Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

Apropå träning: Även sjukgymnasten jag går hos sa idag att hon aldrig (och hon är minst 50 år) haft en patient som blivit sämre av träning. Tvärtom.

Så, nu har jag skrubbat mig med sån där skrubb-tvål och snart ska vi åka iväg mot Stockholm och Strandkliniken. Usch, nu har jag ångest. Jag tycker inte om den där narkosen eller att känna sig så där drogad. Men men det ska bli skönt att äntligen få det gjort i alla fall. Jag rapporterar sen när jag kan.

Har inte skrivit på ett tag, men läst lite om hur det går för er alla, trots att jag inte riktigt hängt i tråden så länge. Hoppas att alla får den hjälp de förtjänar och att saker och ting skall bli bättre. Livet med framfallsbesvär känns på något sätt så onödigt och jag blir skitarg bara jag tänker på att folk går och skäms och känner sig konstiga, inte konstigt att vården och forskningen inte gått framåt så fort när det bara sopas under mattan!

Men jag ville mest skriva en liten uppdatering av min situation för alla stackars nyförlösta som får problem och sätter igång och googlar, som jag gjorde.

Nu har det snart gått tre månader sedan min första förlossning. Jag fick ju då problem med tyngdkänsla och skav och det kändes som att allt var på väg ut så fort jag ställde mig upp. Det var väl kanske en 4-5 veckor efter själva förlossningen. Jag var jätteledsen och bitter och ville inte lämna soffan alls om dagarna. Jag är bara i 25-årsåldern och såg framför mig ett helt liv av problem.

Nu känner jag att jag kanske överreagerade lite men med alla hormoner i gungning var det svårt att tänka positivt. Jag blev undersökt av en specialist som sa att jag hade framfall och skulle göra minst 100 knip om dagen, en vecka senare var jag på ett läkarbesök som var inplanerat sen tidigare och började gråta för det här så den läkaren undersökte mig också, hon sa "alltså det här är inget framfall, så här ser alla ut efter att ha fött barn, känner du ens av det här!? har du knipit bort ett framfall på bara en vecka" men jag kände verkligen av det så det var ju lite dubbelt att höra det, men också bra att höra att det såg bra ut även om jag absolut  gick efter specialistens utlåtande och knep på. Senare på mitt återbesök hos min vanliga bm blev jag undersökt och hon sa att jag hade en bukting av slidväggen men att hon bara tyckte det var en försvagning. Men återigen litar man ju mer på en specialist. 

Hursomhelst har jag knipit på och börjat röra mig mer. Jag slutade amma pga av en massa andra problem med den och kände efter någon dag redan att det genast blev mycket bättre. Sedan har det bara blivit bättre, vissa dagar känner jag inte av det överhuvudtaget. Jag upplever att det ar blivit mycket bättre av att jag börjat ta lite längre promenader och försöker tänka på hållningen när jag går så att bäckenbotten skall användas optimalt när jag går. Imorse fick jag min första mens sedan förlossningen så jag hoppas att det ska bli ännu bättre när östrogenhalterna återgått mer till det normala efter ett tag.

Nu känner jag av det så lite att jag vissa dagar glömmer att knipa för att jag är helt vanlig igen så om man har ett lindrigare framfall och säkert lite tur (och är duktig med knipet) kan det bli bättre! Jag har också valt att vara ganska öppen med det här, jag har berättat för familj/svärfamilj och vänner eftersom jag blev så arg för att det verkar vara ett vanligt problem som få ändå känner till innan man råkar ut för det.

Det som har varit svårt är att veta var ens gränser går, jag tänker fortfarande på att aldrig lyfta eller bära för tungt. Jag vill kunna hålla knipet i lyftet och det blir ju starkare och starkare. Sedan försöker jag hålla igång magen hela tiden med linfrö på filen och krystar inte när jag bajsar för jag vet hur det känns med framfall och dit vill jag inte igen. 

Ska försöka komma igång med träningen ordentligt till hösten och då kommer jag nog att träna indoor walking och core mest för att bättra på bålmuskulaturen och kondisen. 

Ja jag ville mest uppdatera lite så att DU som är ledsen över ditt framfall och googlar runt innan du blivit undersökt inte ska känna att jorden går under. Det kan ju vara så att man har otur och blir slarvigt behandlad i vården, då hjälper inte knipen på samma sätt, då behöver man stå på sig och få vård! MEN det behöver inte vara så för alla, så kram på alla med dessa besvär!