Det krävs en hel by för att fostra ett barn, men vågar du hjälpa till?

puffar upp eftersom jag gärna vill höra fler kommentarer.

Håller verkligen med er att man BORDE säga till om sånt...... men jag måste medge att jag antagligen skulle fega ur - man hör ju allt oftare om barn som har knivar/skjutvapen med sig och andra hemskheter......

Jag tycker att Tildas kommentar var bra "om du vill va tuff kan du ju säga det till nån som ser farligare ut än jag", eller något liknande.
Jag vet inte hur jag skulle reagera, det beror helt på hur arg jag skulle bli i stunden. Ibland kan det ju vara bättre att inte säga något, men allt beror ju på...

Jag brukar vara en sk "surkärring" som säger till och ger blanka den i om jag blir sedd som en sådan! Jag skulle vilja att andra sa åt mina barn när jag inte såg vad de gjorde för dumheter och jag ser det som min rättig- och skyldighet att säga till.

Jag tycker att det är självklart att säga ifrån.

Alla ni som kommer med olika ironiska och eller nedssättande och kränkande kommentarer tillbaka, hur försvarar ni det?

Ironi funkar inte på barn. Det skapar bara osäkerhet. Det bästa enligt min mening är att göra som Linelus skriver här ovan. Agera som en vuxen och markera tydligt var gränsen går.
Upprepa det de sa, fråga vad de menar med det osv.

Jag vikarierar som lärare och man får ju höra ett och annat.
ALDRIG vara ironisk är regel nr 1.
ALLTID mena det du säger, annars vattnar vi ju ur orden och det är då det är lättare hänt att säga tex "hora" eftersom "alla säger ju det och det betyder ju ingenting, jag menade inget med det".

Jag tror INTE på ironi.

Sedan jag började jobba som förskollärare är jag van att säga till andras barn, så nu säger jag till. Jag tycker inte det spelar så stor roll vad man säger bara man reagerar. Ofta får man ju ett hånflin tillbaka, men om ingen reagerar vad ger det då för budskap till ungarna? Att man får göra vad som hellst?

Jag brukar helt sonika fråga om de vet vad ordet betyder... Och om de inte kan förklara så förklarar jag för dem och frågar om jag ser ut som en sådan... Eller så säger jag bara att den dagen de börjar plugga i skolan istället för att hänga ute så kanske de kan lära sig vad det betyder och sedan använda ordet på rätt sätt...
Helt lugnt och sansat, oftats brukar de bli tysta, i alla fall de som sagt det medan resten står o hånflinar, men vadå då???

Min lillebror som är 11 år yngre än mig sa ett ord en gång, ordet Kn*lla, så jag frågade honom om han visste vad det betydde och nej det gjorde han ju inte, då sa jag att "Den dagen du vet vad det betyder, den dagen får du använda ordet"... Han har aldrig sagt det igen även om han idag vet vad det betyder...

Jag är en sådan som säger ifrån till andras barn, jag klarar inte av att låta vissa saker passera, det går bara inte för vad lär sig barnen på det??? Jo att de får bete sig hur som helst så länge det är främmande människor i närheten för då "vågar" inte mamma/pappa säga ifrån...

Tossan79;

Var det inte du som skrev att olyckor händer men att man inte kunde gå runt och tänka på det hela tiden för då bleve man knäpp? Hmmm, får inte ihop det här riktigt ...?
Är det mer okej att lita till ödet/turen så länge man själv inte hamnar i hetluften? Barnet som man säger ifrån till idag kanske är samma unge som INTE slår, sabbar eller terroriserar om 5-10 år. För att de får lära sig var gränserna går av alla vuxna, inte bara av mamma eller/och pappa som ibland kanske inte klarar det själva.

Jag säger ifrån, för jag blir så satans arg.
Jag säger även till när jag ser att de gör nåt de inte ska.
Såg en gång en kille stå och slå en annan pojke i magen utanför vårt hus, jag vände mig om och frågade vad tusan han sysslade med.
-Det är ju bara på skoj sa han då med ett flin
jag Svarade med att Det struntade jag blankt i, man står inte och slår nån i magen på skoj.

Det var fullt med vuxna människor runt omkring, men ingen av dem reagerade.
Tänk om det hade varit min son som stod och fick stryk, och ingen brydde sig utan bara gick förbi....nej jag hade blivit tokig.

Vi vuxna MÅSTE ta vårat ansvar och visa hur det är man ska bete sig.
Visa att vi bryr oss och att vi inte accepterar vad som hellst

Jag skulle vänt mig om och med en lugn röst sagt att det inte var särskilt snällt sagt och att sådant sårar folk. Skulle inte se arg ut eller fräsa till för det är vad de förväntar sig. Jag tror det tar mer om man visar att man blir sårad och ledsen. Det blir mycket svårare för en tuff tonåring att tjafsa tillbaka då. Håller med om att fler måste våga tala med andras barn men jag vet inte om det är rätt att skälla ut dem. De här barnen får förmodligen skäll nog hemma och behöver kärlek. Det är svårt att veta hur man uppträder respektfullt och medmänskligt om inte de har bra förebilder.

Jag kan tillägga att de gånger jag pratar med andras barn och tonåringar ute så får jag inga hånflin, gapskratt eller påhopp tillbaka. Så jag är ganska övertygad om att det fungerar.

Jag skulle bli skit förbannad på föräldrarna om jag visste vilka de var... Det e trots allt de som fostrat sina barn... Har svårt att tänka mig att barn är totalt andra små människor när de är utanför hemmet och små änglar innanför hemmets dörrar...

Jag hade sagt till dem och gått fram till dem om de vågat stå kvar... men det e väl så att tykna ungar är väl "strykrädda" precis som hundar och tror att man tänker slå till dem om man närmar sig med en bestämd uppsyn...

Måste berätta vad som hände mig för ca 10 år sedan när jag bodde i Göteborg... Jag skulle med 1:ans spårvagn som gick från Avenyn... Jag såg den komma och det var en bra bit till hållplatsen så jag sprang för att hinna... När jag väl va framme så hade spårvagnen stått still en stund och jag kom precis fram till sista vagnens dörr och tog i handtaget för att öppna... men då åkte vagnen i från mig... *pust och flås* Jämte mig står en grabb på ca 7-10 år som lägger av ett sådant elakt asgarv att jag blev helt mållös... Den gången sa jag inget utan bara stod där som ett fån och såg väl ännu roligare ut för grabben...