IsaW skrev 2008-05-25 22:16:35 följande:
Jag tror man gör sitt barn en otjänst om man inte är beredd att också se att man har ett "normalt" barn. Ett barn med känslor och behov som alla, oavsett begåvning. En vinst med skolan är att man faktiskt måste försöka fungera med individer som inte är lika en själv. Så är också vuxenlivet. Personligen skulle jag inte vilja byta mitt barns möjligheter att få vänner och känna sig "normal" mot att han fick uppgifter som stimulerade hans intelligens optimalt. Jag är övertygad om att störst lycka i livet får man av att känna vänskap, sammanhang och kärlek. Att man inte står ut med misslyckande beror nog mest på att man uppfostrats att tro att man är bättre än andra (eller att man inte är älskad om man inte presterar bättre). Intellektuell stimulans är viktigt, och förhoppningsvis kan skolan ordna med det inom den vanliga verksamhetens ramar. Annars tycker jag ändå skolans sociala funktion är viktigare.
IsaW: Men om underbegåvade får en möjlighet att få studierna anpassade efter sig, tex genom att gå i särskola; varför ska då särbegåvade inte få samma möjlighet? Dvs att studera i sin takt.
Precis som ett underbegåvat barn har vissa behov, så har även ett särbegåvat.
Om man inte får tillräckligt mycket stimulans blir man uttråkad och kan börja hitta på dumheter istället. Man bör istället uppmuntra barnens vilja att lära sig mer, inte hämma den.
Ex. Om man är 10 år skulle det inte vara så kul att gå i 2:an, då blir 10-åringen rätt uttråkad.
Det där du skrev om att du hellre vill att barnet blir normalt med kompisar än att barnet får stimulerande uppgifter osv...
Man kan ha kompisar genom fritidsaktiviteter också, inte bara i klassen. Skulle det finnas särskoleklasser skulle barnet få kompisar där också. Sen finns det vissa särbegåvade som inte får ett "normalt" liv pga att begåvningen ställer till det för dem.
Min bror hade en massa kompisar då han var klassens clown (pga understimulans). Han tyckte det var mycket roligare att kasta sudd på lärarna och skämta och bli utslängd ur klassrummet än att sitta och vänta på de andra. Han tappade intresset för skolan och slutade prestera bra.
Tror du att det hjälpte honom att ha många kompisar (som han ändå inte umgås med idag), bli illa omtyckt av lärare pga störningar, inte gå ut gymnasiet med fullständiga betyg, osv?
De normala barnen i hans klass lyckades säkert bättre med det där, för de hade inte hans behov.
Sen är det ju självklart att man som förälder inte ska förvänta sig mer än barnet kan prestera. Prestationen ska inte stå i fokus, det är viktigare med kärlek osv. Som förälder är det också viktigt att se till att barnet får sina behov tillgodosedda, även om det så är att barnet vill räkna ut alla matteböcker före alla andra i klassen.
Är uppriktigt nyfiken eftersom jag tycker att det känns sorgligt att särbegåvade barns vänkrets bör begränsas så kapitalt till att bara inkludera andra särbegåvade barn.