Särbegåvade barn

Jag har alltid varit tidig och ”före” jämfört med mina jämnåriga. Jag läste väl i fyraårsåldern, har inte fått exakt åldersangivelse ifrån min mamma men jag läste ungdomsböcker och tecknade egna serietidningar i sexårsåldern. Jag har alltid varit mycket social och utåtriktad, skaffade mig kompisar på alla lekplatser, på gatan och på lekis. Jag älskade att leka, men det var som om mina kompisar inte alltid förstod mig.  När jag sedan började första klass år 1982 var jag mycket förväntansfull, jag tyckte det skulle bli så roligt att få börja ettan och träffa nya kompisar. Jag kände mig så stor som börjat skolan. Det dröjde inte länge förrän jag blev besviken. Jag fick måla bokstäver som jag skrivit i evigheter, och läsa högt fick jag aldrig då jag redan kunde läsa. Läste snabbt igenom läseboken och tyckte den var tråkig för att texterna var så basala och enkla. Mattebetinget var väl avklarat på några minuter, fick plocka upp min ritbok för hundrafjärde gången. Som flera andra nämner tappar man lusten och försöker hitta något att göra. Hela skolan bara gled jag igenom med femmor i de flesta ämnen, läxor vara bara en liten bisak som måste avklaras innan man gör det som är ”roligt”. Visst tyckte jag skolan var rolig, men det var kompisarna som var det roliga. Jag lärde mig också att allt var extremt lätt, man behövde aldrig lägga manken till, och det funkar i grundskolan och möjligen gymnasiet. När den dagen kommer då ansträngning faktiskt krävs blir man genast fientligt inställd. På universitetet insåg jag att jag faktiskt måste lära mig någon form av studieteknik för att inte bli alltför splittrad, jag hade ganska låg uthållighet när jag skulle sitta och plugga. Som tur är var jag ju intresserad och allt gick bra. Min bror är ännu mer särbegåvad och läste tjocka tegelstensromaner i sex-sjuårsåldern. Han är mer introvert och faktaorienterad än jag och mådde otroligt dåligt i skolan, beroende på understimulans och svårigheter att relatera till jämnåriga. Han hade kompisar, särskilt en bästis, men han kände ett väldigt utanförskap. Vi är väldigt olika, han satt ofta hemma och läste böcker, och han älskar matte, fysik och statistik. Jag har alltid varit socialt orienterad, har alltid velat jobba med människor. Jag har dragits åt det humanistiska hållet, gillade svenska, tyska/engelska, psykologi, filosofi, har skrivit dikter, berättelser, älskar musik. När jag var fyra år var jag hängivet ABBA-fan och köpte deras skivor. Min bror har knappt köpt en skiva… 

Jag har nu två barn, 3½ och 1 år gamla. När Simon var nyss fyllda två år kunde han alla siffror och flera bokstäver, läste siffror och bokstäver på elskåpen och noterade om någon saknades… Han kan nu alla bokstäver, hur de flesta låter, och pratar en del om vilken bokstav ord börjar på och jämför med andra ord som börjar på samma bokstav. Jag hoppas verkligen att han ska slippa möta samma öde som jag, att få sitta och läsa ”mor ror” när han läser böcker. Hans förskollärare har dock yttrat att han är ”väldigt smart” och sagt att det ska bli bra att han flyttar över till en avdelning med enbart äldre barn, ”så att han får den stimulans han behöver”.  Det låter ju lovande.

Åh, så irriterande att styckesindelningen försvann! Nu blev min text väldigt tråkig att läsa. Ska höra av mig i det andra forumet också, lär väl klistra in samma... Men då kanske man kan få rätt styckesindelning.

Jag hade det tydligen bra i skolan

Vill inte säga att jag är speciellt intelligent, men specifika saker som läsning, ordförståelse och språk har jag alltid haft lätt för.
Kunde läsa och förstå engelska (och svenska såklart) innan jag började skolan.

