Är det vanligt att kvinnan ses som den huvudsakliga omsorgspersonen för barnen i familjen?

Ja. Och det spelar ingen roll hur många gånger man säger till skola/vård/förskola att de ska ringa pappan i första hand för de ringer mamman i alla fall. 

Förskolefröken eller skolfröken pratar aldrig med honom då det är jag som sköter lämning och hämtning. Han vet inte ens i vilken dörr till förskolan barnet går.

Varför det?
Det känns ju som en väldigt enkel sak att dela på. Ta varannan hämtning/lämning dvs 5 st vars per vecka...

Samma sak som VAB, lätt att se till att det blir lika många VAB-dagar per förälder.

Menade om man är trött på att säga till sin man så finns det andra som kommer göra det om inte barnet själv gör det. Ett barn som kan prata kommer ju själv fråga pappa varför hen inte får frukt.

En tanke som slog mig häromdagen är att det på FL och i min vänskapskrets är modern som ses som den huvudsakliga projektledaren för familjen. Kan inte komma på något bättre ord för det.
Men menar att ni projektledare tar för givet att pappan ska tillfrågas. T ex så tar min kompis (med kontrollbehov) sambo för givet att hon sköter bebisen och packar väskor, skickar med frukt etc med barnen till skolan. Både avseende deras barn och hennes barn sedan tidigare. Ska han göra det så måste han tillfrågas.

"Kan du packa ner frukt till X?"

"Kan du byta blöja på X?"

Medans projektledaren aldrig tillfrågas utan förväntas se till att andra ska göra.

Desamma när jag var liten, jag visste nästan vad som skulle göras men satt på mitt rum och inväntade order i hopp om att mamma skulle göra det själv: Jag höll tummarna jättehårt i flera år att hon aldrig skulle komma på iden att ge mig ansvarsområden. Hos oss var det så att om mamma skulle bort frågade hon om jag ville göra XYZ, jag svarade "Jag ska". Men när mamma kom hem hade jag bara gjort Y eller ingenting, antingen för att jag som vanligt sköt på XZ och Y eller för att mitt minne inte var hemma. Jag hade som vana att "glömma" att städa mitt rum tills mamma gjorde det själv. Detta anser projektledaren vara optimal förberedelse för vuxenlivet, om man har hankön.

En gång var min mamma på borta i minst två veckor men när mamma kom hem var allt som vanligt. Huset hade inte brunnit ner, vi hade inte ens svultit ihjäl.

Jag har som barn aldrig tillfrågats om jag kan ha egna ansvarsområden som att packa mina väskor, städa mitt rum etc.

Så är jargongen hos några av mina vänner också. Mannen förväntas vara för dum för att ta hand om sina egna barn. Medans kvinnorna anser sig klara det all övrig tid, oavsett ålder på barnen. Ska barnen på kalas är det mamman som fixar, om inte så tillfrågas pappan om denne kan. Det är aldrig pappan som frågar mamman om hon vet hur man gör.

Projektledarens projekt på jobbet är att dela ut olika ansvarsområden som de anställda får ansvara över som sitt eget projekt t.e.x. "Kan du se till att X är servad varje vecka?" och "Kan se till att allt finns på lager?", de anställda upprepar samma sak varje gång.

Projektledarens projekt i hemmet är att dela ut små enkla uppgifter som familjemedlemmarna får ansvara lite över som sitt eget projekt t.e.x.  "Kan du packa ner frukt till X?" och "Kan du köpa det som står på den här listan?", projektledaren upprepar samma sak varje gång.

Är detta en vanligt fenomen?

Hade familjens projektledare en förmåga att slänga ihop ett enkelt script hade hon inte haft samma brister i planeringen.

Eftersom du skriver om flera barn har ju kvinnan valt det själv. Ingen kan på förhand veta hur det blir med första, men med ett barn har man ju facit. Ställer man upp på fler/själv jobbar för fler så godkänner man ju upplägget.

Sen ser jag hur en del kvinnor tar över själva. T.ex. själva vänder sig till nyblivna mammor före pappor för att gratulera, ringer mammor för att styra upp lekdejt istället för papppr, tar för givet att de som mammor ska få vara hemma längst som föräldralediga, de tar över när bebisen skriker och så vidare. 

