Varför är du rädd?

De flesta som är förlossningsrädda är omföderskor, sådana som vet hur obehagligt det kan vara. Slutsatsen blir väl att för förstföderskor finns det betydligt mer utrymme för negativa än positiva överraskningar.

Jag är rädd för att jag inte kommer få träffa min inneboende levande..alltså att något går snett under förlossningen och hon dör. Jag är rädd för att förblöda och för att spricka eller bli klippt. Är också väldigt rädd för att dö.

Där har vi verkligen någonsting att fundera över. ALLAS rädsla ska tas på allvar och att höra saker som "det är naturligt att föda vaginalt" hjälper knappast.
En förstföderska får iaf höra hur hemskt det är att föda barn. Då finns det bara en sorts kategori människor som kommer undan.. det är de osm säger "det händer inte mig"
Jag var en av dem, före min första förlossning så kände jag så "det händer inte mig, jag spricker inte, jag kommer inte ha sjukt ont, jag kommer inte ha en långdragen förlossning, jag kommer inte få sugklocka, mitt barn kommer inte må dåligt efter förlossningen.. osv."

Nu vet jag att det hände just mig.

Nej, för mig kändes det inte lättare efter samtal med andra i liknande sits och inte hellet med ett antal samtal vid specialistmödravården. Jag var livrädd både första och andra gången. Rädslan bestod inte av att jag var rädd för själva smärtan, snarare att jag var rädd för att förlora kontrollen över mitt beteende och att personalen skulle fatta beslut åt mig.
Jag hade panikångest, dödsångest och mådde pest tills snitten var spikade och jag äntligen kunde pusta ut. Blev vid första graviditetenn bemött mycket illa av min barnmorska, vilket resulterade i att jag bytta BM inför andra förlossningen och det kändes då bättre.

Jag tycker att en skrämmande aspekt inför första vaginala förlossningen (blev snittad förra gången) är att man inte alls vet vad man ska ställa in sig på. Antingen en tre dygn lång mardröm som blir det mest traumatiska man upplevt i sitt liv eller en styrkeupplevelse på några timmar. Eller nåt mitt emellan. Det finns inget att gå på, förgäves försöker man kolla om man kan dra några slutsatser av sin mammas förlossningar (nej), eller om man kan hitta nån enda variabel (mens, fertilitet, gravidkrämpor, smärtkänslighet etc etc) som kan ge en liten indikation på hur det kommer att bli. Vad man än försöker med så finns det nån som säger att så var det inte för mig. Det går inte att förbereda sig inför något som är så himla ospecifikt och som kan bli det värsta man varit med om, eller en ganska bra upplevelse. Det tycker jag är jobbigast.

Här e en till som e förlossningsrädd, o jag e nog inte rädd för självaste smärtan i sig, utan alla komplikationer som kan uppstå som t.ex. att barnet dör, fastnar i bäckenet, jag dör, att jag spricker enormt, sugklocka o kejsarsnitt  m.m...

Sen e jag även rädd att tappa kontrollen totalt.. Tycker inte om när folk(i de här fallet blir de ju BB-personalen) ska bestämma över mig o e rädd att dom ska prata över huvudet på mig som att jag inte vore där liksom.. Att jag ska ligga där helt naken inför totalt främmande människor..

Jag ska iaf träffa min BM nästa vecka o då ska jag se till at få tid för aurora samtal.. Får hoppas att de hjälper.. // Kattis

Jag var inte ett dugg rädd första gången! Jag såg det som en utmaning och jag bara ÄLSKAR utmaningar!!!
Men denna gången... jisses... Nu VET jag ju hur hemskt det är (kan vara) att föda barn! Det är inte bara så att man tar ett djupt andetag och "plopp"... =)

Jag var inte heller rädd första gången men nu när man varit med om det en gång och vet mer så är jag rädd. Min förlossning var inte så positiv men jag hade präntat in i huvudet att det kommer vara över såsmåningom. Kanske hade jag varit rädd första gången i fall jag sett alla dessa förlossningsprogram som går på tv.

Jag har lite ångest för smärtan, hann bara var apå sjukhuset i en timme och en kvart innan hon var ute, så jag hann inte med så mcyket smärtlindring, och så blev det stressigt eftersom hjärtljuden gick ner osv. Sen hade jag ont länge efteråt. Det mest konstiga är att jag de första månaderna efteråt tyckte att jag kommit lindrigt undan, de här känslorna har kommit smygandes efteråt.

På den här sidan finns affirmationer och fina dikter som kan lindra förlossningsrädslan. På engelska dock. birthbuddy.wordpress.com/resources/affirmations/

Och att se videos med kvinnor som har fullkomlig kontroll över sin kropp när de föder och är helt fria från rädsla kan också vara till stor hjälp om man vill bli av med sin egen rädsla.

På den här

är det en kvinna som under en hemförlossning sjunger sig igenom värkarna medan hennes 7-åriga dotter filmar. Verkligen mäktigt!

Och på den här är den en kvinna som på sjukhus föder fram barnet, uppenbarligen utan vare sig rädsla eller smärta. Ja hon ser faktiskt ut att njuta av att föda barn.