Är det vanligt att kvinnan ses som den huvudsakliga omsorgspersonen för barnen i familjen?

Ja, och det handlar ju om att man etablerat den arbetsordningen genom amning, föräldraledighet mm. Hos familjer där pappan varit hemma från start ser de rätt annorlunda ut. Vi har nog en ganska lika fördelning, den som upptäcker något först gör det helt enkelt, och vi ber nog varandra lika mycket.

Mitt tips är ju att sluta göra sånt per automatik, och klargöra en annan ansvarsfördelning, som ska följas eller så ber man den andre. Men då får man också låta den andre sköta sin uppgifter utan att lägga sig i.

Det är nog ovanligt att man tar på sig sådant ansvar om man inte måste... Jag tror tex att ifall man separerar och barnen bor varannan vecka, så går det helt plötsligt att packa gympapåsar, skjutsa till kalas och packa väskor. Men eftersom många mammor börjar ta stort ansvar när barnet är litet, stannar hemma väldigt länge (ensam) med barnet/barnen och sen gärna jobbar deltid samtidigt som mannen jobbar heltid, eventuellt är hemma en kortare tid (ibland även deltid) med fokus på aktiviteter och lek snarare än att vara familjens projektledare så blir det inte samma sak.

Hade fler delat mer lika på FL, kanske genom att vara hemma båda i början och ha samma ansvar för skötseln (så att det inte blir så att pappan renoverar huset, umgås med vänner och skyller på att mamman ammar = han kan göra vad han vill för han "behövs ej"). Kanske delar man upp sysslorna (jag ammar, du byter blöjor/tröstar/klär/badar eller bara passar på att spendera tid tillsammans?).
Gärna kombinerat med att man tidigare börjar dela på arbetet borta tex genom att båda jobbar borta någon/några dagar/vecka och den andre då har hela ansvaret för barnet.

Sen måste man såklart prata om det hela. Om jag ser till att det finns frukt i väskan varje dag så kan du ta ansvar för gympapåsen eller liknande.

Varför packar bara den ena? Vi brukar dela på det, jag packar till mej, maken till sig, sen hjälper vi barnen båda två, antingen går vi iväg med vars ett barn och stöttar dem att packa genom att berätta om vädret på resmålet och när barnet kommer på vad som behövs så hjälper vi till att räkna dagar och komma fram till antal som behövs. Eller får barnen hämta sina grejor och lägga i väskan i hallen typ: "alla hämtar 5 t-shirts", "alla hämtar sin tandborste".

Jag frågar inte min make om han är hemma med barnen så jag kan hälsa på en vän. Jag förutsätter att han är det om ingen är inplanerat i kalendern. Så den som skriver in något i kalendern först får åka iväg på det. (Vi är mest hemma eller tillsammans, så det blir inget bråk om detta. Båda är glada om den andre gör något kul med vänner. Hade det varit snedfördelat så hade vi väl fått sätta en gräns eller prata om det. Man läser ju här om "familjer" där den ena är iväg varje helg och festar med vänner hela nätterna. Då måste man hitta balans på något sätt.)

Undrar hur många par som hållit ihop ifall de tagit större ansvar för att det ska vara jämställda föräldrar som tar ansvar och är självgående dvs inte behöver instruktioner för att sköta sina egna barn? De flesta jag vet som skiljer sig är för att kvinnan vill slippa sköta om ett vuxet "barn". De tycker att det blir enklare, lättare och inte lika frustrerande att ha mannen kvar i familjen, då denne inte tar ansvar för familjen eller sig själva. Kvinnan ska serva, städa, tvätta, packa, sköta barnen osv. och mannen är en slags lekfarbror som gör gästspel ibland och levererar en lön. Mannen behöver kontrolleras eller iallafall instrueras om hur allt sköts, när och vad barnen äter, vad de ska ha på sig och annat som egentligen borde vara normala rutiner.

Så fungerar det inte hos oss.

Vi är jämlikar och föräldrar till 100%.

Vi samarbetar och hjälper varann.

Han kommer från en familj där mamman skötte allt och hans synsätt är att hans dotter inte ska växa upp och tas för given pga sitt kön. Därav är han extremt noga med att vi båda är jämlikar och hjälps åt och att ingen tas för given.

Jag hade inte heller tolererat det på annat sätt

Då kvinnor oftast är tämligen överlägsna män vad gäller simultankapacitet, planering och detaljminne (inte alla kvinnor, och inte alla män, men generellt) är det nog fullt naturligt att hon tar den rollen, för att det helt enkelt fungerar bättre.

(Hemtentamen: Testa själv att låta din make planera tex.packning inför en resa eller storhandelsinköp. Det kan gå hur bra som helst, men räkna då på tiden det tar jämfört med tiden om du gör det)

Eftersom planering för en hel familj med olika eventualiteter kräver just dessa egenskaper...så är det fullt naturligt.

Det är inte antifeministiskt att det är så, eller att mannen är lat, eller att kvinnan har kontrollbehov....det är ofta så för att det helt enkelt fallit sig så för att det funkar bäst så.

En man är generellt bättre på att lyfta en tung väska än en kvinna är. Det är naturlig biologi. Samma sak gäller detta.

Det var tydligt redan när barnet var nyfött, innan vi kommit hem. Det togs mer för givet av personalen att jag som mamma skulle sköta omvårdnad.

Vården ringer alltid mig i första hand.

Väldigt vanligt att kvinnan får hela projektledarrollen.

Alla initiativ jag tar klankas det ner på..

Det jag uppmärksammat är att i de familjer där kvinnan är "primär barnskötare" så har hon valt den rollen själv från början. Pappan har under de första månaderna inte fått lov att knyta an till barnet på samma sätt som mamman, hon tar över varje gång barnet behöver något och blir sur/irriterad på pappan för han gör allt "fel".

I de familjer där båda föräldrar tar samma ansvar så har pappan fått vara med från början med att trösta, byta, vagga, gosa, mata osv.

Jag har aktivt uppmuntrat min man att ta barnet. Lämnat dem ensamma så han ska vara tvungen. Ändå anses jag ansvarig för barnet. Byter vi blöja kan han bara gå därifrån sedan och ta för givet att jag tar barnet från skötbordet. Sks vi iväg, kommer inte barnet göras klart om jag inte gör det (eller säg till honom att han ansvarar). Etc

Hos oss är det inte så. Jag skulle bli orden arg om min man förväntade sig att jag skulle göra allt kring barnen. Men ja vi har en del familjer i bekantskapskretsen som har det så.