Fick akupunktur, morfinspruta, lustgas och ryggbedövning (epidural). Värkarna under öppningsskedet gjorde faktiskt jätteont men själva krystvärkarna gjorde inte ont. Var bara jobbigt och konstigt. Jag kan rekomendera kraftig massage av svanken genom värkarna och ha gärna en värk samtidigt som du får epidural, om du vill ha en, för då känns den inte.
Jag är inte rädd för förlossningar längre.
Lycka till o kram!
A love J skrev 2009-02-10 19:06:37 följande:
ok, blandade känslor, men ändå är vi överens om att vi ska fixa detta, annars skulle vi ju aldrig behållit vår krabat i magen, eller hur?
Vi måste ju vara fast beslutna för att fixa det, att vi ska övervinna denna smärta, det måste vi ju för våra bebisars skull, eller hur?