Dominans, 24/7 och TPE

Kanske - Säger som BigD, det är det där vi lever för. :)

Det enda goda råd jag tror jag kan ge är att se tiden an så att säga. Det är väl inte omöjligt att ni två hittar varandra, men båda måste hinna med i den processen. Jag håller tummarna för dig. :)

Vadå gjort bort dig? Vill du bolla lite så finns jag här, eller under samma nick på Darkside om du hellre blir lite privat...

Anonym (Helt ny :)) skrev 2008-07-29 08:24:58 följande:

Åh, du har hittat dom där sidorna... *ler snett* Det finns en del som försöker få det till att det ligger i "kvinnans natur" att vara undergiven etc. Jag köper inte det argumentet, och håller med om att det är rätt patetiskt.

Många som är inne på DD vill ställa sig vid sidan av begreppet BDSM, och på sätt och vis kan jag förstå varför. Det som normalt går in under diciplinbiten i begreppet handlar idag mest om sessionsbaserad dominans (d.v.s. man intar sina roller vid speciella tillfällen), medan vi lever med det i hela vår vardag.

Det är ju när man diskuterar ämnet man behöver ha definierade begrepp att luta sig mot, men när allt kommer omkring är det ju faktiskt inte viktigt vad saker och ting heter, det viktiga är att vi hittar det som är rätt för oss. Sen får det väl kallas horkafjärs eller vad sjutton som helst, det struntar jag faktiskt i. *ler*

Håller för övrigt också med saan78 om att man blir lite avundsjuk på er att ni har den här resan framför er. :)

Det låter ju strålande att ni har kul!

Min man har förklarat att han ämnar utföra en "funktionskontroll" på mig inom kort. Han såg hemskt lurig ut när han sa det och jag vet inte om jag ska se fram emot det eller bli nervös... *skrattar*

Det finns en hel del matnyttigt och intressant där helt klart! Jag har helt ärligt mest skummat den siten förut men nu hittade jag några riktigt tänkvärda artiklar. :)

Jag håller tummarna för dig, så klart! Det är så skönt att höra att han tar det försiktigt, han verkar lägga ner tid på att lära känna dig som du är och förstå dig - innan han börjar forma. Och att du ska hitta dig själv i allt det nya. Det är bra kännetecken!

Lycka till!

Anonym (Helt ny :)) skrev 2008-07-30 07:49:19 följande:

Ett exempel kan vara att du skriver dagbok som han har tillgång till - och där i texten beskriver du dina tankar och hur du upplever dina behov.

Försök också att låta honom få utrymme att vara din Herre, så du inte automatiskt går in och "styr upp" det som händer. Lägg tid på att ge honom vad du vet att han njuter av, så att han kan slappna av och tillåta sig att vara den som kontrollerar utan att nödvändigtvis behöva tänka på dig.

Räkna sen med att det tar tid, ni ska ju nu lära känna varandra på djupet. Det går inte i en handvändning. Ibland blir det fel men då får man lära sig av misstaget och sen ta nya tag.

Oj, nu rodnar jag lite. Jag tycker bara det är roligt att kunna bidra med lite idéer och erfarenhet, sen är det ju ni själva som ska skapa ert liv.

saan78 - Jag tror att man måste jämka när det kommer till barn, men jag kan väl få återkomma i den frågan framöver när jag ruvat klart på den här magen och kläckt en liten en. Då har jag lite verklighet att relatera till menar jag. :)

saan78 - Ska jag skriva privat måste jag outa min ordinarie profil och det vill jag inte gärna göra (och får inte heller för min Herre). Men du kanske har konto på DS? I annat fall har jag mail calliphora189@hotmail.com.

