Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

Jag är också rädd för båda.
Min äldsta dotter föddes för drygt fyra år sen. Gick igenom i princip en hel vaginal förlossning, men efter att ha krystat i flera timmar och de försökt få ut henne med hög sugklocka och press på magen så blev det katastrofsnitt och hon var mycket allvarligt sjuk efteråt. Nästa barn föddes med planerat snitt. Det var inte en rolig upplevelse, men efteråt var det åtminstone bättre. Jag mådde ganska bra efter bara ett par dagar, bebisen får man ju normalt sett bära med en gång (det är bara tyngre man inte ska bära), och jag kunde röra mig ganska bra nästan med en gång. Efter katastrofsnittet hade jag vidrigt ont i veckor, så det går inte att jämföra. Men det planerade snittet var ändå som sagt hemskt och jag som trodde jag hade bearbetat färdigt... Men när vi valde att försöka få barn igen och jag plötsligt stod med ett positivt test så kom skräcken tillbaka. Jag är livrädd. Vill varken eller. Jag rekommenderas planerat snitt men jag är fruktansvärt rädd. Får föda vaginalt om jag absolut vill, men är nog ännu mer livrädd för det, tror jag.

Håller tummarna för att du verkligen får en bättre förlossningsupplevelse och får bära åtminstone bebis efteråt denna gången!

Mitt snitt var en otrevlig upplevelse dels för att jag kände att jag inte hade stöd av personalen, en del önskemål som för mig var viktiga (i och för sig småsaker, men det var ändå jobbigt för mig) fick jag inte tillgodosedda utan någon egentlig anledning. Sedan fungerade inte bedövningen riktigt så jag hade väldigt väldigt ont under snittet, fick lustgas och morfin men hade ändå ont så jag var ganska borta. Och min bebis mådde inte helt bra, även om det inte var något allvarligt, men hon skrek inte och de var borta med henne en halvtimme medan hon fick andningshjälp. Och så blev det ganska mycket påminnelse från förra förlossningen: både att komma till op-avdelningen igen (jag fick inte lov att komma dit och titta i förväg, vilket jag tror hade hjälpt) och allt som hände, och att barnet inte mådde bra och att jag inte visste vad som hände med henne.
Strax efteråt tänkte jag inte så mycket på det, jag bara var glad att vi mådde bra båda två, men med tiden har det känts jobbigare och jobbigare och när jag blev gravid igen och insåg att det nog skulle bli ett snitt igen så började minnena som jag förträngt komma fram och det blev väldigt jobbigt.
Jag är i v29 nu, och det känns verkligen att det närmar sig snabbt nu. Har varit på samtal sen i v14  tror jag, en gång i månaden ungefär och det lugnar väl lite i alla fall. Men jag är fortfarande livrädd.
Så nu har jag väl inte lugnat dig direkt. Fast det jag råkar ut för vid mina förlossningar är rätt ovanligt, det är knappast något andra behöver oroa sig särskilt över.

Ja det är jobbigt när barnen försvinner iväg. Första gången var jag sövd, och dottern togs direkt till IVA, och sen fick jag se henne som hastigast efter sex timmar, höll henne första gången tredje kvällen, hon var vaken och utan respirator först efter en vecka osv. Och sen när lillasyster också försvann iväg och ingen berättade något, så fick jag verkligen nästan panik. Är jätterädd att denna bebisen inte heller ska må bra.

Jag har ingen aning om varför bedövningen inte tog. Narkosläkaren pratade knappt svenska och han brydde sig inte om att prata med mig efteråt. Narkosjournalen verkar dessutom "mystiskt" vara borta. *arg* Det ska inte hända, men händer vid sällsynta tillfällen, då väljer man normalt sett att söva, jag har inte fått någon förklaring till varför de inte sövde mig. Men jag är ändå glad att jag var vaken, att jag faktiskt fick vara med när dottern föddes. Men nu är jag livrädd att samma sak ska hända igen.

Antagligen blir det snitt för mig, jag är snittad två gånger och då rekommenderas planerat snitt i fortsättningen. Men vill jag absolut så får jag försöka vaginalt, men jag tror inte jag klarar det. Riskerna känns för stora för mig.

Förstår att du tänker mycket också, tiden går ju så snabbt och helst vill man reda ut alla de där frågetecknena och funderingarna och bara kunna njuta, men det är ju svårt...

Jag ska till läkaren och bestämma datum för snittet på tisdag. Är livrädd. I onsdags var jag och pratade med BM på det sjukhuset jag ska föda och vi var inne och tittade på BB lite hastigt. Jag fick en ångestattack, eller vad det nu var. Kunde i princip inte andas, hela kroppen spände sig så jag knappt kunde röra mig och när vi kom därifrån och satte oss ner började jag störtgråta. Jag trodde aldrig jag skulle reagera så. Det känns bara jättehemskt nu, fast jag är i och för sig glad att jag fick komma dit och titta, för någon gång måste jag ta itu med det. Men jag förstår inte hur jag ska klara av det här, är så rädd så jag vill kräkas.

crex: Skönt att du snart ska få komma till Aurora, hoppas att det känns lättare för dig sen!

Tack!

Ja, jag har också reagerat så tidigare när jag varit tvungen att besöka KK som jag fött tidigare på. Gynundersökning har jag fortfarande inte vågat mig på, ingen kommer i närheten av mig eller rör mig. Förstår inte hur ett kejsarsnitt ska kunna gå till... *suck*
Men nu var jag på ett annat sjukhus, utan några negativa associationer och hela kroppen låste sig ändå. Usch, jag vill inte.

