Snart dags för praktik men är nervös pga introvert mm.

Intressant att folk som inte är introverta uttalar sig i denna tråd. Då dom omöjligt kan veta och förstå vad det innebär.  Att vara introvert är inte detsamma som att vara blyg eller tystlåten heller.

Till TS, jag är också introvert. Jag har heller inget intresse av att umgås med andra på min fritid.  Men har alltid fungerat bra i jobb situationer och studier.  Det är kanske som att jag"skärper" mig eller haft en sådan passion/intresse för det jag gjort. Att det tar över. 

Om det är LIA, kan det ju vara bra att prata mycket om utbildningen i sig. Hitta något som både är lätt att prata om, som ni har gemensamt. Dessutom kanske det känns mer naturligt när det faktiskt är något du är intresserad av. 

Och kom ihåg, man behöver inte bli bästa vänner. Det är inte det som är huvudsaken.  Småprat kan kännas stelt. Men det behovet faktiskt inte vara så komplicerat.  Det kan handla om att man frågar hur någon haft det i helgen etc. Inget du behöver hålla igång konstant heller. Att det blir tyst lite då och då är normalt. Ingen orkar med någon som babblar på konstant.

Håller med. Det är verkligen inte att bara börja prata. Jag tror dock att TS har andra svårigheter än att ?bara? vara introvert. TS vill ju vara med i gruppen men lyckas inte. Du har förstått vad du behöver göra för att det ska funka på jobbet. TS förstår inte varför det blir fel och förstår inte hur hens beteende uppfattas av andra. Hen verkar inte ha väldigt svårt att se situationen ur kollegornas synvinkel. Det skulle jag säga är en skillnad på er två. 

Min grundpersonlighet är introvert. Jag trivs bäst i mitt eget sällskap. Trots det har jag sedan 2002 arbetat i sociala roller. Få har trott att jag är introvert på mina arbetsplatser. Jag har inte ändrat min grundpersonlighet utan det är som att jag spelar teater. Jag glr en roll helt enkelt. Väldigt ofta har en av mina arbetsuppgifter varit att hålla introduktioner eller genomgångar och jag verkligen hatar detta men låter det inte märkas utan får beröm för bra och tydliga presentationer. 

Mitt introverta behov får jag helt enkelt hantera utanför arbetstid. Känner jag behovet under arbetsdagen så blir det tex via en promenad på lunchen eller liknande. I början på ett nytt jobb är man social på lunchen men kan förklara sitt behov av lugn efter ett tag. Så länge man är hyfsat social i övrigt har ingen någonsin påtalat mitt behov av att vara i fred på lunchen. 

Oftast behöver man dessutom inte direkt prata speciellt mycket själv utan det räcker med att lyssna på andra aktivt och humma lite då och då. 

Att inte ha lärt dig detta under 20 år i arbetslivet är väldigt konstigt för mig. Arbetslivet (och samhället generellt) är gjort för extroverta och då får man helt enkelt skådespela lite när man jobbar.

Det här handlar ju faktiskt inte om huruvida man är introvert eller inte. Så många som missuppfattat vad det innebär. TS problem är inte huruvida hon är introvert utan en uppenbart bristande social kompetens samt extrem självcentrerad bild av hur mänskligt samspel fungerar med det uttalade föraktet för sina kollegor. 

Att man är introvert betyder bara att det inte ger energi med den sociala samvaron. Absolut är det lättare om man som bonus får energi av den, men det betyder inte att man automatiskt är inkapabel till social kompetens. 

Det är faktiskt helt irrelevant om man anser att kallprat är intressant och ger en något. Man gör det i viss mån ändå, precis som man ler och hälsar på folk man möter på arbetsplatsen. Det har ingenting med personlighet att göra utan bara normalt hyfs. Om man är ?dålig på småprat? i den mån att man inte ens klarar att uppfattas som artig och vänlig (jo det är en stor del av den mänskliga interaktionen för att framstå som vänligt sinnad) så har man brister i uppfostran och något man behöver träna på. Lika lite som man kan hävda att man inte gillar att duscha mer än sisodär varannan vecka eller tugga med stängd mun i sällskap eller inte raps och fisa rätt ut. Eller är det också att ?behöva ändra sin personlighet??

Är själv extremt introvert och umgås mycket sällan socialt och får inte själv ut särskilt mycket av ?kallprat? och efter större sociala sammankomster behövs mycket återhämtnin. Men det betyder inte att jag inte kan bete mig på ett sätt så att andra finner mig trevlig. Nej jag kommer aldrig att stå på scen och underhålla eller vara den som drar ihop till AW, söker heller inte aktivt upp kollegor för småprat och hoppar till och från övergensamma fika pauser om Jag har en jobbig dag eller äter lunch vid ett eget bord. MEN inte alltid och de gånger vi är i samma så ser jag naturligtvis till att lyssna aktivt till de andra och även bidra med eget samt stt jag gör det ofta nog att komma ihåg lite detaljer för att t ex ställa följdfrågor. Nej det gör jag inte för mitt eget behov utan helt enkelt för att ta mitt ansvar för den sociala arbetsmiljön. Efter snart 30 år i arbetslivet har det aldrig varit ett problem. På konferenser när det är extra intensivt socialt tryck och under längre tid än en arbetsdag kommuniverar jag med närmsta chef så jag har möjlighet att smita undan lite. 

Ja det kan vara jobbigt att vara introvert ibland men så som TS skriver om kollegor som kacklande hönor och sitt ointresse för att interagera med dem tappar jag all empati. JA det är ditt fel, men inte för att du är lite tyst och introvert. JA du behöver ?byta personlighet? men inte till extrovert men till en trevligare sådan med mindre förakt för omgivningen och träna på din sociala kompetens