Alltid roligt att lära känna andra som lever som en själv. :)

Anonym (smiskad) skrev 2008-07-31 23:36:34 följande:

Jag älskar när han skrämmer mig, framför allt när det kommer till sexet. Däremot händer det extremt sällan eftersom jag är en analytisk person och jag snabbt talar om för mig själv att när det kommer till honom är jag helt trygg. Men någon gång ibland händer det ändå att han lyckas köra över min analytiska sida och jag blir rädd. Men den rädslan går nog ändå inte att jämföra med den terror man lever i inom en misshandelsrelation.

Om rädslan ersätter tryggheten är jag nog benägen om att säga att något i varje fall är galet med relationen. Man bör ta några kliv bakåt och se hur det hela påverka i långa loppet. Hur sunt är detta egentligen?

Men att blir rädd, att kunna tillåta sig själv att bli rädd - just för att man har en grundtrygghet med sin partner - är inte att likställa med misshandel. Det handlar också väldigt mycket om hur den dominanta hanterar situationen efteråt också. Lägger han ner tid på att den undergivna ska ta sig ur rädslan och se att det bara var något för stunden eller struntar han i det och tycker det hela "bara var på lek" och inget han har någon anledning att ta ansvar för?

Som jag vet att jag sagt förut, det hela ska göra en starkare, man ska må bättre, bli helare än om man inte levde i den relationen. Är man mer rädd än trygg och blir man osäker på sig själv och andra är något allvarligt fel...

Tycker du sätter fingret på något intressant där. Många föräldrar lever i omedvetna roller och fördelningar. Andra har ständiga maktkamper inom relationen. På så vis blir ju en D/s-relation av det här slaget mer balanserat, och eftersom föräldrarna är medvetna om maktfördelningen har man också lättare att lära barnen att det inte behöver vara likadant för alla. "I vissa familjer kanske mamma är den som bestämmer mest, i andra bestämmer båda lika mycket. Vi tycker om att ha det så här så vi gör så, precis som ni gör som ni själva vill när ni blir stora."

Just det där med att barnen inte ska få veta något är vår stora tankeövning just nu. Hur säkerställa att barnen inte hittar leksakerna och kedjorna - ens när de är gamla nog att räkna ut var nyckeln till skåpet är?

Anonym (smiskad) skrev 2008-08-01 01:42:06 följande:

Det låter ju väldigt vettigt. (och det ÄR helt underbart)

Vadå dum fråga? Snarare en bra fråga skulle jag säga.

Jag har ju lämnat makten i hans händer, det är en del av den jag är att jag låter honom göra vad han vill. Ibland kan det innebära sådant som jag egentligen inte alls tycker om. Jag är t.ex. inte någon vidare masochist, men jag njuter av att han kan, och har rätten att åsamka mig smärta. Så ett scenario där jag kan bli riktigt rädd är om han sätter fast mig och t.ex. piskar eller gör något annat som handlar om just det - att han kan utsätta mig för smärtan. Jag blir rädd för vad han kan komma att göra, och jag kan bli rädd för hur långt han kan tänkas gå, och mitt under kan jag vara rädd för att inte veta hur länge det kommer fortsätta.

Det är den ena rädslan, där jag är rädd för vad han kan göra med mig. Ett par tillfällen har han också lekt med det mentala planet och gjort mig osäker på honom och vad han har för planer - då är jag rädd för HONOM, plötsligt litar jag inte på honom. Han kan låta mig balansera på den där kanten bara för sitt nöjes skull, men ser alltid till att jag landar på fötterna och får tid att återhämta mig efteråt. Och den känslan man har med sig då, det lugn jag känner, är helt obeskrivlig...

Maraja - Lite av spänningssökare finns det nog i mig, men att jag triggas av att det finns ett utanförskap stämmer inte. Jag var helt öppen tidigare - innan jag började leva med den här formen av permanent maktförskjutning. Folk i allmänhet har inte så svårt att acceptera att man gillar lite bojor, rep och piskor, men det är inte lika accepterat att låta någon annan få makt över ens liv.