Ja kroppen är underlig, eller kanske är det tydlig den är? Egentligen är det kanske rätt naturligt att kroppen reagerar när vi pressar oss till att gå igenom saker som vi egentligen inte klarar av psykiskt. Men lite underligt är det när det ändå kommer så där...

Jo, visst vore det väl bra om man kunde bearbetat färdigt. Men jag trodde jag hade gjort det, i princip i alla fall. Det var därför vi vågade försöka. Men när jag sen testade positivt kom det över mig igen bit för bit. Jag tror det är svårt att komma över det helt om man har en väldigt stark rädsla, särskilt om den är grundad på någon form av erfarenhet. Men ju mer man arbetar med den dess längre tror jag ändå man kommer.
Jag förtränger mycket också, men just nu måste jag försöka ta itu med det här för jag mår alldeles för dåligt annars, det sipprar igenom i alla fall eftersom det ändå finns i mitt undermedvetna på något sätt.

Ja, jag tror också att det är som kroppen reagerar, att det psykiska blir fysiskt. Det är en av mina anledningar till att jag inte tror att jag skulle klara en vaginal förlossning igen (förutom att jag inte rekommenderas det pga riskerna) för jag tror att kroppen skulle låsa sig totalt. Det är så den har reagerat hittills när jag försökt prata, läsa, tänka på en vaginal förlossning. Jag blir kräkfärdig (på riktigt, jag klöks och måste sluta tänka, läsa, prata och bara koncentrera mig på att inte kräkas) och så låser sig kroppen.

Det är svårt, hur man ska klara av att genomföra det man behöver för att må bättre, så som t ex Aurora-besöken. Kanske ta det bit för bit? Gå förbi utanför på gatan, gå in i entrén osv tills det känns något så när okej att åtminstone vara i huset?

Tack!!

Jag är jättenervös nu. Både vill och vill inte ha det där datumet.

Intressant, och på något vis lättande att höra att ni mår på liknande sätt, även om jag önskar att ingen behöver känna så här.
Jag har också funderat på hypnos, men inte orkat forska vidare. Sist vi träffades började min bm prata om lugnande vid snittet. Jag vill helst inte det, har fått det en gång inför en skrapning efter ett sent mf och jag var rätt borta av det. Vill helst vara vaken och klar när mitt barn föds. Fast jag föstår inte hur det ska gå till. Jag förstår det verkligen inte. Just nu mår jag bara dåligt hela tiden, ledsen och deppig och livrädd, har svårt att sova. Och gråter.

Det gick nog bra, antar jag.
Jag var ett nervvrak och höll på att kräkas på tåget dit. Fick sen sitta och vänta ganska länge i väntrummet, läkaren var försenad, och det hjälper ju inte riktigt när man redan är så spänd. Läkarbesöket gick snabbt, han satte upp en tid för snitt och försökte tala om att det säkert skulle gå så bra så. Jag kunde knappt prata, var på väg att börja storgråta hela tiden.
Har knappt orkat tänka på det sen jag kom hem därifrån. Vill bara inte. Det är två månader kvar och jag vill inte.
Tack för att ni tänkte på mig!

Krickeline: Hoppas allt går bra med Ul och prover!

Jo, det gick väl så bra det kunde gå. Min man kunde inte följa med denna gången och det kändes jättejobbigt. Även om jag inte riktigt känner att han förstår hur dåligt jag mår över det, så är det ändå skönt att inte vara ensam.
Håller med om att det är jätteviktigt med bra stöd. Jag har ett par bekanta (från nätet) som jag kan prata med om det och som förstår, men annars är det svårt. De flesta förstår inte hur hemskt det känns och hur det kan skrämma en så mycket.

Just nu försöker jag mest inte tänka på det. Det är svårt men jag orkar inte. Ska till bm på Klaramottagningen på onsdag i nästnästa vecka och jag känner bara att jag inte får bryta ihop för mycket nu för det är för lång tid tills någon kan plocka upp mig till ytan igen. *suck*

crex: Det låter som du har det väldigt jobbigt nu. *kram*
Hur var det, har du någon samtalshjälp?

Jag var på "Klara" igår igen. Var jättejobbigt men gick bättre än sist. Var in en snabb sväng på BB och det var väldigt jobbigt men det gick ändå bättre än sist, så det är kanske på rätt väg? Jag hoppas det i alla fall. Var för en gångs skull lite uppriktig mot bm om hur verkligt hemskt det känns. Vanligen brukar jag vara duktig flicka och försöka hävda att det nog inte är så illa i alla fall osv... Dumt jag vet, men... I alla fall så kändes det ganska bra, förhållandevis, när jag gick där ifrån. Men väl hemma, på kvällen när barnen hade somnat och det var lugnt och stilla så började jag gråta i alla fall, satt och bara grät och grät en lång stund. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Bm började prata om att jag kanske borde sova över på BB så att jag säkert tar mig dit när det är dags för snittet. :-/ Men jag vet inte, helst vill jag ju inte vara där alls.

Jag har också haft en hel del problem med ordentligt onda sammandragningar de senaste månaderna, och det är jobbigt av många olika anledningar. Får det också när jag stressar upp mig och mår dåligt och så mår jag dessutom dåligt av sammandragningarna eftersom de påminner om förlossning. Usch... Är i alla fall bättre just nu, och inte så onda.
Hoppas det lättar för dig också!