Jag ångrar min graviditet

Så kände jag i min förra graviditet. Det var en ivf graviditet, altså väldigt planerad och efterlängtad. Men hormonerna fick spel och jag tvivlade jättemycket. Du är ju "bara" i v12, dina hormoner är ju verkligen upp och ner, och det tar ju ett tag innan psyket stabiliserar sig något.
Såklart det är jobbigt med barn relativt tätt, men din son kommer ju vara nästan 2 år när den lille kommer. Din dotter kommer nog hjälpa till jättemycket!
kram

Jag har samma känslor här!! Har precis börjat känna "varför ska jag ha barn" eller "jag vill inte ha barn"
Men det är tydligen normalt så vitt som jag vet. Kalla fötter. Jag tror jag först o främst har fått det för jag är ensamstående, det är mitt första bar och jag långt ifrån abort-tiden så att säga. Det finns ingen utväg längre. Men som sagt, det är normalt. Man ska vänja sig igen.

Lycka till! skickar styrkekramar

Ja, jag har hunnit ångra mig många gånger den här graviditeten. Lillan kommer att vara 20 månader. Orkar jag? Jag är ju så rysligt trött som det är nu, hur ska det inte bli då? Och förlossningen! Helst skulle jag bara vilja slippa, känner jag nu. Vill inte alls. Inte ens lite. Och då tyckte jag ändå inte att min förra förlossning var jobbig alls, egentligen... Rädslan blir bara värre och värre, ju längre graviditeten framskrider. Är i vecka 32 nu, så det finns ju bara en väg; framåt.

Men samtidigt så sväller mamma-hjärtat när man ser småttingar och alla små kläder och pryttlar. Det ska bli väldigt mysigt, trots allt ändå. Fast jobbigt också...

Usch känner precis som er.. har längtat så länge. Både jag och min sambo ville verkligen detta, men vi bråkar en del. Och vi tappar kontrollen ibland. Vi kan nog sluta bråka mycket nu när vi vet detta, alltså tänka efter mycket mer, men de som oroar mig mest e mitt psyke jag glömmer många ggr hur jag ska tänka när jag blir arg eller ledsen. E väldigt känslig.

Så sen jag fick veta att jag e gravid för någon vecka sen så har jag bara haft ångest.. har inga barn innan och jag älskar barn.. e bara så rädd att jag inte ska vara lycklig.. konstiga känslor som kommit, har aldrig känt så förut.. känns som jag inte vill ha barnet.. känns så svårt att tänka på aborter när jag hade lovat mig själv att aldrig igen göra en och när vi försökte detta och lyckades.. e i v.6.. fan e det med mig!!

Mitt 1a barn var 15 mån när 2an kom. 2a barnet var heeelt oplanerat å jag hade en hel del tankat som du har nu, massor med ångest inför förlossningen å så.

Jag fick gå till specialmödravården på KS å prata med en överläkare där om min förra förlossning och om hur jag ville att nästa skulle se t å så. Det hjälpte mej massor.

Visst var det tufft när lillebror väl kom ut men förlossningen var 100 ggr enklare än med 1a barnet eftersom dom kom så tätt och ju mer tiden gick desto gladare var /ÄR jag för att dom är så nära i ålder!

Lycka till, det kommer att gå jättebra!!

Jag är i v 12 och känner precis likadant.
Jag sportar på elitnivå och jobbar mycket, nu ändras hela mitt liv.
En unge kan nog hänga med på det mesta men tänk om det är nåt fel på den då blir det jag och ungen ensamma och jag får ge upp hela mitt gamla liv.

Hela min grav har varit ett hel#% jag har mått dåligt sen v 4 och åkt in och ut på sjukhus för att få dropp.

Jag kan inte gå ut, jag kan knappt gå på toa.

Jag är inte lycklig nånstans och min sambo bara undviker mig.
Det förstår jag, jag sitter som en grönsak framför tv:n och gråter eler spyr upp det jag försöker äta.

Abort skulle jag aldrig klara, men tankarna finns där.

Det är helt naturligt. Jag kommer ihåg när jag väntade trean, då hade jag en 8-åring och en 4-åring som höll på driva mig till vansinne. Jag grinade och undrade hur jag kunde vara så dum att skaffa en till.

När jag väntade fyran hade jag en 12-åring,8-åring och en 5-åring som drev mig till vansinne och ännu en gång så grinade jag och undrade hur jag kunde vara så dum att jag utsatte mig för det EN GÅNG TILL.

Nu är de "hemska" barnen 21, 17, 13 och 8 och vi överlevde:)

Jag tror att man känner så för att man inte vet hur det kommer att bli, men när man väl är inne i det så går det av bara farten. Några år sedan sitter man förundrad över att det faktiskt gick bra!

SÅ lycka till allihop mer era knyten i magen :)

Jag är också i v.12 eller mer i v.13 och har en flicka på tio månader.
Ibland känner jag som du,att det blir för mycket på en gång.Fast samtidigt,vi bor på landet och det vore synd om hon inte fick en lekkompis och ju tätare man har barnen desto roligare kommer de ju ha eftersom de är nästan jämngamla.
Det är likabra att köra på fast det känns jobbigt också

Jag känner samma sak ibland, rätt ofta. Upp och ner numera. Igår hatade jag att vara gravid och vill ge bort mitt barn, idag kan jag inte förstå hur jag kunde tänka tanken igår. Men jag antar att det har med hormoner och kroppsförändring att göra. Min bm skrattade när jag hade ring och gråtit i telefonen och berättat om det och sa vilken dålig mamma jag kommer bli som inte ens önskar vilja ha mitt barn. Hon tyckte att det lät rätt normalt att känna så, speciellt när man inte längre kan backa ur utan har gjort förbindelser för resten av sitt liv. Men hon sa att det kommer förhoppningsvis gå över (kan ju inte förutspå förlossningsdepression) och hon sa till mig att prata med andra som har varit gravida eller är gravida, man får mer förståelse för det man känner och känner mer stöd då.

Lycka till TS, du kommer klara dig galant=)

Efter min första dotter gick det 5 år innan jag kände mig redo att ens tänka på ett barn till(väldigt jobbig förlossning) men jag hade alltid varit helt inne på att skaffa fler.Jag behövde bara bida min tid. jag fick tips att läsa en bok som hette Att föda barn utan smärta av  Velay(tror jag det stavas)Det är nog den bästa bok jag läst.Det är en jättegammal bok men den håller än idag. Finns tydligen kliniker som använder hans principer. Där visar man med bilder inte bara att man ska andas på ett speciellt sätt utan vad som egentligen händer med kroppen.Där ges en massa övningar som man kan börja tidigt under grav att göra så det verkligen sitter när man väl ligger där. Mina 2 andra förlossningar gick som en dans och mycket har jag att tacka att jag läste boken flera ggr,det är jag helt övertygad om.
Lycka till!
Var ute igod tid om ni vill låna den på bibblan,den brukar var utlånad jämt!

Tack för alla lugnande ord. Det är förmodligen kalla fötter. Det kanske är bra att man tar föräldrarlivet på allvar faktiskt. ? Bättre att vara förberedd på att det blir tufft än att det bara blir en dans på rosor.

Hur blev det för är som tvekade ?

All lycka nu till dig!

Hur blev för er? Hade ni ångest under hela graviditeten?