Jag har samma känslor här!! Har precis börjat känna "varför ska jag ha barn" eller "jag vill inte ha barn"
Men det är tydligen normalt så vitt som jag vet. Kalla fötter. Jag tror jag först o främst har fått det för jag är ensamstående, det är mitt första bar och jag långt ifrån abort-tiden så att säga. Det finns ingen utväg längre. Men som sagt, det är normalt. Man ska vänja sig igen.
Lycka till! skickar styrkekramar
Ja, jag har hunnit ångra mig många gånger den här graviditeten. Lillan kommer att vara 20 månader. Orkar jag? Jag är ju så rysligt trött som det är nu, hur ska det inte bli då? Och förlossningen! Helst skulle jag bara vilja slippa, känner jag nu. Vill inte alls. Inte ens lite. Och då tyckte jag ändå inte att min förra förlossning var jobbig alls, egentligen... Rädslan blir bara värre och värre, ju längre graviditeten framskrider. Är i vecka 32 nu, så det finns ju bara en väg; framåt.
Men samtidigt så sväller mamma-hjärtat när man ser småttingar och alla små kläder och pryttlar. Det ska bli väldigt mysigt, trots allt ändå. Fast jobbigt också...
Usch känner precis som er.. har längtat så länge. Både jag och min sambo ville verkligen detta, men vi bråkar en del. Och vi tappar kontrollen ibland. Vi kan nog sluta bråka mycket nu när vi vet detta, alltså tänka efter mycket mer, men de som oroar mig mest e mitt psyke jag glömmer många ggr hur jag ska tänka när jag blir arg eller ledsen. E väldigt känslig.
Så sen jag fick veta att jag e gravid för någon vecka sen så har jag bara haft ångest.. har inga barn innan och jag älskar barn.. e bara så rädd att jag inte ska vara lycklig.. konstiga känslor som kommit, har aldrig känt så förut.. känns som jag inte vill ha barnet.. känns så svårt att tänka på aborter när jag hade lovat mig själv att aldrig igen göra en och när vi försökte detta och lyckades.. e i v.6.. fan e det med mig!!
Jag är i v 12 och känner precis likadant.
Jag sportar på elitnivå och jobbar mycket, nu ändras hela mitt liv.
En unge kan nog hänga med på det mesta men tänk om det är nåt fel på den då blir det jag och ungen ensamma och jag får ge upp hela mitt gamla liv.
Hela min grav har varit ett hel#% jag har mått dåligt sen v 4 och åkt in och ut på sjukhus för att få dropp.
Jag kan inte gå ut, jag kan knappt gå på toa.
Jag är inte lycklig nånstans och min sambo bara undviker mig.
Det förstår jag, jag sitter som en grönsak framför tv:n och gråter eler spyr upp det jag försöker äta.
Abort skulle jag aldrig klara, men tankarna finns där.