Först och främst: Tack alla ni som svarat. Det känns så fint att få stöd här och ni är generösa som delar med er av era egna tankar och rädslor.
Pipaluck skrev 2008-06-24 23:56:26 följande:
Jag förstår också att du kan känna avundsjuka mot oss som redan har barn. Eftersom din son dog syns det inte utåt att du blivit mamma medan min mammaroll inte ifrågasätts på samma sätt - det kan jag tänka mig i alla fall. Och det är nog sådana yttre saker som skiljer oss åt - vi som har barn sedan tidigare och ni som inte har det. Jag vet ju att jag inte hade en aning om hur stort det var att bli mamma första gången jag blev det. Då kan jag tänka mig att det är än mer diffust, tomt och konstigt att förlora ens första efterlängtade barn.Men jag tror inte att sorgen egentligen skiljer oss åt så mycket.
[/citat]
Just så är det: det syns ju inte på mig att jag är mamma. För jag ÄR mamma. Basta. Men inte heller jag tror att sorgen är olika, men kanske mer motivationen att fortsätta livet. Fast också det är olika för var och en, och beror naturligtvis på hur länge sedan det är ens barn dog.
Tullia skrev 2008-06-25 19:56:39 följande:
[citat]
Jag vet inte hur länge sedan det var sedan ni förlorade er son, var det relativt nyligt?
[/citat]
Jo, det är nu drygt tre månader sedan.
Eva S skrev 2008-06-25 08:47:33 följande:
[citat]
Hej Fjärilsmamma!Beklagar er stora förlust. Vi förlorade också vårt första barn, för två år sedan nu. Och visst var jag avundsjuk. Inte bara på änglaföräldrar som hade barn sedan innan utan alla som hade barn såklart. Men jag känner igen omgivningens förväntningar. Pappa ringde några veckor efter hon fötts död och undrade hur det var. -Sådär, svarade jag. -Men det är ju fredag? tyckte pappa. Ja jag slutar inte sörja bara för att det är fredag men uppenbarligen måste man vara glad på fredagar. Fyra dagar efter vår dotter begravdes fyllde jag år. Jag ville absolut inte ha något kalas utan ville bara sitta själv med min man hemma, men folk trängde sig på och blev sedan sura för att jag inte var glad och trevlig. Folk förstår inte att prioriteringarna förändras.
[/citat]
Ja, är det inte konstigt? Jag spenderade nyss midsommar med min mamma och min man och hade en kväll som blev mycket jobbig. Min mamma frågade min man om det var något hon sagt som gjort mig ledsen? Nej, inte behövs det att någon säger något, jag är ledsen ändå!
Tulpan74 skrev 2008-06-25 12:32:46 följande:
[citat]
Men jag vet i alla fall att det blir lite lättare att andas med tiden, och till slut kanske livet överbevisar mig och blir värt att leva igen.
[/citat]
Det hoppas jag. Och jag håller tummarna för dig så! Jag kan också verkligen förstå din rädsla över att uppleva en ny sorg i och med ditt andra barn. Jag sörjer så att jag aldrig kommer att få njuta helhjärtat av en graviditet igen, precis som Pipaluck skrev.
Tullia skrev 2008-06-25 19:56:39 följande:
[citat]
Det tog tid, men nu kan jag ärligt säga att jag känner en mening med livet, jag känner mig till och med lycklig. Sorgen över dottern har nått ett "steady state", den är som den är men tar inte längre över mitt liv.Till slut, de långa och många ordens korta mening; det kommer bli bättre, det kan ta tid, men det kommer bli bättre.Ta hand om dig själv och din man under tiden, försök att må så bra som det går, men stressa inte.
Tack för de uppmuntrande orden. Jag hoppas så att det är så det kommer att gå för mig. Jag kan redan känna en stark stolthet över att just jag fick bli mamma åt just min lilla skadade pojke. Jag hoppas jag klarade av att vara den bästa mamma han kunde få under den korta tid vi fick vara tillsammans - han i min mage, jag sjungande vaggvisor för honom.
Jag hoppas det ljusnar någon gång.
Kram på er.
