När "glömmer" barnet sitt modersmål?

Efter tre månader kunde vår son (då tre år och tre månader)inte längre förstå mandarin. Han hade ett fullt utvecklat språk på treårsnivå när vi fick honom och talade obehindrat med guiden i Kina så nog kan det stämma som du säger. När jag talar om för honom att såhär säger man jag är hungrig på kinesiska, eller jag behöver kissa så skrattar han bara och tror att jag tramsar.

Han kan känna igen mandarin, han säger att de pratar som i Kina,förstår inget men tycker om att lyssna på det så att säga. Ibland, andra gånger är han helt ointresserad.

Jag har för övrigt en kollega som adopterades vid tre års ålder. Hon kommer inte ihåg något alls från sin tid på barnhemmet säger hon vilket fascinerade mig och gör mig samtidigt lite ledsen. Vår pojke har ju berättat en del om barnhemmet och pekat ut saker på foton, kommer han inte minnas detta i framtiden (troligen inte då han glömt namnen på de flesta av barnen på barnhemmet nu)?
Min kollega sa då en gång att hon har inga klara minnen, inga bilder men att ibland, när hon hör ett ljud eller känner en doft kommer det liksom små fragment och glimtar av minnen. Kanske kommer det vara så med våra barn också. Kanske vår son inte förstår den mandarin han hör men om ett visst ord sägs kanske han minns ordet, utan att veta vad det betyder?
Jag önskar jag visste när han slutade drömma på mandarin.

Cerdrica: Tack för ditt svar. Det du skriver spär ju på alla tidigare saker man läst om hur snabbt barn glömmer. Men vaga minnebilder och minnen av dofter, ljud mm ligger ju skert kvar längre ner i ens medvetande. När jag var tre år vad jag på Kolmården och blev lämnad med en ganska avlägsen bekant under typ 30 min (mina föräldrar hastade iväg och skulle göra något viktigt) och detta kommer jag egentligen inte ihåg idag. Men när jag tittar på bilden av detta avsked (min mamma tog en bild just när dom gick), så får jag en olustig känsla i kroppen! Jag kände inte denna avlägsna släkting, kände mig ensam, och detta kommer mitt "omedvetna" ihåg än idag liksom.

Jag längtar sååå tills vår son börjar prata så man kan höra vad han tycker, känner och tänker.

Vår son var 13 mån när vi fick honom i Vietnam.  (Är idag 1 år och 10 mån). Han kunde inte prata vietamesiska men han förstod mycket av vad de sade på barnhemmet. Vi var i landet i två veckor innan vi kom hem. Under tiden på hotellet kunde vi säga namnet på en lek på vietnamesiska och så gjorde han de rörelserna men när vi provade när vi kommit hem så fattade han inte vad vi sade. Han har inte hört vietnamesiska sedan vi kom hem förrän för några veckor sedan och han reagerade inte alls. Jag tycker inte det är konstigt alls. Vår son pratar inte många svenska ord än så länge heller, han förstår i princip allt vi säger och han säger nya ord varje dag, det går sakta men säkert framåt även med orden med andra ord. Han pratar i ett, är aldrig tyst men det är hans eget "bebisspråk" som vi kallar det.

Det där med att glömma språket på tre mån. stämde på mig med.
Kom hit i september och till jul så pratade jag svenska ungefär lika bra som andra jämnåriga barn.

"Känner igen" och känner att jag "borde" förstå mitt födelsespråk gör jag än idag som vuxen.

Det är inget konstigt i att man glömmer sitt ursprungsspråk och minnen när man är så liten, i vår sons fall och i mitt eget (och makens) så minns vi ju ingenting eftersom vi var så små när vi kom till Sverige men är man 2,5 eller mer så minns man ju mer, min bror var 2,5 år när han kom och han kom ihåg en tid saker som hänt honom innan men det försvann rätt fort och det var endast foton som fick honom att minnas saker ett tag till. Man blir ju en del av den miljö man lever i efter hemkomst och jag tycker det är bra. Minnena försvinner men de kort man har kan ju bli väldigt viktiga för en i så fall. En förutsättning för att bevara ett språk är ju att någon i ens närhet pratar det språket med en i princip varje dag annars är det väl i stort sätt omöjligt att kunna bevara det när man lär sig svenska samtidigt. Bara mina tankar kring detta Ens bakgrund och födelseland finns alltid med mig ibland mer och ibland mindre men jag har alltid varit stolt över vad jag kommer ifrån. Vi ser fram emot den dag då det känns som ett bra läge att göra en återresa till Vietnam (om sonen vill) för att fräscha upp minnen för oss alla Att ha vänner som hämtat barn från samma ställe eller land kan ju också i vissa fall vara mycket betydande även om barnen säkert om några år kanske inte tycker att det är lika speciellt som vi föräldrar men då har de kanske blivit vänner och vill träffas av den anledningen, inte bara för att de råkar komma från samma ställe och dela erfarenheten att vara adopterad

Det låter som om pojken, även om han inte förstår spanska längre, känner igen ljuden och dras till det. Gnista, tror du även att det kan vara så att deras utseenden väckte någon form av igenkännande? Jag vet att när jag var liten blev jag väldigt glad åt att se någon som liknade mig.