Jag fick, hör och häpna, faktiskt välja nya böcker som var snäppet mer intellektuellt utmanade när jag läst färdigt de som var ämnade för min årskurs.
Trodde att det var så i alla skolor, men jag hade väl tur helt enkelt.

Jag gick i flera olika skolor eftersom vi flyttade ofta och visst var det skillnad mellan olika ställen. Det samlade intrycket är ändå att jag var besvärlig som frågade för mycket och att jag skulle vara tyst och inte störa de andra. Jag fick andra uppgifter emellanåt och satt med treans läsebok i ettan till exempel, men ofta fick jag bara sitta och rita så att jag liksom var ur vägen...

Samma här.

Jantelagen. Hört tals om den?

Jag fick sitta längst bak i klassrummet med order om att vara tyst. Hade gjort ut hela mellanstadiets läseböcker i tvåan och i matte fick jag räkna oändligt många likadana uppgifter. vi hade en låda med extrauppgifter som man fick ta av när man var klar med det andra. jag hade alltid en känsla av att vara besvärlig och att fröken ville att jag inte skulle jobba så snabbt. På kvartsamtalen suckade fröken och sa att hon inte visste vad hon skulle sysslesätta mig med eftersom jag redan kunde allt. Jag tog det som att det var fel på mig.

Enda gångerna jag fick positiv bekräftelse var när vi skulle skriva berättelser. Jag skrev långa romaner och ibland fick jag läsa upp dem för klassen.

Jag var otroligt understimulerad och fick hela tiden höra att det var fel på mig på något vis. Blev jättedeprimerad och höll på att gå under. Fick hjälp av skolkuratorn på gymnasiet. Inte förrän för ett par år sedan fick jag papper på att jag verkligen är begåvad. Jag sökte jobb och fick genomgå en massa tester och provledaren blev helt förvirrad av resultaten. jag hade tydligen den högsta begåvning hon sett. har själv inte använt mig så mycket av min kapacitet. Mest jobbat på att trycka ner mig själv och försökt att passa in och vara som alla andra.

har en son som också är särbegåvad. Han är bara 4 år än så länge, men vi har varit rätt säkra på "diagnosen" sen han var bebis. jag skulle vilja underlätta för honom på något vis så att han slipper få samma helvete som jag hade.

Ingen som har barn som är särbegåvade?

Jag får väl antagligen räknas som att jag var särbegåvad när jag var barn då. Pratade flytande och tydligt när jag var lite mer än ett år, kunde läsa och skriva när jag var mellan 3 och 4 år. Minns att jag fick sitta och läsa för dom andra barnen på lekis för dom kunde ju inte. Har också alltid varit en tänkare som funderat mycket över meningen med allt tid och sånt. Har alltid haft det lätt för mig, men ju äldre jag blev desto mindre intressant blev skolan. Klarade gymnasiet med betyg som var över medel i det mesta. Språk har jag alltid vart bra på, men det är nog för att jag tycker det är roligt. Min lärare på högstadiet sa att jag har möjlighet att bli precis vad jag vill om jag bara orkar ge det en chans. Orkade tyvärr inte så nu sitter jag i kassan på gekås. Men jag är nöjd ändå=)

När jag gick på lågstadiet hade skolan samtal med mina föräldrar om att flytta upp mig en klass eftersom jag redan kunde allt, men jag valde själv att gå kvar i den klassen som jag redan hade börjat i. Ville gå kvar med mina kompisar och så fick det bli.

Nu räknar jag mig som normalbegåvad, men det hade vart kul att veta hur hög iq man har. Har gjort några småtester och enligt dom flesta sånna ligger jag på ett iq mellan 117 och 122... Vet inte om det är över medel eller helt normalt?

