Jag fick en riktigt mörk tanke nyss fast den försvann tack och lov lika snabbt.
Jag fick ett kortare krampanfall, hamna på toa, sambon är borta på nattjobb och hans 2 söner hade en kompis här, dom 3 nöp och jäklades med varandra hela tiden så det skreks stup i ett. Sen har vi vår dotter på 5 som oxå har en kompis här och dom levde om med låtandes leksaker och med sina munnar.
Jag vill ha total tystnad då krampanfallet är på besök och jag vill inte vara ensam med barnen.
Ja jag sitter på toa med kramper och hör allt liv och samtidigt tänke rjag på dessa förbenade levervärden och att jag inet får någon hjälp, då kommer tanken. Varför fortsätta leva då det aldrig vill bli bra med hälsan.
Så brukar jag inte tänka men det är kanske ett resultat av att jag för det mesta biter ihop och försöker glömma det jobbiga, små stunder som jag pyser ut lite som här och för mig själv. Gråter gör jag i regel bara instängd på mitt kontor på jobbet, som idag då jag fick provsvaren och likaså åt provsvaren i januari och april.
Kanske jag måste bli mer öppen med min sårbarhet både för mig själv och andra, pysa ut lite mer.
När jag tänker efter nu så är det jobbigt men så fort jag slutar tänka på det med koncentration så kastar jag det över axeln. MEn det är kanske så man ska vara för att orka som bäst?!