Vi som har gett upp bebisförsöken!

"pissypopi

Varför är alla så negativa mot mig? ........"

vaddå,vem är? jag kommer ju bara m tips! o TROR faktiskt att du kommer att bli gravid på egen hand........

Snoopy1974: tack för ditt stöd.
jag vet att chansen för mig att bli gravid är relativt stor, men efter mycket kring bebisverkstaden och mycket andra privata saker så orkar inte jag hur länge som helst.

Till er som tycker att jag är provocerande:
jag öppnade denna tråd för att finna stöd hos andra som har slutat engagera sig i bebisverkstaden. Och när jag läser era inlägg så blir jag väldigt ledsen. Jag är redan skör efter allt som hänt och detta är anledningen till att jag har gett upp. Att sen bli nästan anklagad i att vara provocerande hjälper inte mig.
Jag må vara ung och försökt "bara" ett år, men detta innebär inte att jag inte mår jättedåligt över detta. Och jag har rätt att ge upp utan att bli påhoppad för det är då jag känner att jag blir.

????????

ebben: det var inte riktigt riktat mot dig, men jag upplever att andra ser min uppgivenhet som nedvärderande mot dem, och det var inte så det var tänkt

Hej på er

Tjejer vi är för att stötta varandra tycker jag och alla får ha sina åsikter. Och man måste också få skriva av sig vad man känner.

Kram Salmia

Hej!

Jag ser inte alls din uppgivenhet som nedvärderande för mig, absolut inte. Och jag ska försöka svara för de övrigas inlägg fastän jag inte har skrivit dem själv.

Jag respekterar att du har gett upp hoppet!

Men för mig som lever på hoppet, liksom många med mig, så blir jag FÖRVÅNAD (Inte provocerad) av att du som varandes 22 år redan har gett upp. Du är ju till och med FÖR UNG!!! för att få hjälp från fertilitetskliniker (skriver du själv). Många härinne börjar närma oss den bortre gränsen för att vara FÖR GAMLA för att få hjälp.

Jag är 35 och har inget barn sedan tidigare, jag har aldrig varit gravid. Jag har försökt i tre år. Jag ger nog inte (aldrig) upp heller förrän klimakteriet inträder, och i så fall hoppas jag att jag hinner adoptera innan dess

Jag tror att många (inte alla) känner som jag. Därför blir vi så förvånade att någon som redan har lyckats en gång! och som bara är 22 år! säger att hon redan har GETT UPP.

Samtidigt så vet jag inte hur din livssituation ser ut. Men om det är på grund av din övervikt som du just nu har haft svårt att bli gravid så vill jag bara säga att du har minst 10 år på dig att tappa några kilo och ta nya tag (om du kan och vill). Trist förstås om det blir fler år mellan ditt nuvarande barn och ditt tillkommande barn än vad du hade hoppats på från början

Men kom ihåg: Livet blir SÄLLAN som man tänkt sig!

Under min tonårstid så hoppades jag (och trodde) att jag skulle bli mamma före 25 år ålder. Det blev inte så. Sedan dess har jag "krisat" vid varje födelsedag och insett för länge sedan att OM jag någonsin blir mamma så blir jag minsann ingen ung mamma, det är försent för länge sedan. Jag har dessutom alltid velat ha flera barn.

Men faktum är att jag, trots att jag inte blev en ung mamma, trots att jag kanske inte blir mamma alls, eller trots att jag kanske bara blir mamma till ett barn, absolut inte har gett upp ändå.
Jag ger aldrig upp!

Du är bara 22 år. Jag minns min 22-års tid som om det var ett annat liv, det är så länge sedan
Snälla, för din egen skull, ge inte upp förhoppningarna om ett syskon till ditt barn redan nu. Din tid kommer!
Men observera, om du inte längre vill så respekterar jag absolut det också

Jag förstår precis hur du menar. Men vill samtidigt inlägga att jag lever ett helt annat liv än många av mina jämnåriga vänner. Mitt liv består av att ta hand om min familj, plugga, sköta hemmet och jobba på helgerna. Så några fester och dagar på badstranden existerar inte för mig.
Jag anser inte att min ålder är relevant i min tråd som handlade om att jag har gett upp bebisverkstaden, den hade lika gärna kunnat äga rum när jag är 35år. Den handlar om att jag känner inte att jag klarar av mer förhoppningar och sedan nederlag varje gång.

Men om det underlättar för alla att förstå mig så innefattar denna tråd, även de som har tagit en paus från verkstaden. Bara för att jag har gett upp innebär inte att jag inte kommer att försöka igen sedan. Det är bara det att jag har inte bestämt att vi ska ha en paus under sommaren exempelvis.
Så för att förtydliga detta så har vi en paus på obestämd tid.

Hej pissypopi!

Jag kan förstå att vissa av oss känner oss kränkta av din "inställning", nu när du "bara" är 22 och försökt i "bara" ett år. Jag är själv 33, utan tidigare barn och vi har försökt i ett och ett halvt år, utan reslutat. Jag kan ju inte påstå att jag förstår din inställning, men jag respekterar den. Sedan är det ju faktiskt så att du skrivit i din "ämnesrad" att tråden gäller de som givit upp, och då behöver vi som inte gett upp komma här och kritisera! (FAST jag tycker att du skulle lagt in din tråd under "sekundär barnlöshet")

Jag undrar hur du blev gravid första gången, fick ni hjälp då?? Du kanske har skrivit det någonstans men jag har missat det i så fall...

Kram & lycka till!!

pissypopi: Jag fick också ett barn -04 och har försökt få till ett syskon sen hon var ungefär fyra månader. Efter knappt ett år gick jag till läkare där dom upptäckte att jag fått hypotyreos (underfunktion i sköldkörteln). Detta hade jag alltså fått efter att dottern kom, och det gjorde att jag inte blev gravid. Fick medicin och skulle avvakta att värdena normaliserades och att jag skulle hitta rätt dos.

Sökte då till en privat gynekologisk klinik, och fick snabbt hjälp. Det gjordes en utredning där blodprover och spermaprov togs, och undersökningar gjordes. Läkaren kom fram till att jag inte har någon ägglossning, antagligen pga sköldkörtelproblemen. Fick pergotime och har ätit min första kur den här månaden. Jag är överviktig, men det sa läkaren aldrig något om.

Vårdcentralen hade i samband med att jag fick reda på att sköldkörteln krånglade skickat mig till en gynekolog på sjukhus för att se att jag inte hade pco, och men den läkaren ville inte hjälpa mig. Han ville bara att jag skulle gå ner i vikt och avvakta och var allmänt nedlåtande, vilket gjorde att jag kände mig uppgiven och nedtryckt.

Det jag vill säga med det här inlägget är att det visst går att få hjälp även om man är överviktig. Du skulle kunna vända dig till en privatpraktiserande gynekolog. Vet att du gett upp, men ville bara berätta att det finns möjlighet att få hjälp om man hittar rätt läkare.

Fragglan hade du normal mens fast utan ÄL? Frågar eftersom min mamma har liknande problem och det är ärftligt. Vill gärna veta mer. Kanske borde jag också testa mig.

Vill även säga att jag vet hur det känns att bli fast i det eviga kretsloppet mens - ägglossning (sex) - väntan, väntan kanske ibland även hinna göra en g-test och sen kommer menseländet iallafall. Det gör att man verkligen mår dåligt och bara vill ge upp. Har själv försökt i snart två år och varje gång mensen kommer vill jag bara gråta. Fick mens idag (trodde som vanligt att denna gång hade jag minsan lyckats men inte).

Kramar till dig och alla andra här som försöker eller som inte orkar försöka längre.