Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

Snitt innebär mer risker eftersom det ju är en operation. Då är det nog främst infektionsrisken som är den stora faran.

Problemet med snitt är ju också det att man blir lite "handikappad" de närmsta vekcorna efter, eftersom man inte får lyfta tungd (bebisen) osv.

Så rent "riskmässigt" så är det bästa att föda vaginalt, men om man är fruktansvärt rädd för det så är ju inte det heller bra förstås.

Hoppas att allt löser sig för dig och att du slipper vara så rädd :( *kram*

Tack för svaret och kramen!

Har nyss kommit till insikt om att ett snitt är just en stor bukoperation och det är det som känns så läskigt.

Jag kunde inte lyfta min bebis första veckorna efter min vaginala förlossning heller, så jag räknar inte med någon större skillnad där. Min ryggmuskulatur var totalt bortdomnad pga den långdragna förlossningen och så hade jag även problem med svår foglossning som inte gick över direkt efter förlossningen.

Eftersom dom rusade iväg med mitt barn när hon föddes tycker jag inte hller att det känns så där jätteriskfritt att föda vaginalt, även om så klart min rädsla är att ett snitt ska innebära ännu större risk för bebisen och mig själv. Sist skulle dom precis lägga kateter för akutsnitt när dom märkte att det var för sent och fick sätta en sugklocka istället. Dom hann tyvärr inte informera mig om det där med klockan innan den satt, vilket så klart var jobbigt. Huvudsaken så här i efterhand är så klart att allt gick bra för både mig och barnet även om jag aldrig vill vara med om en liknande upplevelse som min förra förlossning.

crex - det kunde varit jag som skrivit din inlägg i trådstarten! Känner som du att det är som att välja mellan pest eller kolera. Har oxå en hemsk vag förlossning bakom mig (2,5 år sedan) och enda orsaken till att jag vågade bli gravid igen är tanken på planerat snitt. Men ju mer jag hör om snitt dess då mer rädd blir jag även för det.
Har tyvärr inga kloka råd att ge dig, men kanske är det en liten tröst att du inte är ensam om att känna som du gör.
När har du BF? Jag har inte förrän i februari men tänker redan jättemycket på det här. Har bett om samtalshjälp och kommer att få remiss till auroramottagningen men dit får man inte komma förrän efter man är i v.30, och jag är rädd att det inte kommer att hjälpa mig i alla fall.

Jag är också rädd för båda.
Min äldsta dotter föddes för drygt fyra år sen. Gick igenom i princip en hel vaginal förlossning, men efter att ha krystat i flera timmar och de försökt få ut henne med hög sugklocka och press på magen så blev det katastrofsnitt och hon var mycket allvarligt sjuk efteråt. Nästa barn föddes med planerat snitt. Det var inte en rolig upplevelse, men efteråt var det åtminstone bättre. Jag mådde ganska bra efter bara ett par dagar, bebisen får man ju normalt sett bära med en gång (det är bara tyngre man inte ska bära), och jag kunde röra mig ganska bra nästan med en gång. Efter katastrofsnittet hade jag vidrigt ont i veckor, så det går inte att jämföra. Men det planerade snittet var ändå som sagt hemskt och jag som trodde jag hade bearbetat färdigt... Men när vi valde att försöka få barn igen och jag plötsligt stod med ett positivt test så kom skräcken tillbaka. Jag är livrädd. Vill varken eller. Jag rekommenderas planerat snitt men jag är fruktansvärt rädd. Får föda vaginalt om jag absolut vill, men är nog ännu mer livrädd för det, tror jag.

Krickeline: det är jätteskönt bara att veta att det finns andra som kan känna likadant! Jag har bf i nov/dec och remissen gick till Aurora i april. Jag bröt ihop på inskrivningen hos mvc, så hon skickade på en gång. Nu fick jag nyss ett brev att dom inte kan kalla mig förrän aug/sep och det kändes bara för jobbigt! Men jag vet ju att det kommer och jag fick helt fantastiskt stöd där efter förlossningen kände jag. Vet inte riktigt hur jag går vidare just nu, men har bestämt mig för att aktivt motarbeta alla tankar på förlossning tills jag har träffat Aurora. Det poppar upp hela tiden i alla fall så klart, men jag gör mitt bästa för att få bort det. Hoppas att du också kommer att känna dig hjälpt av Aurora framöver, ring dit och be att få komma tidigare om du tänker mycket på förlossningen redan nu!

Caro Lin E: vi får se om jag lyckas bära bebis första veckorna oavsett förlossningen, men 4-åringen får allt ta sig fram för egen maskin. På vilket sätt var ditt planerade snitt hemskt? Var det för att du hade mycket jobbiga känslor kvar efter förra snittet, pga smärtor eller blev det en dålig upplevelse? (svara bara om du har lust så klart) Mycket av min rädsla för en vaginal förlossning är också att jag ska få panik och typ psykbryt pga att det kommer upp för mycket kring min förra förlossning vid blotta tanken.
När har du bf? Håller tummarna för att du får bra stöd i att ta det beslut som ska kännas rätt för dig!

Håller tummarna för att du verkligen får en bättre förlossningsupplevelse och får bära åtminstone bebis efteråt denna gången!

