Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

crex - det kunde varit jag som skrivit din inlägg i trådstarten! Känner som du att det är som att välja mellan pest eller kolera. Har oxå en hemsk vag förlossning bakom mig (2,5 år sedan) och enda orsaken till att jag vågade bli gravid igen är tanken på planerat snitt. Men ju mer jag hör om snitt dess då mer rädd blir jag även för det.
Har tyvärr inga kloka råd att ge dig, men kanske är det en liten tröst att du inte är ensam om att känna som du gör.
När har du BF? Jag har inte förrän i februari men tänker redan jättemycket på det här. Har bett om samtalshjälp och kommer att få remiss till auroramottagningen men dit får man inte komma förrän efter man är i v.30, och jag är rädd att det inte kommer att hjälpa mig i alla fall.

Crex - jag försöker också motarbeta alla tankarna innan jag kommer till Aurora, men det går dåligt. Jag vet verkligen varken ut eller in. En vaginal förlossning känns helt uteslutet, efter den förra. Barnet kom visserligen ut utan sugklocka, men jag hade sån dödsångest under många timmar och smärtan var helt outhärdlig. Kroppen liksom låste sig. EDAn hjälpte inte, jag vet inte varför.
Så då återstår snitt. Men fattar inte hur det ska gå till heller eftersom jag har jättefobi för operationer och blod På ett sätt skulle det vara skönt att få vara sövd under snittet, då slipper man ligga och tänka och höra hur läkaren sprättar upp ens kropp.Men å andra sidan säger alla att man mår så mycket sämre efter att ha varit sövd. Och så vill jag ju kunna få bebisen på bröstet direkt efteråt. Alla de här tankarna tär så mycket så jag har svårt att känna lycka över det här barnet. Jag vill ju fokusera på det mirakel som pågår, att ett litet liv finns inom mig och att barnet sedan kommer att bidra med så mycket glädje och lycka i ens liv. Men det är som att förlossningsrädslan blockerar alla dessa positiva saker som jag skulle vilja känna.

Birry - åh vad fint att du ville dela med dig av er erfaranhet. Det gör att jag känner lite hopp för egen del också, trots allt!

Jag hoppas att vi kan peppa varandra här i tråden, det känns som lite terapi att få dela sin oro med andra som känner samma sak och som inte avfärdar en som "pjoskig". Många pepp-kramar till er alla!

Caro Line - vi håller tummarna för dig på tisdag!!! Berätta sen för oss hur det gick och när ditt snitt blir av.

Jag tycker ni bekriver era erfarenheter så bra, att det psykiska tar sig fysiska uttryck. Precis så är det för mig! Under min vaginala förlossning var jag så rädd att kroppen verkligen låste sig helt, jag kräktes jättemycket, fick frossa och skrek i ångest.

Nu när jag känner att jag måste lära mig om planerat snitt, för det är nog vad jag väljer till slut, reagerar kroppen med att vilja kräkas, det börjar surra i öronen och jag känner att jag kommer att svimma. Känns inte som några bra odds när det är dags att lägga sig på operationsbordet

En sak som jag funderar på är HYPNOS (av en legitimerad psykolog eller psykoterapeut). Dels som hjälp inför förlossningen för att bearbeta skräcken, dels kanske att det skulle gå att få vara hypnotiserad under operationen. Men det är svårt att hitta info om det, verkar vara en mycket ovanlig metod. Men så har vi i den här tråden ju en ovanlig rädsla också. Någon som funderat på detta eller vet något om hur hypnos skulle kunna hjälpa i ett sånt här fall?

Caro Line - det låter som ett jobbigt möte, var du själv eller hade du din man med dig? Låter som det trots alls gick så bra det kunde gå, och nu har du den biten avklarad! Man får försöka se det så: att man tar ett litet steg i taget, istället för att stirra sig blind på det stora slutmålet -förlossningen- som verkar helt oöverstiglig. Mitt nästa lilla steg är att göra KUB-testet (UL) på måndag.

Även om man nog alltid känner sig ensam med sin skräck är det ju viktigt med förståelse från omgivningen. Min man försöker nog förstå men jag tror inte han egentligen fattar hur otroligt orolig jag är. Och han är inte den ältande typen, vilket tyvärr jag tenderar att vara. Blir så trött på mig själv och min rädsla så jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Såklart är det hemskt att ni också känner så här men samtidigt en liten tröst att det ändå finns andra som förstår mig och som känner likadant. Får mig att känna mig minre UFO-aktig, liksom...

Jag försöker också att inte tänka på det men ofta är det som att tankarna dras dit ändå. Och även när jag inte tänker på det så ligger det och gnager i det undermedvetna någonstans iallafall, vilket resulterar i att jag går omkring med en obehagskänsla i kroppen. Känns som man går och väntar på en katastrof som inte går att stoppa...

Emlan - jag tror också att ditt råd var i största välmening, men att det kanske hamnat i fel tråd. Jag gick Annas profylaxkurs inför min första förlossning, gjorde alla tillhörande övningar, gick på gravidyoga för att lära mig slappna av, läste allt jag kom över om förberededelser inför förlossning och om förlossningsförloppet, besökte flera olika förlossningsavdelningar flera gånger och var SÅ peppad man bara kan bli.
Trots detta låste sig kroppen och förlossningen blev en mycket traumatisk upplevelse. Jag vet ALLT om avspänning och profylax i teorin men det var inte till någon hjälp när det väl gällde. Så för dem i den här tråden så hjälper inte en bok. Antagligen på grund av att vår förlossningsskräck har djupare liggande orsaker och inte kan botas av fakta eller andningstekniker. Rädslan "tar över" kroppen på något sätt. Du frågar vad vi vill ha för tips då, "ta en lugnande tablett och kräv sectio?". Mitt svar är iallafall att jag inte förväntar mig något tips som kan lösa mina problem, men att bara genom att dela sin skräck med andra som känner samma sak gör att jag känner mig mindre ensam i allt detta. En liten men viktig tröst.Jag menar inte att låta otrevlig eller så, ville bara förklara varför jag tror att ditt tips kan hjälpa många andra men inte just oss

Coursell - det låter som ett bra alternativ, funderar en del på igångsättning istället för snitt men vet inte så mycket om vad det innebär än. Väntar på att få komma till Aurora för att prata igenom olika alternativ, men min BM säger att man inte får komma före gravidvecka 30 Är jättelångt dit! Vad var det för bedövning du hade, var det EDA?

crex: visst borde man få komma när man behöver, jag är ju orolig NU i vecka 15! Men det verkar vara en princip de har här att vänta tills man är höggravid, kanske för att de har ont om resurser. Jag har hört att man inte kan komma dit utan remiss så jag vet inte om man får ringa direkt? Hur har det gått för dig, har de ringt tillbaka till dig från Aurora än?

HaJoMi - men det är min BM som hävdar att man inte får komma före vecka 30. Vad bra att du fick hjälp så tidigt. Vilket landsting är det? Här i Sthlm verkar det svårt, men efter att ha läst era inlägg så ska jag samla kraft och ringa och be om en tidigare tid, så får vi se vad de svarar.

TAck alla för peppning, nu SKA jag ringa Aurora
Crex - hoppas att de ringer dig idag!
Gibson - vilken tröst att läsa hur bra du upplevde snittet! Tack för att du berättar det för oss.