Meningen med livet efter förlust av barn

Man måste lära sig att leva och njuta av livet igen. Det tar tid men det går även om man aldrig blir helt och hållet hel igen då en bit alltid saknas.

Låt tiden läka dina sår och låt inte andra stressa dig.

Hej Fjärilsmamma,

jag känner så igen mig i din berättelse. Och jag hade två levande barn hemma att återvända till efter att jag fött Gunnar som dog i min mage bara några dagar från beräknad förlossning.

Länge brukade jag säga att jag inte visste om jag skulle överleva. Jag gick liksom och väntade på att mitt hjärta skulle sluta slå, att jag skulle sluta andas. För hur kan man överleva den smärtan? Nu brukar jag säga att jag vet att jag överlever men om någon frågar mig hur vet jag inte. För hur överlever man att ens barn dör? Jag vet inte.

Jag förstår också att du kan känna avundsjuka mot oss som redan har barn. Eftersom din son dog syns det inte utåt att du blivit mamma medan min mammaroll inte ifrågasätts på samma sätt - det kan jag tänka mig i alla fall. Och det är nog sådana yttre saker som skiljer oss åt - vi som har barn sedan tidigare och ni som inte har det. Jag vet ju att jag inte hade en aning om hur stort det var att bli mamma första gången jag blev det. Då kan jag tänka mig att det är än mer diffust, tomt och konstigt att förlora ens första efterlängtade barn.

Men jag tror inte att sorgen egentligen skiljer oss åt så mycket. Den är lika stor för mig som för dig. Vi har bara olika utmaningar med den. För dig att kanske undra om det bli fler barn, att hitta en orsak att gå upp på morgongen. För mig är det att förklara för min fyraåring vem som nu ger lillebror tutte och mat. Att orka vara mamma och se till att deras vardag fungerar trots att tårarna aldrig slutar rinna.

Att förlora ett barn är outsägligt. När jag tänker på att du har förlorat ditt första barn känner jag en extra stor sorg över det. Jag har fått ha tre fina förväntansfulla graviditeter. Hur det än går nu har jag två levande barn. Nu när vi väntar barn igen känner jag en sorg över den förlorade aningslöshet jag hade vid tidigare graviditeter. Den aningslösheten har du också förlorat. Framtida graviditeter kommer att bli jobbiga. Det är jag ledsen för, jag önskar att det inte var så. Att vara gravid har för mig varit den störta lyckan, att föda och träffa mina barn likaså. Det önskar jag för dig också. Samtidigt vet jag att allt nu är annorlunda - för dig och för mig.

Din beskrivning av en förlorad mening med livet är också något jag känner igen. Det skulle också kunna beskrivas som ett ändrat fokus. Det är något som jag tror alla som blir föräldrar upplever, det är något som jag tror är bra. Att du, som nybliven mamma, inte tycker att din karriär är viktig är helt normalt. Än mer normalt med tanke på att du förlorat ditt barn. Hela ditt liv måste omdefinieras (även om det inte säkert förändras så mycket)

Jag känner precis som du: kommer jag någonsin bli riktigt glad igen? Kan livet någonsin bli bra igen? Jag vet inte. Jag hoppas det men jag har inte upplevt det. Hur skulle jag kunna det. Gunnar är död. Hur kan livet bli bra då? Samtidigt känner jag att livet är bättre idag, att jag mår bättre än för ett år sedan. Kanske kommer det vara ännu bättre om ett år? Jag hoppas det och håller hårt i det som betyder något: min man, min familj, mina vänner.

Det finns ingen mening med att barn dör. Hur man då bygger upp en mening med livet igen måste ju då vara på något annat. Vad det är för dig vet jag inte. Det kan bara du veta. Kanske är det din familj, kanske är det ett nytt barn. Hur som helst hoppas jag att du finner styrkan att hitta din mening, styrkan att orka vidare. När jag mår som sämst tänker jag att jag ska orka vidare för Gunnar skull, att jag är skyldig honom att ta hand om hans syskon, att göra honom till storebror. Men det är svårt. För hur överlever man att ens barn dött? Jag vet inte. Jag vet bara att man gör det.

