Är det fler än jag som förlorat sitt syskon?

Det är som om vänner i ens närhet tror att man gått vidare, men ingen förstår att sorgen bara blir värre och värre. Jag tänker också att jag kommer få se min syster igen och att hon är min skyddsängel. För mig har min sorg gått i olika faser, först chocken första tiden och förstod inget och sedan förnekelse , ilska och nu har jag börjat inse att hon är inte med oss här på jorden längre. Så många gånger jag plockat upp min telefon och skulle vilja ringah henne och höra hennes röst, skratt när hon var glad.

Jag förstår i ditt inlägg att din bror inte heller mådde bra, visste ni om att han mådde dåligt? Min syster mådde också dåligt men vi var så maktlösa ville så gärna hjälpa henne men kunde inte.

TS,

vi hade ingen anin om att han mådde dåligt. Han pratade inte med någon i familjen eller någon av sina vänner... Vi var alla lika chockade.

jag blir så arg på honom ibland... Känner mig liksom lurad. Tycker att han betedde sig så orättvisst mot oss. Tycker att mina föräldrar förtjänade mer... Det måste kännas fruktasnvärt att förlora sitt barn på det sättet. Om han bara hade pratat med oss... Eller sökt hjälp...
Då hade han förmodligen funnits idag och mått bra, och snart blivit en underbar morbror!

Jag ser inte framemot dagen då jag levt fler dagar utan honom, än med honom... jag var 19 år när han dog. Det var 9 år sedan... Är så rädd att glömma honom...

Planerar att göra ett vackert fotoalbum om honom till mina barn. Med bilder på honom och mig när vi växte upp tillsammans... Så att de åtminstone får en bild av honom!

Men trots att saknaden gör fruktansvärt ont, så är jag så otroligt tacksam över att just han var min storebror i 19 år. Han var den bästa. Jag älskar honom så...

Hej!
Jag har också förlorat en syster. Hon blev 16 år och jag var 20 år när det hände. Hon hade fått en hjärntumör och det fanns inga behandlingar som hjälpte. Hon var en riktig kämpe, alltid vid gott mod. En alldeles underbar tjej.
Om 2 månader är det 10 år sedan hon dog. Den första tiden var fruktansvärd. Jag hade svårt att prata om det. Kunde inte riktigt gråta heller. Försökte bara vara stark och fly. Reste mycket de närmaste åren. Det var mitt sätt att överleva. Men det hade kanske varit bättre om jag hade kunnat släppa fram min sorg. Nu kom det över mig när jag minst anade det flera år senare.
Nu kan jag fortfarande sakna henne oerhört mycket. Men det gör inte lika ont längre. Jag önskar att hon fanns här för att uppleva min son som jag vet att hon skulle ha älskat oerhört. Men jag brukar ofta tänka att hon kan se honom i alla fall, och att han kan känna av henne också (man hör ju att små barn är mer mediala än vuxna). Det känns skönt att se det på det viset.

Många kramar M

vill rekommendera en sida till er som förlorat sitt syskon. det är en sida där bara syskon får vara , och inga föräldrar. för ofta kan ju det döda barnet ta för stor plats hos föräldrarna. och det gör det. men på denna sidan får inga föräldrar diskutera
www.vsfb.se/main/
kram från marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad

Jag förlorade ena min lillebror i torsdags 26/7.han var en strulig liten kille,han hade hamnat snett här i livet.men det spelar INTE mig någon roll.för det var&är ju min lille bror.han blev bara 29år.vi vet inte vad som hände mad han,det måste bli obduktion.
imorron ska vi hem&städa&tömma hans lägenhet.HUR ska jag klara av det?jag vet inte?Är det någon som kan ge mig tips på hur jag ska klara av det som?

Oavsett vad han gjort, i sitt liv så är det ändå min lillebror.
Hur ska jag kunna förstå att han INTE finns längre.Han är död.
Snälla kan inte någon väcka mig&säga att allt är bara en hems jäkla marddröm.

Jag skrev precis i din gb. Det är klart att det var din lillebror och man älskar alltid sitt syskon oavset vad som hänt.
Jag var med mamma och plockade bland syrrans saker, foto, brev osv..Det var riktigt jobbigt stundvis men man klarar det jag lovar. Det gör såå ont när man plockar i alla sakerna. Det är så mycket minnen som väcks. Du måste tänka på alla fina stunder ni hade. så tänker jag ofta. Har du varit och tittat på honom? jag var så rädd och nervös när jag åkte till kapellet men min syster såg så fridfull ut. världens vackrase.
Vännen jag finns här om du vill prata. Jag önskade att jag hade någon som varit i samma situation som mig även om man inte kunde få sin syster tillbaka.Många kramar till dig

Vi hade en sista kompisträff i brorsans lägenhet dageninnan vi plockade ihop allt.
Alla de kompisar som var honom närmast och som ville fick komma. Tror vi var en15 personer som drack öl och lite tilltugg ihop i hans lägenhet.
Vi pratade minnen, tittade i album och mindes olika saker ihop - blev jättebra och kändes skönt för alla att få komma och träffa oss i hans familj så det inte kändes knepigt prata med oss som det blir ibland.

