Anonym (biologi) skrev 2023-07-18 10:21:06 följande:
Nej, du har fel. Låt mig förklara varför från en vetenskaplig synvinkel - låt mig tillägga att jag är hjärnforskare och faktiskt vet vad jag talar om.
Tom Araya skrev 2023-07-16 02:05:32 följande:
Att folk är trögfattade och inte vill förstå går nog åt båda hållen. De som hävdar sig att vara av annat kön än de är födda med eller existensen av ytterligare kön än man och kvinna verkar inte förstå perspektivet hos de som har svårt att ta till sig det eller rentav hävdar motsatsen.
Det finns oerhört sakliga argument för detta, med stöd i vetenskap, så det är ju inget som tvåkönsteoretiker själva har inbillat sig utan grund.
Många av de argumenten hittar du i den här tråden.
Exempel:
1. Vilken av de två reproduktionsorganen är du född med och vilket kön uppfattar din omgivning att du har när de ser dig med och utan kläder och accessoarer (inte en fråga specifikt till dig, men som alla bör ställa sig i sammanhanget)?
2. Vilket kön skulle en forskare uppfatta att du har, med tillgång till din kropp för undersökning, provtagning, skanning/röntgen e.t.c. (inte heller en fråga specifikt till dig om dig)?
3. Vad är rätt att hävda om sig själv för att man känner det, i jämförelse med det Anonym (enarmad) skrev?
Observera att jag i detta sammanhang inte talar om personer med en anatomisk missbildning, där det är svårt att könsbestämma genom kroppslig undersökning hos en vuxen, för att personen fått delvis en mans och delvis en kvinnas kön.
Du gör antagandet att könstillhörigheten enbart avgörs av vilka könsorgan man har. Men det argumentet hackar eftersom vår könsdrift och sexuella beteenden, precis som vår självupplevda föreställning om vår sexuella läggning och tillhörighet, är en direkt konsekvens av aktiviteten i olika strukturer i våra hjärnor. Dessa strukturer kan vara lokaliserade (t ex ansamlingar av nervceller i specifika anatomiska strukturer i hjärnan) eller mer utspridda (t ex i form av kopplingar mellan spridda grupper av nervceller, precis som minnen lagras i distribuerad form). De senare är svåra att avbilda men icke desto mindre finns de. Hur dessa strukturer är utformade och kopplade till varandra är det som avgör vårt sexuella beteende och självuppfattning. En del av dessa strukturer är flexibla och kan påverkas av inlärning, andra är styrda av genetiska faktorer, och dessutom påverkas både deras aktivitet och utveckling av könshormoner under fosterstadiet och barndomen och även i vuxen ålder. Lika lite som vi kan påverka vår längd eller utseende genom att "tänka" kan vi ändra på den genetiska grunden i dessa strukturer bara mentalt. Problemet är att kopplingen mellan dessa strukturer och det rent anatomiska könet inte alltid matchar. Vi kan inte se dessa hjärnstrukturer på samma sätt som vi kan se ett könsorgan, men det betyder inte att de inte finns. Och eftersom vårt sexuella beteende är en direkt spegling av hjärnans aktivitet - inte könsorganens aktivitet vilken styrs av hjärnan - så är det rent intellektuellt snömos att påstå att könstillhörigheten är enbart definierad av vilket könsorgan man är född med. Så svaret på fråga 2 är att med tillräckligt bra utrustning skulle en forskare utan problem identifiera massor med individer som inte entydigt kan definieras som män eller kvinnor därför att deras hjärnstrukturer inte matcher deras könsorgan. Men det är betydligt lättare att göra den bedömningen genom att helt enkelt fråga personen vad de upplever. För upplevelsen ÄR en direkt spegling av hjärnans funktionella och strukturella anatomi.
Du verkar som så många i den här frågan tro att folk vill "inbilla" sig att de är icke-binära. Varför skulle någon överhuvudtaget frivilligt välja att utsätta sig för de psykiska påfrestningar det innebär att låtsas att man är transsexuell? Vilken man skulle "komma ut" till sin omgivning med att han upplever sig som en kvinna och klä sig som en sådan bara för att få tillgäng till en damtoalett? Det är helt befängt. Och det är skillnad på att vara cisperson men med icke typiskt könsbeteende och att vara faktiskt icke binär. Jag är man men är nog mer feminint lagd än normen i många avseenden, men känner trots det ingen tvekan om vilket kön jag är. Jag är helt övertygad om att om man definierar sig som icke binär, som en del skrivit om redan här, så är det en mycket mer djupgående känsla av att ens könsorgan och ens mentala könstillhörighet inte passar ihop.
Jag har väldigt svårt att förstå varför så många blir så upprörda över tanken på att vissa individer inte känner sig bekväma i sin kropp och att en del väljer att byta kön för att råda bot på det medan andra helt enkelt väljer att inte definiera sig i termer av man eller kvinna för att de innte passar in i vardera facket. Är det för att dessa personer själva har en dold osäkerhet om vad de egentligen är och försöker undertrycka dessa känslor? Eller varför är det så viktigt att tala om för andra människor hur de ska leva sina liv? Live and let live.