Vad gäller hur mycket man minns från tidiga år så har jag läst någonstans att det till viss del hänger ihop med ordförrådet.

Jag är uppvuxen med ett andra språk, men har aldrig fått lära mig det på riktigt. (Hem & Skola avrådde från två-språkighet på 70-talet )
Ljudbilden ( som skiljer sig rejält från svenskan) alltid funnits i bakgrunden. När jag i vuxen ålder valde att lära mig språket gick det superenkelt. Speciellt uttalet, och språket liksom föll in i mig.
TS: Jag tror att sonen helt enkelt kände igen melodin i språket och därför lystrade extra mycket. Spanskan är ju ett melodiskt språk, nästan som sång.
Pratar ni spanska med honom?

Min son har inte glömt kinesiskan. Trots att han inte talade så mycket så har barnen ett "passivt språk". Det var en dam som pratatde kinesiska med han för några dagar sen. Och hon babblade och sa "baaba"(betyder pappa). Sonen pekade med en gång på sin pappa. Och han "babblade" tillbaka...inte på kinesiska men han förstod helt klart och tydligt på vad hon babblade om. Och var gång vi hör kinesiska så reagerar han precis som han blåstirrar på kineser....

Vår dotter var 15 månader när vi kom hem och hon reagerade länge på både ryska och ukrainska (hon kommer från en stad i Ukraina där över hälften av befolkningen är rysktalande). Vi bor såpass nära den ukrainska ambassaden att vi ofta hör ukrainska, och även ryska, i affärer, på bussen etc. Jag vet inte hur länge vår dotter faktiskt förstod språken, men hon lyssnade alltid intensivt och stirrade på de människor som pratade hennes tidigare språk. Så höll det på i ca ett år, men sedan började hon tappa intresset. Hon kan fortfarande tycka att det är kul att se den ukrainska flaggan när vi åker förbi ambassaden, men hon verkar inte längre känna igen eller reagera på några språk.

När vi varit hemma i sju månader fick AC besök från den ukrainska adoptionsmyndigheten. Besökarna ville gärna träffa några familjer med barn från Ukraina och bland annat fick de komma hem till oss på middag en kväll. Vi hade inte ett jätteintensivt umgänge på den tiden, utan försökte hålla dotterns värld ganska liten, men vi hade förstås hunnit ha en del besök av både släkt och vänner. Dottern brukade vara intresserad av alla vi träffade, visade sig både nyfiken och blyg och kunde ibland ha lite svårt att sova om någon besökare blivit för närgången. Men den här gången blev reaktionen helt annorlunda. Hon var intresserad, men samtidigt _väldigt_ orolig. Hon satt som en liten plåsterlapp på mig eller sin pappa hela kvällen. Besökarna pratade ryska och ukrainska, kunde tyvärr ingen engelska utan en AC-medarbetare var med som tolk. Jag är övertygad om att det var språket som framkallade reaktionen hos vår dotter. När vi satt i vardagsrummet och drack kaffe och tittade på foton från adoptionsresan kände nog vår dotter på sig att det började bli dags för besökarna att bryta upp. Hon blev då, om möjligt, ännu klängigare och sa plötsligt "den gå o den gå o den gå (pekade på besökarna och AC-medarbetaren), mamma stanna, pappa stanna, X (egna nanmnet) stanna". Så hade hon aldrig gjort, vare sig förr eller senare.

Jag tror nog att barnet ganska snabbt tappar förmågan att förstå sitt gamla språk, men jag anser att min dotter bevisat för mig att hon kände igen språken länge.

Vi umgås med en familj som har en pojke på nästan 6 år från Colombia,han kom till Sverige när han var nästan 3 år och han talar inte spanska men han förstår ganska mycket ändå.

En gång bad jag min dotter hämta en leksak till lillebror och hon hann inte ens till lekrummet förren W hade hämtat det. Det var så vi kom på att han fortfarande kommer ihåg spanskan.

Sköt ditt eget,så slipper du rynkor

Jag tror att det beror lite på barnets ålder när flytten till ett nytt språk sker, dvs hur utvecklat barnets ursprungsspråk är.

Vår tjej är nu 3 år och pratar engelska i meningar om 5-6 ord och längre, så hon har ett ganska utvecklat språk. Vi har också sedan vi fick henne pratat engelska med henne så att hon har åtminstone språket kvar när allt annat i hennes liv förändrats. Jag tror att detta har hjälpt väldigt mycket med anknytningen också, men nu är ju engelskan ett språk som de flesta behärskar och då är det ju enklare att behålla....