Hej allihop.
Jag har suttit och läst igenom alla inlägg här och blir glad, och ledsen, över att de finns dem i samma sits som mig. Önskar inte att någon mer drabbas av de vi drabbats av...
Min bror tog sitt liv för tre veckor sen. Endast 26 år gammal..
Vi vet i stort sätt ingenting om varför. Han var väldigt omtyckt av alla och många vänner. Dock så bodde han ca 60 mil i från oss så vi träffade inte honom varje dag direkt.

Jag var så arg, så jäkla arg, på honom i början. Varför ställer han till med detta? Varför sätter han oss i denna sorg frivilligt?
Tre dagar efter dödsbeskedet så hade jag en utlandsresa att åka på. Kändes verkligen skit att lämna mamma och pappa hemma. Men de sa att åker du inte så kör vi dig till arlanda och sätter dig på flygplanet. Okej tänkte jag och åkte. Man mår väl lika dåligt där som här... Men ack så fel, jag mådde sämre att vara borta än hemma. Ville bara hem hela veckan... Så jobbigt då de var en resa som jag och sambon längtat efter så länge.. Vi njöt lite i allafall.
När jag kom hem så hade mamma, pappa och andra brorsan varit till min döde brors lägenhet och fixat. Jag förstår inte hur dem klarade av de men de gjorde dem.

När jag kom hem till min mamma och pappa igen så fick jag läsa "brevet". Där skrev han att han visste att han var självisk men han klarade inte av att leva endast för att inte göra folk ledsna. Då ändrade jag mig direkt och tycker sååå synd om min bror, jag är inte arg på honom längre. Sen den eftermiddagen så åkte vi och fick se honom. De såg inte ut som honom... När han låg där i kistan så tog jag farväl. De var sista gången som familjen var samlad. Jag mådde verkligen piss då men nu är jag inte lika rädd för beravningen då jag bara ska se de som något vackert, eller försöka se de så. Ett farväl har jag redan tagit...
Då han var med i donations registret så har de tagit hans hörselgångar som nu används hos någon som var döv. Och hans hjärtklaffar som en liten bebis fick. Jag vet att min bror hade blivit såå glad om han fått veta detta.

Så skönt de var att skriva av sig...

De värsta just nu är att jag inte får något grepp om hur mamma och pappa mår. De sover dåligt men annars är de ganska okej. När jag är där iaf. Jag är så rädd att de ska hända dem något...

många kramar till er alla

Jag förlorade min lillebror i en trafikolycka för snart 5 år sedan och för 10 månader sedan förlorade jag min lilla dotter.

Min storebror dog 26 år gammal för snart 9 år sedan då han föll ihop under en träningspass. Han hade en inflammerad hjärtmuskel som ingen visste om och som med hård träning i kombination med att han var otränad, var förkyld, reste mycket i jobbet (stress & jetlag) osv resulterade i detta.

Han fick all hjälp han kunnat få, två sjuksköterskor som väntade i samma lokal på passet som skulle börja efteråt, en narkosläkare som tränade i ett annat våningsplan som kom ner direkt och OLA-ambulansen som kom på 3-4 minuter. Ändå gav han ingen respons en enda gång de 40-45 minuterna de försökte försökte återuppliva honom. Det ända man hade kunnat klaga på var att ambulanspersonalen gav honom adrenalin som man vanligvis brukar göra när någon får hjärtstillestånd. Men i mitt brors fall så föll han ihop när det var c:a 5 min kvar av träningspasset då han säkerligen hade ganska mycket mjölksyra i kroppen och vad jag har fått berättat för mig så är adrenalin "surt" och kanske försämrade det hela. Men för mig så känns det som han skulle dött oavsätt hur man hade gjort, jag menar att det känns som han hade alla förutsättningar för att klara sig, hjälpen kunde inte varit närmare och det är en tröst i sig.

Hej..Vet hur det känns att förlora ett syskon. Min storebror dog för 6år sen. Han tog en överdos av starka tabletter blandat med alkohol..han somnade in hemma hos min kusin under en fest.Ingen märkte att han dött, alla trodde att han sov. När de skulle väcka han så gick det inte..Han blev bara 25år.jag lever fortfarande i en mardrömsvärld efter det. Kommer aldrig glömma när min mamma o pappa kom hem till mig tidigt på morgonen och berättade att han var död..Jag ramlade bara ihop, benen orkade inte stå upp...Han va min stora hjälte..kommer aldrig nånsin fatta att han är borta för alltid.. Han dog 8 dagar efter min son föddes, så min son är stolt bärare av mellannamnet Klas, som hans morbror hette.
Som tur är har vi kvar hans underbart fina dotter, som är så lik sin fina pappa..
Skriv gärna i min gb..vore skönt att få skriva av sig ibland när man känner att livet är precis hopplöst och man har svårt att resa sig.Stora kramar Elin