Dominans, 24/7 och TPE

Det här blev långt, hoppas det inte är för långt...

Du sätter fingret precis på det som är så viktigt att förstå när man pratar om sådana här relationer - att det är så olika.

Jag vet par som lever enligt principen att hon inte gör något över huvud taget utan att han har godkänt det innan. Det innefattar val av kläder, när man får gå på toaletten o.s.v.

Dock kan jag säga att det är väldigt svårt att upprätthålla den typen av ordning kontinuerligt om man också ska fungera som familj t.ex. Det blir helt enkelt för omständigt, men det finns de som tycker att det är värt det och som kanske prioriterar att få leva så framför att passa in i "normen".

Själv har jag mycket frihet i min vardag, men det är alltid hans ord som gäller som slutord. Vissa saker är stående instruktioner. Han vill inte att jag klipper håret kort och jag har vissa regler vad det gäller klädval som gäller mer allmänt. Han utgår ifrån att jag följer de regler han satt upp. Jag har alltså mitt eget val att göra; gå min egen väg och ta konsekvensen (att han blir besviken) eller göra som han vill. Saken är att eftersom jag fungerar som jag gör anpassar jag mig automatiskt till hans vilja, och tycker inte det är jobbigt att inte kunna ha t.ex. djupt urringade kläder eller extra kort kjol. Det innebär inte att jag inte kan ha snygga, sexiga, sensuella kläder, bör jag väl tillägga. :)

Vardagen ser inte så annorlunda ut egentligen. Jag arbetar inte idag, vilket egentligen har sin bakgrund i att jag behövt vila efter att varit på väg att bränna ut mig helt i mitt tidigare arbete. Min man låter mig välja i det här fallet. Hans mål är att jag mår bra, han ser helst att jag är hemma, men mår jag dåligt av det ser han ingen anledning att tvinga mig.

Så vad är då skillnaden, kanske någon undrar?

Tja, han har alltid sista ordet. Alltid. Många tror ju att man som undergiven aldrig får uttrycka sin egen vilja och aldrig få opponera sig - som du säger. Men då ska ni se hur tongångarna går här hemma... Det är väldigt gott om egen vilja och jag opponerar mig ständigt. Som min man brukar säga när jag frågar om jag är för jobbig: "Hade jag velat ha en liten bimbo till docka hade jag inte valt en stark, intelligent och självständig kvinna som du." Så han får vad han ber om helt enkelt. Han kan alltid dra gränsen, går det för långt räcker det med en blick, ett ord, en hand som greppar om nacken och jag släpper omedelbart mina argument, blir mjuk som smör i knäna och hoppas att jag inte dragit på mig någon bestraffning...

Så till det som det hela kanske mest kretsar kring: Han kan ha sex när han vill, hur han vill och var han vill. Han väntar inte på något godkännande från mig för den saken utan kan helt sonika ta ett nacktag och leda upp mig i sovrummet, ställa mig på alla fyra i sängen och ta vad han vill ha. Eller så ger han helt enkelt order där vi råkar vara. Mängden leksaker kan ofta vara obefintlig, eller en viktig del av det hela. Allt efter hans humör.

Och var är då min njutning av det? I alltsammans! I tvånget, i vetskapen av att han njuter av mig, när jag väljer kläder och tänker på vad han skulle tycka om finns en känsla av tillfredsställelse. I vetskapen om att han tar det han vill ha oavsett om jag vill det eller ej tänder jag till maximalt och det oavsett hur intresserad jag var från början. Till och med när han retar mig till maximal upphetsning utan att ge mig den där orgasmen kroppen skriker av njuter jag av att han har makten att göra detta mot mig.

Varför? Ingen aning!

Det är faktiskt så, enligt min erfarenhet, att det är rätt ont om BRA dominanta män, medan det finns många undergivna kvinnor.

Däremot finns det gott om män som tror sig vara "Mastrar", men som egentligen bara tycker det är ett bra sätt att få sex på sina egna premisser.

Fast kontrasten kan finnas där ändå vetdu, BigD. Jag är inte för ett ögonblick medgörlig för jämnan. Många som känner oss tror snarare att jag är den dominanta i vår relation, men det är bara det som syns utåt sett, det som verkligen räknas - det som sker inom oss - är ju raka motsatsen. Jag är beroende av att veta att han är nöjd med mig, jag njuter av att få göra honom till viljes. Han är beroende av att veta att jag lyder honom när han så kräver, och han njuter av att jag gör honom till viljes.

