Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

Måste bara fråga nu när vi pratar om Aurora. Träffar ni er AuroraBM på förlossningen. det gör man nämligen här och det är ta mig f*n det dummaste de kunnat komma på *morr*

Jag har inte kunnat åka hissen upp till det våningsplanet ens utan att böla som Lille Skutt och så ska man behöva in i "dödens käftar". man tycker man borde kunna träffas på Antenatal eller liknande. Ska faktiskt klaga på det när "allt är över". 4 dagar kvar till BF. Usch.

Här är Aurora på spec-mvc några våningar upp från förlossningen. Samma ställe har hand om ultraljuden, så jag var hysterisk i väntrummet när vi skulle på rutin-ul. Tycker det verkar stenkorkat att ha Aurora på förlossningen! Inte direkt att man tänker på vilka det är som kommer till aurora då...

Om jag lyckas låtsas att jag ringer som den person jag är i mitt jobb istället för som privatperson kanske jag kan lyckas. Ibland har jag lyckats lura mig själv på det sättet tidigare.

Crex- låter som ett bra trick!

Depp

Krickeline: jag har försökt några gånger, men misslyckats. Tror att ajg inte gått in i jobbrollen tillräckligt utan låtit mig vara mitt bräckliga jag. Ska baske mig klara av det snart!

HaJoMi: hur är det?

¨Precis som TS var jag vansinnigt rädd för båda förlossningsformerna när jag skulle få mitt barn. Aurorasköterskan påpekade dock att det var högst osannolikt att alla mina farhågor skulle slå in, och jag tänkte och funderade och landade slutligen i att en vaginal förlossning nog är det som är minst fruktansvärt.

Och det slutade i en fruktansvärd vaginal-förlossningsinledning och avslutades 16 timmar senare i ett fruktansvärt och traumatiskt akutsnitt.

I efterhand är jag så ARG på mig själv för att jag inte insåg att det är bäst att gå på det "slutgiltigt värsta" från början. Hade jag fått ett planerat snitt hade jag förmodligen haft panik, men inte hälften så mycket panik som jag nu fick. Och kanske, kanske hade jag sluppit två veckors sjukhusvård därefter.

MEN; precis som min kära Aurorasköterska sade innan, och precis som hon sade i uppföljningssamtalet; en person HAR inte sådan otur och det är högst osannolikt att allt inträffar.

Ja, man kanske ska tänka sig att man inte kan ha sån otur att man får en traumatisk förlossning igen? Eller ska man tro att om man haft det en gång är risken större även nästa? Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det, men jag vet ju hur känslorna går i alla fall. Så nog funderar jag på planerat snitt mer och mer nu när det närmar sig och hoppas att det inte ska möta alltför mycket hinder.

Kram till dig Emeles, hoppas att du får hjälp att bearbeta din hemska förlossningsupplevelse!!

Emles: Beklagar att det blev så illa för dig också!
Tyvärr är det ju så att skräckscenarion inträffar också. För min del går det alltid mer eller mindre illa på något sätt när jag är gravid (ett sent mf med efterföljande allvarlig infektion i livmodern, en komplicerad mardrömsförlossning med katastrofsnitt och mycket allvarligt sjukt barn efteråt och till sist så ett hemskt planerat snitt men då det i alla fall var ok efter en halvtimme efteråt) så nu när jag är gravid kan jag inte bara finna mig i när alla säger att det inte finns någon anledning till att det skulle gå illa. För mig finns det all anledning till att tro att det kommer gå illa på ett eller annat sätt. Det är ju den enda erfarenheten jag har. Så länge jag och bm bara planerade för ett normalt planerat snitt så hade jag fruktansvärd ångest hela tiden och mådde pyton. När jag frågade om vad som händer när det går fel så kände jag mig mest dum och bm tyckte att det inte fanns så mycket anledning att tänka på det. Men jag stod på mig för ett par veckor sen och sa att jag faktiskt måste prata om det och planera för och fundera kring hur det blir om mina skräckscenarion inträffar. Jag förklarade hur jag kände och tänkte och bm insåg och höll med om att det bästa var att jag fick prata igenom det. Och efter det har det faktiskt känts lite lite bättre. Jag är fortfarande livrädd, men det känns som jag har lite mer grepp om det. Jag tror det är bättre att försöka möta rädslan än att tränga undan den.

Jag har ingen aning om hur man skall tänka... Det enda JAG vet är att om, mot förmodan, jag någonsin mer kommer att hamna i en graviditet igen, så kommer jag DEFINITIVT att snittas. Men jag tror inte att jag kommer att ha modet att bli gravid...

Logiken är att om man har haft sådan otur så kan man ha än värre otur nästa gång...

Jag vill verkligen inte vara en sådan där människa som koketterar med den värsta förlossningsberättelsen i syfte att skrämmas, men MIN erfarenhet är att hela vårdapparaten är så fixerad vid att övertyga oss om att vaginalt är vägen till paradiset så att de fullkomligt nonchalerar att informera om vad som händer om saker går åt helvete. Vilket det ju faktiskt gör.Var femte förlossning slutar i snitt, och vi som snittats har fått lite övergripande info om ett snitt, men inte särskilt mycket alls om eftervård eller om ingreppet. När det sker sker det hastigt och även om VÅRDEN har full koll och det inte är något särskilt jobbigt, så är det jobbigt för OSS. Även i litteraturen behandlas snitten styvmoderligt och allt utgår ifrån att barnet fötts vaginalt. Jag tycker att det är synd. Jävligt synd.