Vi har också introducerat svenskan lite och ibland är hon sugen att prata svenska, men ibland tillrättavisar hon oss att "häst" inte heter "häst" utan "horsie", som hon säger ( ). Sen kan hon sitta i soffan för sig själv med hennes leksaksmobil och prata svenska ord med "någon" i luren....

Jag tror dock att om vi börjat med svenskan direkt så hade hon kanske inte glömt engelskan rakt av, men kanske snarare hur man använder språket och talar det. Då skulle hon kunna reagera när hon känner igen språket, men kanske inte kunna svara på språket. Kanske det blir så efter 3-4 månader i ett annat språk? Jag vet inte exakt.

Jag själv flyttade till Sverige som 6-åring från Tyskland. Min bror var då 4 och han kopplade bort tyskan helt ganska snabbt. Jag själv gick på hemspråksundervisning under hela skoltiden och behöll språket, medans min bror inte ville och då tappade det mesta. Viss fördröjning blev det ju eftersom våra föräldrar fortsatte att prata tyska med oss hemma. Jag har språket kvar medans min bror bara förstår språket något sånär men inte använder det. Hade mina föräldrar slutat prata tyska med oss och vi inte haft möjlighet till hemspråksundervisning på skolan, ja då är jag säker på att språket hade varit borta på några få månader.

Åh så rörande... Hon måste ju ha blivit rädd att hon skulle "lämnas tillbaka"... Men vilket fint tecken på att hon faktiskt visste var hon hör hemma!

Vårt första barn kom till oss i tvåårsåldern och använde enstaka kinesiska ord i ca 6 månader, sedan försvann de.

En bekants barn kom österifrån i 5-6 årsåldern och är nu tonåring. H*n förstår inte ett dugg ryska idag.

Min son är 3,6 år och kunde prata på svenska jättebra men vi åkte på semester till vårt land och har varit 2 månader där, nu vi kom tillbaka men  min son kan inte prata svenska längre, bara flera ord, kan det var så att han glömde bort språket så fort? vad ska man göra nu?

Jag har ingen erfarenhet av adoption, men har forskat en del om tvåspråkighet. Det är en jätteintressant fråga hur länge barnet minns sitt första språk.

Vad jag vet finns det inte mycket forskning om detta (men jag skall leta lite och se om jag hittar något), men om jag får lov att gissa så skulle jag inte tro att det är sant att ett barn kan "glömma" ett språk så snabbt. Jag skriver "glömma" eftersom det beror lite på vad man menar med det ordet.

Om man menar inte kunna använda språket aktivt kan jag nog hålla med om att den förmågan kan försvinna ganska snabbt (men möjligtvis inte för alltid. Min misstanke är att barnet skulle ha det lättare än någon som aldrig kunnat språket att lära sig det igen som vuxen).

Om man med "glömma" menar inte längre förstå det eller ens känna igen det medvetet eller omedvetet tror jag att det tar betydligt längre tid.

Om man däremot menar totalt raderat från hjärnan, så tror jag faktiskt inte att man någonsin "glömmer" sitt första språk. När man lär sig ett språk som modersmål skapas synapser i hjärnan som är olika beroende på vilket språk det rör sig om (som exempel är det i svenskan viktigt att skilja mellan ljuden l och r medan en kines som inte hör främmande språk tappar förmågan att höra skillnad mellan de ljuden som bebis eftersom skillnaden inte är relevant. Hjärnan formas alltså rent fysiskt beroende på vilket språk barnet hör). De synapserna försvinner inte. Däremot kan andra skapas vilket tillåter barnet att lära sig fler språk (och dessa språk kan också bli modersmål beroende på hur tidigt de lärs in men exakt var gränsen går är omdebatterat).

Vad jag tror händer är att hjärnan inte längre bryr sig om kunskaperna i det första språket när detta inte längre är relevant. Däremot tror jag att det språket ligger latent i hjärnan resten av livet (omedvetet) och att det skulle kunna aktualiseras igen om personen börjar studera språket eller tillbringar mycket tid med talare av det språket och/eller i ursprungslandet. Allt detta beror naturligtvis på många olika faktorer, t ex barnets ålder när det adopteras, hur mycket och ofta hen hör ursprungsspråket och troligtvis även eventuella känslor och minnen inför själva adoptionen och tiden innan. 

Jätteintressanta frågeställningar allt det här! Jag återkommer om jag hittar studier som kan ge lite mer kött på benen än mina kvalificerade gissningar! 

Jag hittade det här: "According to Gindis (2003), children adopted at ages 3–4 lose most expressive use of L1 within six to 12 weeks of adoption; receptive abilities are lost within 16–22 weeks." www.asha.org/Publications/leader/2008/081216/f081216a.htm

 Dvs barnets förmåga att använda språket upphör inom 6-12 veckor , och dess förmåga att förstå det upphör inom 16-22 veckor. Däremot betyder inte det nödvändigtvis att barnet inte fortfarande kan känna igen språket efter det men utan att kunna förstå vad som sägs.