rädd för allt

Jag var också lite orolig inför förlossningen. Mest för att det skulle bli en långdragen förlossning så jag inte skulle orka. Men när det väl var dags gick det jätterbra och fort; 3 h och 45 min efter att vi kommit till förlossningen kom lilltjejen ut. Jag hade täta värkar, men klarade mig med lustgas. Jag sprack lite, men ärligt talat, det kändes inte ens. Personalen var helt underbar! Och det är sant som alla säger: när du väl får bebisen på ditt bröst är all smärta bortglömd. Ett tips är att läsa mycket om förlossning, t.ex. Att föda av Gudrun Abascal. Det hjälpte mig att förbereda mig i alla fall. Lycka till!!

Jag som är rädd för allt som har med smärta och sjukhus att göra var på något konstigt sätt inte så rädd. Förträngde det nog på något sätt, och insåg att det inte var någon mening med att oroa sig över något man inte kunde påverka eller veta hur det skulle kännas. Dessutom födde jag för tidigt 37+2 så jag hann inte riktigt tänka efter när det väl var dags. Var övertygade om att jag skulle gå över tiden.

Mitt tips till dig, som hjälpte mig mycket när det var dags, är att förbereda det du kan. Samla information om de olika stadierna under förlossning, vad som händer etc. Prata med vänner om deras förlossningar, inte om det sentimentala utan för att få konkreta råd. Jag var t.ex. precis som du rädd för att spricka. En kollega till mig berättade att det hjälpte att få varma handdukar tryckta mot mellangården så jag skrev att jag ville ha det i mitt förlossningsbrev. Jag skrev också att jag var rädd för att spricka och ville ha all hjälp med hur jag skulle göra för att undvika det. Jag sprack ingenting. Jag vet inte om handdukarna hjälpte, men jag hade i alla fall gjort allt i min makt. Jag fick en massa goda råd av vänner med erfarenhet som inte stod i några böcker.

Det kändes också skönt att skriva ett förlossningsbrev. På så sätt bearbetade jag själv förlossningen. Jag tvingades ta reda på en massa saker för att kunna veta hur jag skulle vilja ha det, även om jag visste att det kanske inte skulle bli så. Det var också skönt att slippa ta en massa beslut när man väl var igång. Många saker frågar de inte ens om som t.ex. lavemang.

Lycka till! Det ska gå bra ska du se. Visst tyckte jag att det gjorde ont men det var en smärta som är svår att beskriva. Den kändes naturlig på något sätt och jag klarade mig med bara lustgas. Jag som var förberedd på att ta alla droger de kunde erbjuda mig. Det var häftigt att föda barn, och jag hoppas ha turen att få uppleva det igen.

Förresten försök att stanna hemma så långe du känner att du orkar och att det känns ok. Klart mycket lättare att slappna av hemma än ligga i en förlossningssal.

Jag var innan jag var gravid måste jag säga och tyckte att bilderna i förlossningsböckerna var hemska för att inte snacka om alla ankor på stan Nej jag hade målat upp världen scenario innan jag ens blev gravid.

När jag sedan blev gravid började jag jobba med mig själv, hela hela tiden. Det var inte lätt många gånger, men att tänka positivt har hjälpt mig jätte jättemycket och det är nog därför jag hade en sådan otroligt mysig graviditet och fin förlossning. Jag födde för 12 dagar sedan och skulle absolut göra om det, för att vi ska få ett barn till och Lilla Ebba ett syskon.

Det här kan du också göra och klara av, det tror jag absolut. Min bm sa något till mig som jag hade med mig "Det finns människor som hamnat i koma som klarat av att föda vaginalt" Detta betyder alltså att min kropp vet vad den ska göra vid förlossningen tänkte jag hela tiden.

Jag födde helt närvarande, utan minnesluckor och jag fick aldrig panik, trodde jag skulle dö eller bad min sambo fara åt helvete *ler*

Önskar dig lycka till!!

Ett tips bara och det är angående FÖRLOSSNINGSBREV. Jag vet att inlägget innan mig handlar om det men det bästa är att faktiskt inte ha något förlossningsbrev alls. Detta är det bästa valet jag gjort och bm på förlossningen visade sin lättnad över att jag inte hade planerat allt in i minsta detalj innan. "Jag tar allt som det kommer och vi är öppna för förslag", sa vi. Min sambo var riktigt påläst och visste precis hur jag ville ha det, men vi tog det som det kom...

Ta tex ljusen med Fransk Vanilj som jag använt mig av några veckor. De luktade så gott och jag blev så lugn. De ville jag VERKLIGEN ha på förlossningen, men tror du det gick Icke sa Nicke. Vi har syrgas här, det går inte, sa de. Där grusades en liten liten sak sönder för mig och jag tänkte HERREGUD VAD SKÖNT ATT JAG INTE HAR EN FÖRLOSSNINGSPLAN, DET BÄSTA VALET JAG GJORT!

Jag skrev också ett förlossningsbrev, fast ganska kort. Tyckte det var bra att få fundera lite på hur jag själv ville ha det. Men jag var också öppen för det mesta. Jag skrev att jag helst inte ville ha EDA, men om jag skulle få så ont så var jag självklart inte emot det. Jag skrev att jag gärna ville ha hjälp att använda lustgasen på rätt sätt. Barnmorskan läste brevet och såg att jag helst ville klara mig på lustgas och det gick ju också.

Jag ser syftet med ett förlossningsbrev som mer att berätta lite om sig själv och hur man kan tänkas reagera i en sån här situation. Om det är något särskilt man vill att de ska tänka på osv. Jag skrev t.ex. att de gärna fick fråga om jag har ont och så, eftersom jag ibland kan försöka "hålla masken".

TS: hur känns det nu inför förlossningen??