Hej Fjärilsmamma!

Beklagar er stora förlust. Vi förlorade också vårt första barn, för två år sedan nu. Och visst var jag avundsjuk. Inte bara på änglaföräldrar som hade barn sedan innan utan alla som hade barn såklart. Men jag känner igen omgivningens förväntningar. Pappa ringde några veckor efter hon fötts död och undrade hur det var. -Sådär, svarade jag. -Men det är ju fredag? tyckte pappa. Ja jag slutar inte sörja bara för att det är fredag men uppenbarligen måste man vara glad på fredagar.

Fyra dagar efter vår dotter begravdes fyllde jag år. Jag ville absolut inte ha något kalas utan ville bara sitta själv med min man hemma, men folk trängde sig på och blev sedan sura för att jag inte var glad och trevlig. Folk förstår inte att prioriteringarna förändras.

Vad jag prioriterade först var min tid med mannen. Kompisarna blev jätteviktiga. Men viktigast var tanken på ett nytt barn. Ett litet syskon. All min kraft lades på det. Alla mina tankar upptogs av det (när jag inte tänkte på Emilia då).

I alla fall vill jag säga att jag orkade gå vidare pga av våra kompisar. Och tanken på att bli gravid igen. Jag orkade gå upp ur sängen av de orsakerna.

Kram

Åh, förstår dig precis! Förlorade mitt första barn för drygt 6 år sedan. Ingenting kändes meningsfullt, orkade inte bry mig om någonting, inte ens mig själv. Kunde gå i morgonrock hela dagen, för det spelade ju ingen roll, jag hade ju inte min son hos mig.
Kände att allt var meningslöst till den dagen jag plussade igen, då hade jag något att fokusera på. Ville så gärna att min ängel skulle bli storebror, även om rädslan fanns där konstant.
Du kommer ur din sorg, förr eller senare. Sorgen försvinner inte, men den förändras, och du lär dig leva med den.
Ställ inte för höga krav på dig, om omgivningen inte förstår att sörjer, säg åt dem ärligt hur du känner.

Massor av styrkekramar!

Jag känner som du, TS, jag finner ingen mening med livet, trots att jag har ett barn sen tidigare. Hon gör att jag kommer upp på morgonen och fixar mat och så. Men jag finner ingen mening i att äta, klä på mig att ens gå upp ur sängen. Allt känns totalt meningslöst...

Alla säger "tur att ni har henne" "ni måste ju för hennes skull" men jag känner inte att det är någon mening med livet trots henne.... hon gör det bara möjligt att komma ur sängen...kramar i massor

Jga känner också igen mig. Jag har inte heller några barn i livet. Det stämmer nog att vår sorg är lika stor oavsett om man har barn tidigare eller inte. Jag tänker att det säkert finns saker som skiljer (liksom allas våra olika "bagage" och historier skiljer sig åt), men jag vet ju inte eftersom jag inte har att jämföra med. Men jag känner att jag dessutom får förklara för folk att jag är mamma. Och att inte alla tycker att det gills. För jag har ju inte haft vaknätter, bytt blöjor eller bekymrat mig över amning. Då gills det inte. Och nu är jag gravid igen. Jag har väldigt svårt att tro att det kan gå vägen, och om det gör det så är jag rädd för det med. Om jag får ett levande barn kommer jag ju verkligen fatta vad jag har förlorat, måste jag gå igenom en till sorg då? Sorgen som liksom vet vad den sörjer?

Meningen med livet vete sjutton vad det är. Men jag vet i alla fall att det blir lite lättare att andas med tiden, och till slut kanske livet överbevisar mig och blir värt att leva igen.