Mitt snitt var en otrevlig upplevelse dels för att jag kände att jag inte hade stöd av personalen, en del önskemål som för mig var viktiga (i och för sig småsaker, men det var ändå jobbigt för mig) fick jag inte tillgodosedda utan någon egentlig anledning. Sedan fungerade inte bedövningen riktigt så jag hade väldigt väldigt ont under snittet, fick lustgas och morfin men hade ändå ont så jag var ganska borta. Och min bebis mådde inte helt bra, även om det inte var något allvarligt, men hon skrek inte och de var borta med henne en halvtimme medan hon fick andningshjälp. Och så blev det ganska mycket påminnelse från förra förlossningen: både att komma till op-avdelningen igen (jag fick inte lov att komma dit och titta i förväg, vilket jag tror hade hjälpt) och allt som hände, och att barnet inte mådde bra och att jag inte visste vad som hände med henne.
Strax efteråt tänkte jag inte så mycket på det, jag bara var glad att vi mådde bra båda två, men med tiden har det känts jobbigare och jobbigare och när jag blev gravid igen och insåg att det nog skulle bli ett snitt igen så började minnena som jag förträngt komma fram och det blev väldigt jobbigt.
Jag är i v29 nu, och det känns verkligen att det närmar sig snabbt nu. Har varit på samtal sen i v14  tror jag, en gång i månaden ungefär och det lugnar väl lite i alla fall. Men jag är fortfarande livrädd.
Så nu har jag väl inte lugnat dig direkt. Fast det jag råkar ut för vid mina förlossningar är rätt ovanligt, det är knappast något andra behöver oroa sig särskilt över.

Ungefär så var det för mig förra gången också. Mitt barn var ju borta tre timmar, men jag hann träffa henne ett par minuter mellan att dom fixade till en bättre andning och observationstiden. Eferåt var jag nog hög på förlossningshormoner ett par veckor, för det var först när jag fick börja sova på nätterna (när hon var två månader) som det blev svårare och svårare att sova, sluta tänka på det och påminnas om det när jag såg andra gravida på stan.

Vad läskigt att din bedövning inte fungerade! Händer det ett antal personer, eller har dom kunnat ge dig något bra svar på hur det kom sig att din bedövning inte fungerade?

Förstår att det känns som om det närmar sig med stormsteg. Måste du bestämma dig för förlossningssätt innan ett visst datum? Jag har själv kommit på att jag har en så där max 4,5 månad kvar och det känns snabbt nog. Vi får väl se lite också, för just nu har jag en del av moderkakan som ligger för livmodermunnen och förhoppningsvis flyttar den sig. Annars får jag ingen valmöjlighet den här gången utan då blir det ju helt enkelt snitt. Jag velar än om vad jag tycker verkar "värst". Kanske ska försöka vända den tanken lite och tänka "bäst" istället?

Ja det är jobbigt när barnen försvinner iväg. Första gången var jag sövd, och dottern togs direkt till IVA, och sen fick jag se henne som hastigast efter sex timmar, höll henne första gången tredje kvällen, hon var vaken och utan respirator först efter en vecka osv. Och sen när lillasyster också försvann iväg och ingen berättade något, så fick jag verkligen nästan panik. Är jätterädd att denna bebisen inte heller ska må bra.

Jag har ingen aning om varför bedövningen inte tog. Narkosläkaren pratade knappt svenska och han brydde sig inte om att prata med mig efteråt. Narkosjournalen verkar dessutom "mystiskt" vara borta. *arg* Det ska inte hända, men händer vid sällsynta tillfällen, då väljer man normalt sett att söva, jag har inte fått någon förklaring till varför de inte sövde mig. Men jag är ändå glad att jag var vaken, att jag faktiskt fick vara med när dottern föddes. Men nu är jag livrädd att samma sak ska hända igen.

Antagligen blir det snitt för mig, jag är snittad två gånger och då rekommenderas planerat snitt i fortsättningen. Men vill jag absolut så får jag försöka vaginalt, men jag tror inte jag klarar det. Riskerna känns för stora för mig.

Förstår att du tänker mycket också, tiden går ju så snabbt och helst vill man reda ut alla de där frågetecknena och funderingarna och bara kunna njuta, men det är ju svårt...

jag känner också som ni!!!!!

Jag sprack väldigt mycket på min sista förlossning. Fick åka iväg på operation o innan dess låg jag i två timmar o i stort sett förblödde enligt mig....... Svimmade liggandes o mådde så dåligt
Har inte gjort nått snitt utan fött båda gångerna vag men denna gången vill jag inte riskera mitt underliv...... Redan lite svag där bak
Men jag har tyvärr sett alltför många snitt på TV o jag känner mig livrädd för att sprättas upp på det viset!!!!!
Men hur ska jag få ut denna ungen då undrar jag.........

Caro Lin e: Fy så hemskt att inte få hålla sin nyfödda bebis på så lång tid! Förstår verkligen att det blev skitjobbigt när dom stack iväg med lillasyster efter den erfarenheten.
Jag tycker också att det låter trevligare att vara vaken om det skulle vara så att man måste snittas. Det måste väl gå fortare att återhämta sig då också antar jag.

The Queen: jag sprack rätt mycket i och med att det blev sugklocka plus att läkaren stoppade in handen och körde runt hela bebisens huvud (jag kände hur jag sprack då). Fast på tre timmar hade dom lappat ihop mig. Det krävdes tre barnmorskor och en läkare för att konstatera säkert att jag faktiskt inte hade spruckit hela vägen bak.
Först satte dom kateter och skulle iväg med mig på operation, men det ordnade sig tydligen och blodflödet stannade av. Det mest bisarra var sen nrä jag var färdig, hade fått träffa bebisen och en uska propsade på att jag skulle hoppa i duschen. Nääää, sa jag. Joooo, sa hon. Sen ramlade jag bara ihop i sängen när dom försökte få upp mig. Då ångrade hon sig.
Vi får verkligen samla styrka inför kommande bebis förlossning!