För mig är det självklart att man delar i en familj. Ingen är överlägsen någon annan, båda hjälps åt och ingen bestämmer över den andre. Skulle aldrig klara att leva med vare sig någon som smet undan eller såg mig som sin projektledare. Får barnet en kalasinbjudan pratar man tillsammans om det passar att barnet går och sedan ställer man frågan "Vem kan lämna/hämta och vem köper present?" Inte dela ut order, inte ta för givet att en fixar allt. 

Jag är bara gravid än, men märker redan av folks låga förväntningar på min man. Jag vet inte hur många pluspoäng han samlat från mina vänner och familj bara pga att han beter sig som en normal, vettig människa... 
Vi har dock pratat mycket om det och vad vi har för förväntningar på familjelivet när barnet kommer. Vi kommer tex vara hemma tillsammans dom två första månaderna. Jag hoppas verkligen att det faktum att vi är uppmärksamma på det minskar risken för att vi själva ska hamna där. Jag känner mig dock rätt trygg i det iom att min man i övrigt sköter sin del av ansvaret här hemma..

Jaså du har upptäckt det? Ja tyvärr är det så.

Det där stämmer över huvud taget inte. Kvinnor har inte ett dugg bättre simultankapacitet! Det är en väl spridd MYT.

Hur länge var han föräldraledig?

En kvinna som går med barnvagn = inget särskilt. Hon gör det hon ska. En man som går med barnvagn = en hjälte, wow liksom!

Jo, jag har märkt det själv i min bekantskapskrets. Män behöver inte göra särskilt mycket för att höjas till skyarna. det räcker med helt normala föräldragrejor.

Kan inte säga att jag känner igen mig i det som du skriver. Här hemma har pappan tagit mer VAB och varit föräldraledig i större utsträckning. Jag tycker inte att jag förväntas göra mer eller att jag behöver ?be? honom i större utsträckande än vad han i sånt fall behöver be mig.

Jag känner igen det från människor runt i kring.

Vi har alltid hjälpts åt med våra barn, men tex lämning på förskola låg helt på honom eftersom jag började jobba innan de öppnat.

Vi har jobbat in våra respektive ansvarsområden rätt bra.

När hans tidigare barn var här på umgänge så skötte han dem och hushållet själv de dagarna.

Nja, det finns inga entydiga svar på könsskillnader gällande simultanförmåga så det du påstår är inte sant.

Sedan kan man fråga sig varför det nästan bara är kvinnor som blir utbrända. Förmodligen för att de dubbeljobbar och simultanarbetar.

Jag har inga åsikter om rollfördelning i hemmet hos andra. Däremot tycker jag att de vuxna ska dela sysslorna lika så att ingen blir utnyttjad eller blir sjuk. Tycker det är hemskt att kvinnor först jobbar heltid utanför hemmet och sedan tar hand om hela hemmet också. Det är ju som bäddat för utmattningsdepression. Ska man ta hela ansvaret för hem, hushåll och barn bör man nog vara hemmafru, och se till att man får ekonomisk kompensation för det.

Tror det är rätt vanligt. Sett långa trådar om det på mansbebisars instagram.

Ena kusinen höll på att flippa rätt rejält när han fick höra hur duktig han var som tog hand om sin egen dotter när hon var liten. Och att det var ju jättesnällt att han tog så lång föräldraledighet. För att samma personer sen i nästa andetag mer eller mindre skammade mamman för att hon inte tog ansvar för sitt barn utan lämnade bort det till "barnvakten" pappa....

Man borde ju svara med "Men ååh vad jag är ÄNNU mer duktig som är föräldraledig dubbelt så länge som Mats. Jag är sååå duktig!" Eller "Åh vad jag är duktig som klarar av att gå med en barnvagn!" Haha.

När jag började jobba (deltid) då ett av barnen var 7 mån, så var alla på jobbet helt chockade!
"Får man lämna så små barn på förskolan?"
"Nej"
"Men vem ska ta hand om barnet då? Din mamma?"
"Nej, barnet har en pappa."
"Oj då! Ska han vara hemma med en så liten! Det är ju fantastiskt"

sjukt fantastiskt att en pappa kan ta hand om sina egna barn några dagar varje vecka... När barnet är bara 7 månader...

Blev lite förvånad att de trodde att ordningen på att ta hand om barn var 1) Mamman 2) Förskolan 3) Mormor 4) Pappan