Meningen med livet efter förlust av barn

Hej Fjärilsmamma!

Beklagar er stora förlust. Vi förlorade också vårt första barn, för två år sedan nu. Och visst var jag avundsjuk. Inte bara på änglaföräldrar som hade barn sedan innan utan alla som hade barn såklart. Men jag känner igen omgivningens förväntningar. Pappa ringde några veckor efter hon fötts död och undrade hur det var. -Sådär, svarade jag. -Men det är ju fredag? tyckte pappa. Ja jag slutar inte sörja bara för att det är fredag men uppenbarligen måste man vara glad på fredagar.

Fyra dagar efter vår dotter begravdes fyllde jag år. Jag ville absolut inte ha något kalas utan ville bara sitta själv med min man hemma, men folk trängde sig på och blev sedan sura för att jag inte var glad och trevlig. Folk förstår inte att prioriteringarna förändras.

Vad jag prioriterade först var min tid med mannen. Kompisarna blev jätteviktiga. Men viktigast var tanken på ett nytt barn. Ett litet syskon. All min kraft lades på det. Alla mina tankar upptogs av det (när jag inte tänkte på Emilia då).

I alla fall vill jag säga att jag orkade gå vidare pga av våra kompisar. Och tanken på att bli gravid igen. Jag orkade gå upp ur sängen av de orsakerna.

Kram