Är fortfarande en tänkare. Men idag kan jag släppa det och gå vidare. Under skoltiden hade jag jobbiga perioder som kunde vara ett halvår då jag bara funderade och höll mig mycket inne. Skrev dikter bara för att få ur mig det för det blev för stort för hjärnan att koppla alla tankar...

Nu e mina barn inte så gamla (Nike e 10mån och Tilda drygt 2,5) men jag märker på Tilda att hon e ivrig o lära. Och som många här som skriver om sina gena skolerfarenheter.
Sj fick jag inga gramatikläxor i mellanstadiet för jag hade alla rätt på de sista 10. så jag fick sitta o glo när de andra tragglade.

I gymnasiet låg jag 20 sidor före de andra i matteboken. Struntade i o göra läxorna till slut för jag såg inte meningen med o ha 3-4 lätta tal i läxa i veckan. Ett resultat av understimulering möjligtvis? Finns fler situationer där jag sluppit göra läxor o andra uppgifter för lärarna visste att jag ändå kunde. Hoppas mina barn får den stimulans de behöver om det visar sig vara likadant för de.

Min son är 3v å vänder sej redan.. Kroppsligt begåvad möjligtsvis ;) hehe

Hur vet man att det handlar om särbegåvning? Min flicka som är 6 år läser flytande, hon började kunna bokstäver när hon var 2 år, stava och läsa enkla ord när hon var 4 år. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att hålla på med bokstäver så vi har gjort det. Tror att alla barn kan lära sig bokstävernas namn likaväl som bilder på djur t.ex! Barn suger åt sig information som svampar, så det är bara att ge dem det som de tycker är roligt.
Men som sagt, hur vet man om det är begåvning eller "bara" intresse för att hålla på?

Jag har inte heller gjort många läxor i mitt liv. Men ändå har det alltid gått bra på proven. Hade väldigt lätt för att lära bara. Hade en tänkarperiod på högstadiet då jag var vaken på nätterna. Det resulterade såklart i att jag somnade på lektionerna. Dom lättaste lektionerna att sova sig genom var kemi, biologi och fysik. Men trots att jag sov fick jag så gott som alla rätt på dom flesta proven. Och detta höll på länge. Orkade inte bry mig så mycket på lektionerna för jag tyckte det var för simpelt... Kanske hade vart en annan sak nu när man har kommit ur det där med skola, men man hade nog tränat upp skolgrejen snabbt igen om man hade börjat plugga.

Hej,

Min pojke är 10 årig och akademiskt särbegåvad. Vi bor i Lund och söker kompis i närheten till honom. Han gillar mest star wars lego och Kalle anka.

Hör av dig, om du har liknande barn. 

Det är inte så ovanligt att kunna läsa flytande när man är sex år. Min dotter har varit väldigt intresserad av bokstäver och övat mycket på egen hand. Hon lärde sig läsa själv vid 5 års ålder och flytande vid 6 år. Nu är hon 7 år och bäst i klassen på räkning. Hon är helt normalintelligent, vilket jag vet med säkerhet eftersom hon genomgått intelligenstester då hon tidigare hade en generell språkstörning. Lillebror kan inte läsa nu vid 5,5 års ålder, han kan bara bokstäverna. Hans IQ är 2 poäng högre än systerns.
Vi är väldigt glada att hon blev av med sin språkstörning och uppvisar tidig läs och skrivutveckling i alla fall, det är ett försprång i alla fall.

Tyvärr får hon ingen stimulans i skolan vare sig i läsning eller matte, där hon också ligger långt fram. Man rättar tempot efter svagaste eleven.  

Särintresse kan man kanske kalla det?   

Min som är 6 år o lärarna i fklassen funderar på om han är särbegåvad då han läser 2-3:ans matematik. dock misstänks även adhd och as men matte är ämnet som han verkligen älskar. Dock har han väldiga problem med det sociala, förstår inte sociala koder, regler, underförstådda lagar m,m så de måste man hjälpa honom mkt med då han känner sig väldigt annorlunda