Min man har inga spermier

Jösses Har aldrig hört nåt liknande. Fan va jobbigt!! Hoppas det kan lösa sig för er på nåt sätt. Och att de gjorde ett dåligt jobb då de letade så att det faktiskt finns några däri.

Usch då, hoppas att det löser sig för er!

*kram*

Min svåger har det likadant, det är tydligen ganska ovanligt men jättejobbigt för den som drabbas! han och hans sambo har valt att "använda" sig av en anonym donator och idag är han pappa till 2 st underbara barn! De har precis fått en till remiss och kommer förhoppningsvis att få ännu ett barn. De har fått hjälp via gyn mottagningen på deras närmaste sjukhus. (hans sambo insiminerades)

Annars finns ju allternativet att adoptera, men de valde donationsallternativet.

Jag är hemskt ledsen för er skull men ville berätta om någon som blivit förälder ändå, om än inte på biologisk väg. Lycka till!

Ett förtydligande, de fick hjälp VIA gyn. mottagningen, inseminationen skedde i Uppsala.

Vi är i samma situation. Efter en utredning så fick vi det slutgilitga svaret att min man är steril. Han har även inga stamceller som producerar spermierna.

Välkommen till denna tråd om du vill och orkar.
www.familjeliv.se/Forum-7-131/m19266148.html

Kompliterar;

Vi använder oss av donations spermier annars är det ju adoptions som gäller.

Min bästa kompis man har inte heller nå sperma. Dom har gjort ingreppet två ggr för att leta efter spermier.
Å dom har sett liten aktivitet... Så nu eftersommaren ska dom iaf prova att göra provrör i U-sala.  Chansen är dock liten... Om inte detta går är tankarna på att ta spermadonator och gå den vägen.

Jag är hemskt ledsen för er skull och vet vad ni går igenom då jag vart ett stort stöd för min kompis. I alla svakor och berg och dalgångar med humör, skratt, tårar, ilska och kärlek...
Hoppas verkligen att ni kommer fram till någon bra lösning och får alla hjälp ni kan få!!

Hej Camilla, jag vet precis vad du menar med panik angest. Vi fick samma besked for lite over ett ar sedan. Vi hade da provat i ett ar och jag var overtygad att det var jag som det var fel pa men nar vi fick provsvaren tillbaka pa min man sa var det som en chock, han hade inga alls. Ibland kan det vara sa att helt plotsligt sa kan mannen har noll sperma under en period av deras liv sa medans vi tog en massa prover sa ville vi vanta minst tre mander innan vi gjorde en biopsi. Vilket fall som hallst sa fick vi reda pa genom alla dessa typer av blod prov att han har en kromosom (DAZ deletion av kromosom Y)som fattas vilket betyder att han har alltid varit sa. Pa natt satt var det ando skont att fa veta om vi hade en chans eller ej.
Vi hade da bara tre alternativ, adoptera, donation eller inga barn alls.
Tufft beslut, nar jag tanker tillbaka sa hade jag konstant en kansla av ovarklighet, detta hander inte oss. Och sa kanns det nog an idag. Vi bestamde oss ganska sa fort for att donation var det ratta for oss.
Jag tycker att min man har varit enormt stark och han har vetat hur mycket jag har velat ha barn, vilket han vill med. Jag kanske ska namna att jag bor i Sydney vilket gor att det har varit enormt ensamt att ga igenom natt sant har.
Efter att gjort en hel del lasande om donations barn som inte vet vem 50% av deras biologiska gener ar sa erbjod sig min mans bror att donera, detta var inte nagot latt beslut och jag maste saga att jag pendlar fortfarande mellan ilska, sorg och gladje. Detta ar ando det beslut som kanns bast for oss och ratt for barnet.
Vi har gatt en hel del till en psykolog som har varit toppen stod och om ca 14 dagar sa ar det dags for forsta forsoket. Kanns enormt narvost och for det mesta forsoker jag inte tanka pa det men jag vet ando att i slut andan sa kommer allt bli ok.
Om du kanner dig ensam om det har och vill prata sa staller jag garna upp.

Ja, nu är det dags för oss också att ansluta till denna tråden. Vi fick beskedet idag efter att ha varit på ÄP och biopsi igår och det visade sig nu att min man inte hade några spermier alls... De hittade ingenting alls! Just nu vet jag inte vad jag ska tänka. Allt är bara tomt. Vi har misstänkt att så var fallet men det är ändå skrämmande nu när vi har det svart på vitt och det lilla, lilla hopp vi hade tidigare har övergett oss... Hur går man vidare?

Gud, trode inte man kunde ha det så Hoppas det ordnar sig för er! *stor kram*