Kronika rejsamar
Men med trycket som råder på förskolor idag kan det ta något längre tid. För en familj har det dock inneburit ett och ett halvt års väntan...
I Uppsala kommun bor Ola med sin mamma Sophia. Gång på gång har Sophia blivit lovad förskoleplatser till Ola, om hon går med på att vänta en termin. När terminen är över bli Ola ännu en gång nekad förskoleplats. Motiveringen lyder ”Ni skulle inte bli nöjda med den platsen vi skulle erbjuda er”. Detta är ren och skär diskriminering det handlar om, då Ola lider av en ovanlig sjukdom, Osteogenesis imperfecta, förkortat ”OI”. Sjukdomen innebär att Ola är benskör och en knuff med landning på rumpan kan innebära kompressioner i ryggraden. Detta gör att Ola behöver heltidsassistans på förskolan samt få vara i en mindre grupp. Något som kommunen är skyldig att tillhanda barnet.
Trots flertalet sjukintyg och ett tjugotal obesvarade samtal till Uppsala kommun har ingenting hänt och trots att barn med speciella behov har förtur så har ändå andra barn fått tillträde till förskolor som Ola står i kö till.
Kommunen menar på att detta är enligt ”syskonförtursprincipen” men kollar man på reglerna så rankas sjukdom med sjukintyg före. Detta är alltså olagligt. Vi har ett fall där en ensamstående mamma är hemma med sin son på heltid, trots att hon behöver kunna arbeta för att få vardagen att gå ihop ekonomiskt. Kommunen har satt Sophia och hennes son i en ohållbar sists.
Det är uppenbart att Ola inte får någon plats för att det råder brist på kunskap kring pojkens sjukdom och för att det kan bli obekvämt för pedagogerna på förskolan. Men då ska man komma ihåg att alla barn trots funktionsvarianter eller sjukdomar har rätt till barnomsorg och ingen förskola får neka en placering på grund av ovan nämnda skäl. Något som Giggi Thomson, verksamhetschef för antagningsenheten, inte tänker ta någon hänsyn till.
Giggi har ingen känd kunskap eller utbildning inom barnmedicin men tycker ändå att hon kan göra bedömningar som läkarintyget starkt råder emot. Att placera ett barn som lider av OI i en stor grupp barn utan heltidsassistans är förenat med livsfara för pojken.
Bara av att läsa om Sophia och Olas historia blir jag utmattad. Så att en ensamstående mamma till ett sjukt barn ringer kommunen och gråter för att hon är så trött på situationen är föga förvånande. Men att Uppsala kommun svarar med att göra en orosanmälan om inte Sophia tänker på vad hon säger är fruktansvärt.
Det är Uppsala kommun som satt en familj på två i den här sitsen. De har låtit friska barn gå före i barnomsorgskön, de har aktivt valt bort Ola på grund av hans sjukdom och de har hotat hans mamma med orosanmälningar.
Sophia krigar för sin son varje dag. Men Uppsala kommun har svikit Ola otaliga gånger. Efter ett och ett halvt års kämpande har nu Sophia fått välja den sista vägen, vilket är att stämma Uppsala kommun. Enligt barnombudsmannen och inkopplade jurister är det solklart, kommunen har brutit mot lagen.
Kommunen vägrar låta Ola få vara en del av samhället och pekar ut honom som icke önskvärd på grund av hans sjukdom. Samtidigt avvecklas LSS-stöd för barn med hänvisningar till ”föräldraansvaret”, vi som föräldrar har ett ansvar att låta våra barn få känna sig önskvärda trots att de inte uppfyller kraven för vad normen säger att du ”ska vara”. Det är kommunens jävla ansvar att förse dessa barn med barnomsorg som får barnen att känna att de är bra som de är.
Låt oss visa Sophia och Ola att de inte bara har lagen på sin sida, utan hela svenska folket också. Låt oss höja våra röster för alla barn med medicinska eller funktions variationer runt om i landet som om och om igen hamnar sist i kön. Sophia, du är en fantastisk kvinna och en fantastisk mamma, vi kommer inte låta dig ta den här striden själv!
Sophia och Ola heter egentligen något annat.