Jag orkade inte driva den öppna linjen och valde istället den linje min Herre föredrog - den privata. De flesta av mina vänner känner till hur vi lever men utanför den närmaste sfären är det helt enkelt enklast att inte blanda in den här biten. För vad har egentligen kreti och pleti med det att göra?

Men kickar får jag absolut av att känna hans makt. Rädslan förekommer väldigt sällan, den allra starkaste känslan är tillfredsställelsen jag känner när jag kan ge honom njutning, och att han har makten att ta det han vill ha.

saan78 - Jo, visst vet jag det. :) Faktum är att de används rätt sällan (alltför sällan enligt mig, om jag har en fetish är det nog kedjor...), men de finns ändå där och bör således hållas undan för utomstående.

Min målsättning med våra barn är ju att vi ska lyckas lära dem just den respekt för varandras privatliv du nämner. (jag kanske kan få gå en kurs hos dig sen? )Jag tänker nog inte så mycket på när de är tonåringar utan på de yngre, nyfikna förmågorna som vill utforska varje skrymsle av huset.

Fast den dagen, den sorgen.

Kloka ord från en som har erfarenhet. :) Tack, ska komma ihåg det du säger, för det är faktiskt väldigt sant!

Åh, gratulerar! Och du får nog byta ut ditt anonyma nick till något annat än Helt ny nu! ;)

Har också haft en härlig helg, och känner mig balanserad och harmonisk, trots att jag inte fått smisk. *s*

Hej jess

Han var uppenbarligen inte perfekt - han kan/vill tydligen inte ge dig det du sökte.

Nu gäller det att du ställer dig upp, stadigt på båda benen, och konstaterar att du måste ta itu med tillvaron på egen hand.

Du har fått lite mer tid att få komma tillrätta med vad du själv vill. Använd den tiden till att utveckla dig själv, så du står stadigt på egen hand. När du kommer tillrätta med dig själv kommer det bli lättare för dig att också hitta rätt partner.

Du reder ut det här, du är stark i din egen rätt tills dess att rätt Herre visar sig. Låt inte vem som helst få rätten att bestämma över dig, det är en gåva att ge till den som förtjänar den.

Som bondage sa, frågor är ju välkomna där med.

Det där är också en bra fråga, och som kan vara lite svår att förklara på ett bra sätt (tycker i alla fall jag), för hur i hela världen kan man frivilligt utsätta sig för sådant man inte tycker om?

Som jag ser det handlar det om att fokus flyttas från sig själv och vad man själv vill till att lyda den dominantas vilja. Det är inte alla som trivs så, många har - som jess beskrev - mjuka och hårda gränser. Men så som jag lever så har min vilja att kontrollera de gränserna försvunnit iom att förtroendet och tilliten för min man vuxit så starkt att de inte längre behövs.

Hm, om jag försöker så här då... *tänker frenetiskt*

Gränserna är ju vanligen fysiska "jag vill inte bli utsatt för wet" eller "jag vill inte ta satsen i munnen" (vilket var en nono för mig när jag träffade min man). Det som skapat förändringen är att man går från det fysiska till det mentala. Om jag nu söker en relation där jag inte har makten att bestämma alls, varför ska jag bestämma över vad han får och inte får göra? Kan vi verkligen tala om en total maktförskjutning då?

Den gången jag insåg att han tänkte spruta i munnen på mig upplevde jag både en känsla av nära på panik vid tanken på att behöva göra det, och en enorm rädsla för att han kanske inte skulle fullfölja sina intentioner. Hade han avbrutit för att han såg att jag tyckte det var (fruktansvärt) jobbigt hade jag känt mig totalt misslyckad. Hans njutning låg vid det tillfället i att se hur jag underkastade mig hans vilja och min njutning låg i att underkasta mig honom och ge honom det han vill ha.

Det är nog svårt att förstå fullt ut när man inte alls har den läggningen, men det är alltid roligt när någon försöker. I alla fall jag uppskattar enormt mycket när man möter andra som försöker förstå och även om de inte lyckas i alla fall respekterar valen man gjort.