Ni som gett en andra chans...

Det var så bra sagt!

Du är inte olycklig med honom. Men inte lycklig heller...

Jag hoppas du vet vad du gör.

Självklart har du stöd här hos oss!

*kram*

Vi körde fast, Jag har varit sjuk mycket och han har fått dra allt hemma. Tillslut var han avtrubbad och tänkte bara att det blir bra när hon blir frisk. När det såg ljusare ut igen fick jag nästa sjukdom.
För honom var det som att kastas ner i avgrunden igen och han var ett fysiskt stöd men inte psykiskt. Så började han prata med en bekant som själv haft problem och sedan hände allt så fort. Lite så som "Kämpe" berättar om sin karl. Men flera gånger under kort tid.

Jag såg från början men han säger att han blundade för alla tecken om var han var påväg tills han satt snärjad i lögner och ångest och det hade hänt. Det tror jag på. Att han gjort passiva val och sedan inte vetat hur han ska ta sig ur det, rädd at förlora allt.

Brist på komunikation och förståelse för varandra.

Vad ändrade din bild av honom?

Bedragen; Var det. Jag hoppas att du kommer få må bra i slutenden!

Varit där; Bråkar ni ofta? Din sjukdom går den att bota eller kanske bara lindra?

!!!; Jag hoppas att du kommer lära dig att vara trygg i ditt förhållande. Du var stark som försökte, stark som levde själv och är stark som ger dig en ny chans att bli behandlad på rätt sätt.

Klart man får vara arg på henne också! Har hon vetat om att han är upptagen så har hon ju tagit beslutet att lägga sig med en upptagen man. Visst hon har inte lovat hans kvinna någonting men rent moraliskt är hon bara snäppen bättre än mannen och vi vet ju hur lågt han står....

Vi var inte säker på om han gjort henne gravid. Men jag hade bestämt att om hon inte gjorde abort så skulle vi ha minst halva vårdnaden. Nu är hon tack och lov inte gravid.

När det bara har hänt på fyllan så tycker jag man kan kräva att han är nyckter. Jag tycker man har rätt att kräva att de inte ska umgås alls.
Jag krävde även att han gjorde att ordentligt avslut med henne så att hon inte hör av sig igen.

Om hon blivit gravid hade jag naturligtvis hälls sett en abort men hade hon inte klarat det så hade vi krävt minst halva vårdnaden. OCh det sa jag till henne..

Stark? Kanske. Men framför allt hade jag aldrig pallat att veta att min mans barn är där ute och mina barn aldrig får lära känna sitt halvsyskon. Precis som kvinnor som kan föda att barn som kommer genom våldtäckt och älska det så skulle jag lära mig att älska det barnet. Det är trotts allt inte barnets fel...

Men jag fördömmer inte att andra inte skulle klara det. Alla är vi olika.

Jag tror att sålänge tankarna gör ont måste man få prata. Och att det är den bedragna som avgör när det får vara nog. Och det är hans jobb att ta emot frågorna och svara på dem. Och för den som frågar att fundera på vilka frågor som är viktiga. Däremot att man inte säger, visst, vi går vidare för att sedan slänga otroheten i ansiktet på honom med jämna mellanrum.

hoppas;Så sant så sant. Varför ska de fortsetta umgås?

Ha ha ha, tänk om den genen kunnde hittas och kapas bort! Du får be om anslag för forskning!!!

Har du sag att du inte tycker det är ok?

Jag for bort i 10 dagar för att få distans. Och jag tyckte det hjälpte. Tankar och känslor fick utrymme att landa och sorteras. Tillslut längtade jag faktiskt hem och för att kunna arbeta oss igenom.