Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

crex: Ja, jag hoppas också att du snart får träffa någon riktigt bra bm på Aurora, utan förutfattade meningar om din rädsla!

crex: Jag leker struts, det fungerar bäst så. Sen trillar jag dit emellanåt och sitter och gråter och går igenom alla skräckscenarona...

Det är meningen att förlossningskontrakt ska följas så långt som möjligt är. Men det är ingen garanti.

Skönt att du snart ska till Aurora!

HaJoMi: Grattis! Och vad skönt att höra att det gick så bra!

crex: Vad skönt att det gick så "bra" idag! Skönt att du får hjälp nu!

Jag mår inte alls bra. Var hos bm på mvc idag, hon frågade hur jag mådde och jag började gråta. *suck*
Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, känner mig fångad i en fälla och jag avskyr att känna så här. Det känns så idiotiskt, varför kan jag inte bara släppa det och tro att allt kommer gå bra?
Men det går inte, jag tycks inte kunna hantera det. Jag är bara rädd rädd och rädd.

Tack!
Jodå, alla lyssnar och är förstående och stöttar, men det är ingen som kan göra något utom jag själv. Jag menar, det spelar ingen roll vad någon säger för jag tror inte på det i alla fall, jag kan inte ta det till mig och jag kan inte se något positivt med något alls runt snittet och jag tror inte på att vi kommer överleva och må bra. Dumma psykiska låsningar.

apan: Skönt att det kändes som att det gick bra idag!

Jag var på Klara mottagningen idag, sista gången före snittet. Först träffade jag Klara-bm och vi pratade en halvtimme. Det var bra, men jag vet inte... Lite frustrerande på något sätt. Hon inser att jag är rädd, och att jag inte alls mår bra. Och både hon och jag vet att det inte finns så mycket mer hon kan göra för mig, jag måste ta mig igenom det själv.
Och så säger hon att jag är stark, att hon vet att jag klarar det här för jag är stark och har tagit mig så långt själv att jag kommer klara det här också.

Men för mig känns det lite frustrerande. För ja, jag vet att jag är stark, jag vet att jag har tagit mig en lång väg själv. Men jag är livrädd ändå, och jag tvivlar på att jag kommer klara det här ändå. För just nu, nu känner jag mig inte ett dugg stark. Bara ynklig och rädd.

Sen gick hon och hämtade bm som ska vara med vid snittet, och det var bra att träffa henne. Hon verkar ok. Vi pratade inte så länge, men innan hon gick så frågade hon om det kändes bra inför snittet. Jag var ärlig för en gångs skull och svarade att det inte alls känns bra. Hon frågade om det kändes bra att det var hon som skulle vara med. Och det tyckte jag var bra, jättebra att hon frågade det. Jag sa att det kändes bra, och det gör det. Jag känner ju ingen annan där, och jag tycker det är skönt att jag har träffat henne och vet hur hon ser ut och hon verkade ok, alltså känns det ganska bra.

Men allt som allt så känner jag mig mest förtvivlad. Det här känns inte alls bra. Jag vet att alla har gjort så gott de kunnat och antagligen kommer göra så gott de kan. Och det hjälper inte. Rädslan sitter inne i mig och jag kan inte kontrollera den.

Krickeline: Vad jobbigt med dagissituationen! Hoppas ni kan hitta någon lösning, snart!

Psychobilly: Folk har så många konstiga kommentarer. Man får väl lida med dem för att de inte är mer empatiska än så...

Jag börjar känna mig väldigt nervös. Det är nio dagar kvar idag. Om åtta dagar är inskrivningen klar. Mår illa av nervositeten.
Jag har suttit och skrivit upp allt jag är rädd för, och det är verkligen ALLT. Jag kan inte komma på något som känns ok med det här snittet. Men just idag är det bedövningen som känns värst. Jag hatar sprutor och de sticker alltid fel. När jag har fått EDA och spinal innan så har de haft problem att lägga den och sen har den ändå inte fungerat riktigt bra. Jag vill inte att någon ska sticka i mig. Och jag är livrädd för att den inte ska ta ordentligt och att jag ska ha ont igen och för att de ska söva mig denna gången.

Hej! *vinkar matt*
Knut föddes i onsdags. (bilder i galleriet) Snittet var jobbigt men gick faktiskt bra, personalen var bra. Knut mådde bra och skrek med en gång, har inte hänt med mina andra barn. Han var gruntig i andningen senare under dagen och barnläkaren tyckte han skulle få lite andningshjälp en stund, men när han hade ammat så lät andningen bättre och vi slapp det!
Efteråt har det varit jobbigt. Jag har haft, och har väldigt ont. Läkarna vet inte vad det beror på. Kanske är det bara för att det är tredje snittet, var mer sammanväxningar osv, eller så har jag en infektion (värdena var inte så bra). Men jag fick i alla fall åka hem igår med antibiotika och löfte om att jag ska gå och ta test på MVC på onsdag och rapportera tillbaka till avdelningen. Snälla håll tummarna för att infektionsvärdet har sjunkit ordentligt imorgon!

Tack alla!

Är med er och tänker på er.