Jag vet inte hur länge sedan det var sedan ni förlorade er son, var det relativt nyligt?

Vi förlorade vår dotter, vår förstfödda för snart tre år sedan. Sorgen vi då hade bestod av flera delar, dels sorgen över vår dotter, den sorgen är nog likadan för alla änglaföräldrar.
Men även sorgen över att inte ha ett barn, i livet det vill säga och det är ju det som räknas för alla andra.
Vi kände oss så OTROLIGT barnlösa, mycket mer än tidigare innan jag blev gravid. Vi hade ju NÄSTAN blivit föräldrar, men sedan var det bara tomt.
Vi satt i vår trevliga lägenhet, med varsitt bra jobb och tittade på varandra och tyckte att meningen med livet hade försvunnit.
Värst var det de första 10 månderna, då vi jobbade hårt på ett syskon, men det tog tid. Sedan blev jag gravid, vilket gjorde jag började hoppas och se framåt lite grand, även om graviditeten var ganska så psykiskt påfrestande med all oro.
För drygt ett år sedan fick vi vår lilla solstråle Gustav och i och med det har livet blivit mycket bättre.

Sorgen över dottern kommer alltid att finnas där, men sorgen över att inte ha ett barn hos sig har Gustav rått bot på.

Under den värsta tiden i början efter det att vi förlorat vår dotter, försökte vi fylla livet med saker som fick oss att må bra. Rådde om varandra, umgicks med de vänner som fick oss må bra. Jag var aktiv i en kör och sjöng och lyssnade mycket på musik. Det tog även 10 mån innan jag började jobba heltid igen, jag försökte vara så snäll mot mig själv som jag bara kunde.

Nu för tiden tycker jag snarast att livet har MER mening än innan vi förlorade vår dotter, låter absurt, men så känns det. Mest för att jag vet hur skört livet är så jag ser till att njuta och glädjas åt min man och min son. Andra saker så som pengar och karriär känns oviktigt, har svårt att förstå folk som fixerar sig vid sådant.

Jag brukar "roa" mig med att jämföra hur jag mådde hösten -05 med hur jag mår nu och kommer alltid fram till att det är en milsvidd skillnad. Nu är jag långt i från det kompakta mörker jag kände då.
Det tog tid, men nu kan jag ärligt säga att jag känner en mening med livet, jag känner mig till och med lycklig. Sorgen över dottern har nått ett "steady state", den är som den är men tar inte längre över mitt liv.

Till slut, de långa och många ordens korta mening; det kommer bli bättre, det kan ta tid, men det kommer bli bättre.

Ta hand om dig själv och din man under tiden, försök att må så bra som det går, men stressa inte.

Jag har funnit mening i tillvaron igen. Inte över en dag. Och inte på samma sätt som tidigare. Lite lågmält och försiktigt kan jag återigen glädjas och se fram emot saker och händelser. Men ofta känner jag likgiltighet. Dock inte lika ofta som det första året efter dotterns död.
Det kan hända att mina andra barn hjälper mig att se framåt. Naturligtvis är det så. Men ibörjan var det en "falsk känsla", spelad av mig för att jag inte kan och inte vill vara en mamma som inte kan ge barnen framtidstro.

Har bara läst TS men jag tror du har så rätt. Vi som har barn innan MÅSTE fungera. Visst kan det vara påfrestande också men vi har ju otrolig hjälp tillbaka genom barnen. Vi sörjer ju inte mindre men kanske på ett annat sätt. Jag är glad i all sorg att jag trots allt har de andra barnen som ger så mycket solsken mellan regnskurarna.

Först och främst: Tack alla ni som svarat. Det känns så fint att få stöd här och ni är generösa som delar med er av era egna tankar och rädslor.

Oj oj, det inlägget blev lite konstigt med citaten och min egen text inmixad men jag kan inte fixa det. Hoppas ni kan läsa.