Varför är du rädd?

Jag jobbar på neonatal och ser bara de barn som är sjuka eller de förlossningar som går lite snett. Förr var jag mesträdd för smärtan, att bli klippt och komplikationer efter för min egen del.
Men sen jag blev gravid får jag PANIK när jag tänker på att något ska gå fel vid själva förlossningen, så bebisen blir skadad/sjuk/avlider. Jag är livrädd för det just nu, ändå har jag BF i november.
Är inte rädd för min egen del utan för att något ska gå fel, de tar med sugklocka för många ggr, navelsträngen fastnar osv.
Har bara pratat med min sambo om det, får göra det med BM när man kommer in lite närmare på förlossningen.
Jag inbillar mig, att eftersom jag är van vid att ta hand om sjuka och skadade (jobbat mkt med förshndshandikappade) så tycker någon som bestämmer över livet att jag klarar av att ta hand om ett barn som inte är friskt...
Någon som förstår hur jag menar??

Men jag VET att de allra flesta förlossningar går finfint, och att bebisarna mår fint, men jag ser ju inte det...
Och där är min skräck just nu. Den blir tyvärr bara värre och värre...

Hur kan man INTE vara förlossningsrädd som förstföderska? Det enda man hör är hur ont det gör, och på förlossningsprogram på TV så skriker och gråter de.

Väntar mitt 3:e barn! Min andra förlossning, gick så fort, vilket har lett till min rädsla. En sak som spär på det hela är att min man är pilot och är borta mycket.
Jag vet att om vattnet gått hemma, hade min dotter fötts hemma!
Vill inte gärna råka ut för det med två små barn hemma. Remiss är skickad för Anima samtal. Läkaren på MVC har tydligen funderat på igångsättning, vilket jag tycker verkar bra!
Min dotter föddes på en timme! Var öppen 4 cm utan värkar, åkte in för att kolla en liten blödning. Jag fick inte åka hem och de tog hål på hinnorna. Min man hann knappt tillbaka till sjukhuset!
Men samtidigt skulle jag aldrig vilja bli snittad, för efter barnet är fött är det det häftigaste jag varit med om!!!
Lycka till alla andra förlossningsrädda!

Nu väntar jag mitt andra barn, men jag kanske kan svara på hur jag tänkte innan jag födde mitt första?

Jag var livrädd för att spricka. Hade en kompis som gjorde det. Sedan var jag rädd för att jag skulle få en utdragen förlossning, att jag inte skulle kunna hantera smärtan osv. Folk berättade bara skräckhistorier innan. Jag fattade inte varför de skulle frossa i det och hade ett behov av att göra det så fort de såg en gravid kvinna. Det var inte så att jag faktiskt frågade.

Nu hade jag en helt otrolig förlossning. Denna gång är det snarare så att jag kan oroa mig för att det bara kan bli sämre. Det går liksom inte att toppa den och nu har jag förväntningen att det är skitlätt att föda barn och att det inte gör ont! Använde mig enbart av profylax, vetevärmare och tensapparaten. Lustgas provade jag tre värkar, precis i slutet, men det funkade inte alls lika bra som profylaxandning.

En halvtimma efter att jag hade fött påstod jag att jag kunde göra om det när som helst och enligt min man så sa jag inte ens Aj nån gång. Konstigt med tanke på hur mycket jag klagar på ett skoskav

Ja, så mina förväntningar är nog orimligt höga denna gång tyvärr.

Jag ska ha mitt första barn i januari -09 och är livrädd. Jag är jätterädd för att ev. spricka och behöva utföra kejsarsnitt. Jag tänker skriva i förlossningsplanen att jag endast går med på snitt om det gäller barnets liv.

Födde min dotter 05 7 juni
O det var det värta jag någonsin har varit med om 24 timmar och höl på att förlora min dotter på köpet :(

Nu väntar jag Lille-bror Bf 4 aug men kommer nog komma mitten på juli o inte så rädd men jag kan inte häller beskriva det.

Jag är faktiskt inte räddast för själva smärtan, även om det inte är något jag direkt ser fram emot heller. Mitt största problem är nog att släppa kontrollen och lita på att personalen vet vad de sysslar med.

Känns också som en mycket utsatt situation där man ligger halvnaken och skriker av smärta, utan att känna någon annan i rummet än min sambo. Jag har dåliga erfarenheter från sjukvården sedan tidigare och hoppas hoppas hoppas att jag kommer träffa personal som kan slå omkull mina tidigare sämre minnen från sjukhus. DÅ kommer jag nog kunna slappna av och låta allt ske.