Just nu gör jag mitt bästa för att beordra honom in i duschen, det går sådär...

SCSI - Fast förtroende och tillit är två viktiga ingridienser i vilken som helst relation, och i än högre grad om man ska göra som vi gör. Den som tror att maktförskjutning handlar om yttre attribut har missat något vitalt, det handlar nästan uteslutande om en mental resa, där de yttre tecknen oftast bara är en sorts verktyg för att förstärka det mentala.

SCSI, jag håller med om att fullkomlig undekastelse är så vackert! Och det tar tid att komma förbi alla de där attributen man fått lära sig genom åren, OCH fördommarna om vad det egentligen innebär att göra annorlunda. Det tog mig 15 år att komma hit där jag är idag och som jag upplever det fortsätter processen.

Det gör mig glad att höra någon reagera som du gör när jag berättar om hur vi lever och hur jag litar på honom (hur vi litar på varandra). Många blir rädda och ser det som en svaghet att inte vilja "stå på egna ben".

Jag förstår vad du menar, BigD. Tack för förklaringen. Säger som SCSI, det är så bra att det finns folk till allt! (P.S. Har inte glömt ditt mail, har bara inte hunnit ta mig den tiden jag vill ha för att kunna svara på det sätt du förtjänar.)

pryd - det där har jag själv också lagt märke till, speciellt de senaste åren, när jag själv har tänkt så mycket på just det där med maktfördelning. Många (kanske t.o.m. de flesta) relationer har någon form av omedveten förskjutning av makten åt ena eller andra hållet. Ibland fungerar det bra ändå, kanske för att båda trivs utan att egentligen ha tänkt på det, andra gånger uppstår en konflikt när endera parten tycker att det är för obalanserat.

Alla är vi ju olika, det viktiga är ju att hitta det som är rätt för en själv, och om man vågar rannsaka sig själv på djupet kan man ibland upptäcka att det var inte alls som man tänkt sig.

Äh, jag får nog bli lite kärringen mot strömmen snart (låt mig bara få fundera en stund först), så vi få lite fart på den här tråden...

Ja, just det där dolda, som ju i sin tur blir respektlöst är ju det som är så farligt.

BigD, en fråga till dig... Är det den mentala utmaningen eller den fysiska utmaningen du söker och behöver? *nyfiken*

MarajaILund - Tuffa frågor är absolut välkomna, så länge de ställs med respekt för våra val.

Jag ser vad du menar med att jag kanske låter som en obstinat tonåring i det jag beskriver, men det var inte meningen. Det är absolut inte så att jag opponerar mig mot vad han säger per automatik. Däremot är jag trygg i vår relation - vilket gör att jag vågar uttrycka mina känslor och tankar. I tidigare relationer kände jag mig tvingad att lägga band på känslorna då jag var rädd att stöta mig med min partner. Det är svårt att förklara, men man kan beskriva det som en kollision mellan mitt behov av att tjäna och göra min partner glad och behovet att låta hela min personlighet få plats. Eftersom tidigare relationer inte haft någon uttalad maktförskjutning har mitt behov att göra till viljes varit ensidigt och det har på ett sätt varit en situation liknande det "pryd" är inne.

De riktigt viktiga sakerna kan han enligt vår överrenskommelse bestämma fritt över, men i praktiken ser han till att låta mig vara en lika stor del av beslutet eftersom han är mån om att jag ska må bra. Vilken klok partner mån om sin älskades välmående tar sådana beslut över hennes huvud eller mot hennes vilja? Det är inte en speciellt klok blivande far som tvingar sin fru att bli med barn om hon inte vill etc.

Jag kan inte nog förtydliga och förstärka vikten av att som undergiven välja sin partner med omsorg så att man vet att den man låter få makten har rätt drivkrafter och har förmågan att ta emot det man lämnar ifrån sig.

Det är ganska vanligt att man får höra just de frågor du tar upp, ofta uttryckta på ett sätt som lätt kan tolkas som nedlåtande, även om jag tycker du faktiskt tar upp det på ett bra sätt vilket jag tackar och bockar för. Det är också frågor jag själv har funderat på, och inte kommit fram till något bra svar på, annat än att jag inte kan se någon omedelbar koppling till min uppväxt i förhållande till det som driver mig idag. Vill man kan man säkert hitta något, människan är ju fenomenal på att hitta olika samband...