Slutligen, till alla er icke binära som skrivit i tråden, tack! Det är väldigt lärorikt för en som inte själv är i den situationen att få en större förståelse hur det är för er (jag förstår att det inte är en homogen grupp förstås). Jag beklagar att ni har blivit till en slagpåse för högerextremister och kulturkrigare, men förhoppningsvis kommer samhället att bli mer tolerant med tiden, precis som homosexualitet äntligen börjat normaliseras även om det tog många årtionden.
Jag vill ge dig mothugg på några olika punkter:
1. Ditt resonemang bygger på antagandet att det finns ett 1:1-förhållande mellan subjektiv upplevelse och hjärnans struktur och funktion, dvs. att vi med tillräckligt bra teknologi hade kunnat avgöra en persons upplevelse genom bilddiagnostiska undersökningar. Detta är en filosofisk position som brukar kallas för identitetsteorin eller liknande ("identity theory of the mind") och som få filosofer idag tror på eftersom den är behäftad med en mängd problem. Jag är själv inte filosof utan kommer från vetenskapligt håll, och som jag ser det finns det inga vetenskapliga belägg för antagandet att vi en dag kommer att kunna säga med säkerhet vad en person upplever baserat på olika undersökningar.
2. Jag är psykiater (och forskare) och i min erfarenhet framstår det inte alls som särskilt konstigt att människor blir påverkade av trender som också påverkar ens upplevelse av världen. Jag stöter dagligen på patienter som har en uppenbart sjuklig uppfattning om världen och sig själv - inte för att jag vill säga att transpersoner är psykotiska såklart, men fenomenet att vara övertygad om någonting som inte stämmer överens med verkligheten är inget märkligt i sig. Att uppleva att man är elallergiker innebär inte att man verkligen är allergisk mot el t.ex., och det finns personer med så kallade funktionella neurologiska symptom som exempelvis inte kan röra sin ena arm på ett sätt som är väldigt snarlikt en person som drabbats av stroke, men där hjärnavbildningsundersökningar visar att ingenting är fel på personens hjärna. Dessa personer kan däremot ofta bli botade av terapi. Så bara för att de upplever ett visst tillstånd på samma sätt som andra patienter innebär det inte att problemet är detsamma, och det resonemanget tänker jag mycket väl kan överföras på transpersoner.
3. Jag tycker inte att ditt argument om att "sexuellt beteende är spegling av hjärnans aktivitet", och därför primärt i fråga om att definiera könstillhörighet, stämmer. Kön är en kategori som vi människor använder som andra kategorier, dvs. för att dela in världen i mer begripliga och meningsfulla enheter. Det finns inget vetenskapligt som säger att kön ska definieras på det ena eller det andra sättet, och det finns alltså ingenting som säger att "hjärnans aktivitet" skulle vara mer viktig för att definiera kön än våra könsorgan. Tvärtom tänker jag att den egenskap som allra tydligast skiljer män från kvinnor (på gruppnivå) är just reproduktionsförmågan och vilka organ vi använder för det. Jag menar, en man som identifierar sig som kvinna producerar fortfarande spermier trots hjärnaktiviteten, och en kvinna som identifierar sig som man har fortfarande ägglossning och kan fortfarande bli gravid (i de flesta fall). Varför skulle känslan av vilket kön man tillhör av nödvändighet - även om det skulle finnas en 1:1-korrelation med hjärnans aktivitet, vilket det som sagt inte finns belägg för att det skulle göra - vara viktigare i definitionen av kön än själva könets biologiska funktion, nämligen reproduktion?
4. Slutligen, vad gör vi med de personer som byter könsidentitet, kanske inte bara en gång utan flera? Jag har träffat på flera sådana personer i mitt jobb. Personer som i vuxen ålder (eftersom jag jobbar med vuxna) som "inser" att de nog "är" det andra könet. Dessa personer har inte känt på det sättet tidigare i livet utan först nu. Jag har också varit med om att sådana personer efter några år har kommit på att de nog ändå "är" det ursprungliga könet. Med ditt sätt att förstå den här frågan måste man väl i så fall se det som att de här personerna faktiskt har skiftat i vilket kön de är, för att någonting i deras hjärnor har förändrats? Då måste man i så fall frångå att kön är en egenskap som - oavsett hur man anser att den ska definieras - kan förändras över tid, och som kan pendla fram och tillbaka. Men är det sannolikt att hjärnan förändras från "manlig" till "kvinnlig" aktivitet och sedan tillbaka till "manlig" aktivitet igen på några års tid?
Obs: jag tar inte ställning för en viss position i grundfrågan för det är en för komplex fråga, men jag ville ge biologen motargument.
