Meningen med livet efter förlust av barn
Jag vet inte hur länge sedan det var sedan ni förlorade er son, var det relativt nyligt?
Vi förlorade vår dotter, vår förstfödda för snart tre år sedan. Sorgen vi då hade bestod av flera delar, dels sorgen över vår dotter, den sorgen är nog likadan för alla änglaföräldrar.
Men även sorgen över att inte ha ett barn, i livet det vill säga och det är ju det som räknas för alla andra.
Vi kände oss så OTROLIGT barnlösa, mycket mer än tidigare innan jag blev gravid. Vi hade ju NÄSTAN blivit föräldrar, men sedan var det bara tomt.
Vi satt i vår trevliga lägenhet, med varsitt bra jobb och tittade på varandra och tyckte att meningen med livet hade försvunnit.
Värst var det de första 10 månderna, då vi jobbade hårt på ett syskon, men det tog tid. Sedan blev jag gravid, vilket gjorde jag började hoppas och se framåt lite grand, även om graviditeten var ganska så psykiskt påfrestande med all oro.
För drygt ett år sedan fick vi vår lilla solstråle Gustav och i och med det har livet blivit mycket bättre.
Sorgen över dottern kommer alltid att finnas där, men sorgen över att inte ha ett barn hos sig har Gustav rått bot på.
Under den värsta tiden i början efter det att vi förlorat vår dotter, försökte vi fylla livet med saker som fick oss att må bra. Rådde om varandra, umgicks med de vänner som fick oss må bra. Jag var aktiv i en kör och sjöng och lyssnade mycket på musik. Det tog även 10 mån innan jag började jobba heltid igen, jag försökte vara så snäll mot mig själv som jag bara kunde.
Nu för tiden tycker jag snarast att livet har MER mening än innan vi förlorade vår dotter, låter absurt, men så känns det. Mest för att jag vet hur skört livet är så jag ser till att njuta och glädjas åt min man och min son. Andra saker så som pengar och karriär känns oviktigt, har svårt att förstå folk som fixerar sig vid sådant.
Jag brukar "roa" mig med att jämföra hur jag mådde hösten -05 med hur jag mår nu och kommer alltid fram till att det är en milsvidd skillnad. Nu är jag långt i från det kompakta mörker jag kände då.
Det tog tid, men nu kan jag ärligt säga att jag känner en mening med livet, jag känner mig till och med lycklig. Sorgen över dottern har nått ett "steady state", den är som den är men tar inte längre över mitt liv.
Till slut, de långa och många ordens korta mening; det kommer bli bättre, det kan ta tid, men det kommer bli bättre.
Ta hand om dig själv och din man under tiden, försök att må så bra som det går, men stressa inte.