Inte ens psykologer som verkligen försökt gräva ner sig i ämnet har kunnat komma fram till något konkret i frågan. Just argumentet att den undergivna söker ett barns position förekommer lite då och då när man vill förklara det hela som någon form av mental brist, eller t.o.m. sjukdom. Men i verkligheten låter det sig inte förklaras så enkelt.

Och skulle det nu ändå vara så, är det egentligen ett problem?

(Den frågan ställer jag lika mycket till mig själv som till er)

Hej Maraja,

Faktiskt inte, min tidigare långa relation var med en man som inte alls var dominant, vilket var skitjobbigt eftersom min undergivna sida hela tiden kämpade i motvind så att säga. Jag var ju inte medveten om mina behov då, jag såg inte hur jag agerade och varför jag mådde så dåligt, utan det har jag insett nu när jag titta i backspegeln.

Jag menar absolut inte att man INTE kan uttrycka sina åsikter och vilja göra sin partner lycklig i en fullständigt jämställd relation! Det är det som är min poäng i alla sådana här diskussioner (som sällan är så trevliga som här, vill jag få tillägga), att alla är vi individer, och det viktiga är att vi alla får hitta sätt att leva som får oss att bli hela och må bra. Alla kan inte passa in i samma mall.

Ja, på något bisarrt vis är vi oerhört jämställda mitt i all ojämlikhet och maktförskjutning. Det är enormt svårt att förmedla så här via text! Och helt ärlig och handen på hjärtat - ibland önskar jag att han lite oftare kunde strunta i vad jag tycker och köra över mig istället.

Om vi byter ut "dominant" och "undergiven" mot "ledare" och "följare" samtidigt som vi lyfter ut de två rollerna i arbetslivet kan det ge en lite ny vinkel. Alla är inte bra chefer, alla är inte naturliga ledare som klarar av rollen som VD. Men det finns många olika chefsnivåer, från den enkla gruppledaren till Generalsekreterare för FN. På samma glidande skala finns den som aldrig vill behöva tänka själv utan bara vill sitta vid bandet och kontrolla det som passerar förbi till den som jobbar bäst i mer eller mindre löst sammansatta grupper där det krävs mycket egen drivkraft och förmåga att planera sitt arbete men där det finns en projektledare som så att säga håller i trådarna och ser till att de olika bitarna blir klara i rätt tid.

Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här sista, det var bara en tanke som dök upp och det är det som gör det så roligt att få diskutera, man ser saker från nya håll och får nya insikter!

Maraja - Inga barn än men det ingår i planen. Rollen som Familjens Projektledare innehar jag redan eftersom jag ansvarar för hushållet och maken tycker det är ett utmärkt användningsområde för sin fru för då kan han fokusera på sitt företag. Men som du säger, någon egentlig beslutsroll har jag inte.

Lite fusk är det nog att han så ofta stämmer av med mig, jag nämnde väl det i förra inlägget tror jag - att jag gärna skulle se att han körde över mig lite oftare.

Jämförelsen där med blodpuddingen måste man se från två håll - ur hans perspektiv kan han mycket väl begära blodpudding även om han vet att jag inte tycker om det. Å andra sidan är jag konstruerad så att jag vill ju göra honom glad, alltså ser jag till att laga mat han tycker om även om jag inte gillar det. Och är det något jag verkligen bara inte kan drista mig till att äta fixar jag något annat åt mig.

Gah, det låter så gammaldags husfru att jag nästan får spader! Kanske är det inte så långt från sanningen även om jag verkligen inte ser mig som en sådan. Jag lever fortfarande i ett stadium av förnekelse för är det något jag alltid velat undvika är det att blir en sån där slitande hemmafru fast i könsrollen. Det jag måste lära mig att tillåta mig är att jag faktiskt tycker OM att ha ett fint hem där familj och gäster känner sig välkomna. Det handlar inte om att jag är kvinna, det handlar om vem jag ÄR.

Jadu, jag befinner mig nog någonstans i det övre spannet av den undergivna sidan när det kommer till relationsbiten. Sexuellt försvinner jag ner mot botten och bara älskar när jag bara behöver följa instruktioner och följa hans ledande hand. Det är olika alltså.