Särbegåvade barn

Även jag är orolig inför min egen sons skolgång. Han är bara två år nu och jag kan omöjligt svara på om även han blir "särbegåvad", men hans far har en historia liknande min bakom sig och har ett IQ på samma nivå som mitt. Det är en sådan hårfin balansgång mellan att uppmuntra och pressa som jag hoppas att både vi föräldrar och skolpersonalen kommer att klara av utifall sonen visar sig ha begåvning utöver det "vanliga".

Man kanske skulle starta ett bra forum för dessa barn och föräldrar?

sarbegavade.forum24.se/

Så, titta gärna in!

Spännande!

Någon särbegåvad här som gått med i mensa? Funderar på att göra det testet, men gillar inte test eftersom jag inte är stresstålig. Har en IQ på 148 och gick ut naturvetenskaplig linje med 5 i alla ämnen. Men jag har ändå (eller pga av det?) svårt att fungera bra i samhället (läs, hitta rätt jobb).
Min man har en IQ på 132, och sonen har nu börjat läsa, han är 2,5 år. Så han kanske brås på oss då... vem vet.

Ja jag funderar på det för jag upplevs som rätt "skum" inbillar jag mig i min omgivning. Trevlig, glad och social jodå, men det här med att vara begåvad på vädligt mkt, det överraskar och skrämmer många. Det är tom med så att jag låter bli att berätta om vem jag är och vad jag gör, väljer kanske bara vissa bitar. Får de hör att jag är fil dr, tonsättare, författare, målare, dataprogramerare etc... tittar de konstigt på mig.
Jag har ett ångestproblem, men jag tror att den har en reell grund från ett liv som levts "utanför" till stora delar.
Ett kontaktnät skulle sitta fint. Men just nu så fixar jag nog kanske inte testet för jag har inte sovit en hel natt på 2,5 år och har aktu sömnbrist med minnesstörningar... Vad gör ens barn med en? *ler snett*

Jag tror man gör sitt barn en otjänst om man inte är beredd att också se att man har ett "normalt" barn. Ett barn med känslor och behov som alla, oavsett begåvning. En vinst med skolan är att man faktiskt måste försöka fungera med individer som inte är lika en själv. Så är också vuxenlivet. Personligen skulle jag inte vilja byta mitt barns möjligheter att få vänner och känna sig "normal" mot att han fick uppgifter som stimulerade hans intelligens optimalt. Jag är övertygad om att störst lycka i livet får man av att känna vänskap, sammanhang och kärlek. Att man inte står ut med misslyckande beror nog mest på att man uppfostrats att tro att man är bättre än andra (eller att man inte är älskad om man inte presterar bättre). Intellektuell stimulans är viktigt, och förhoppningsvis kan skolan ordna med det inom den vanliga verksamhetens ramar. Annars tycker jag ändå skolans sociala funktion är viktigare.