Snart dags för praktik men är nervös pga introvert mm.

Ja men exakt. Jag känner likadant. Jag har i te behovet att umgås och prata om egentligen helt meningslösa och tråkiga saker med kollegor som man faktiskt inte valt att behöva umgås med varje dag.. De är ju inte som vänner. Man väljer sina vänner menar jag, men inte kollegor. Önskar också att jag känt annorlunda men nu gör jag inte det... Hade varit nice att slippa vara utanför för en gångs skull men jag kan, precis som du säger, inte bara ändra på sig från en dag till en annan... Jättesvårt att gå från tystlåten till pratkvarn. Jag tycker man borde få vara som man är men det verkar inte vara accepterat i arbetslivet överlag... Man ska vara extrovert och megasocial annars är man fel.... Jag önskar att jag kunde få komma till en arbetsplats där jag bara accepteras som jag är... Tystlåten och gillar att jobba ensam men kanske inflikar nåt då och då liksom.. Bara bli accepterad och slippa bli utfryst eller påhoppad pga det... Vet inte hur många gånger jag fått göra av kollegor och chefer att jag är tyst... Men jaha, vad fan ska jag göra då? Jag bara är sån, det är min personlighet???? Blir så trött....

Om man är kass på kallprat och inte har det behovet ens eller inte har behov av att umgås och vara social så får man ju visst ändra en stor del av sin personlighet? Jag säger saker då och då men det räcker ju aldrig, utan man måste vara en kacklande höna som ordbajsar om fullständigt tråkiga och meningslösa saker hela rasterna ungefär för att duga känns det som... Egentligen hade jag bara velat sitt själv på mina raster och äta i lugn o ro och njuta av tystnaden och lugnet och bara vila hjärnan, men det vore ju förkastligt i mångas ögon? Gud förbjude.. Det har klagats på mig oavsett om det varit kontorsjobb eller lagerjobb endast för att jag inte säger så mycket.. Oavsett jobb måste man vara på ett speciellt sätt och avviker man från det så är man fel och ska konfronteras..

Verkar vara svårt att förstå vad jag menar. Jag blir inte ledsen för att nån inte pratar med mig 🤦?♂️ Det jag menar är att bara för att jag är tyst av mig så tycker jag inte man ska behöva bli utfryst. Det är min upplevelse att man oftast blir det om man inte pratar hela rasterna. Jag vill inte prata hela tiden. Sån är jag. Men då förtjänar jag alltså att bli utfryst? Så med andra ord måste jag ändra på hur jag är som person för att passa in. Fejka varenda dag och låtsas vara nåt jag inte är.
Jag stöter dessutom inte bort folk med vilje, det bara blir så. Jag gör ingenting med flit... Jag svarar på tilltal, byter några ord, svarar på nån fråga osv men sen dör alltid samtalen ut.. Jag försöker aldrig medvetet vara avvisande men tillslut blir jag utanför ändå. Jag vet inte vad mer jag ska göra.. Jag kan inte bara ändra mig och helt plötsligt börja prata massor, jag är ju inte sån?? Det kommer få mig att må dåligt istället om jag måste gå till jobbet varje dag och låtsas vara nån jag inte är hela dagarna, varje dag.... Önskar att folk bara kunde vara mer accepterande när det gäller olika personligheter och sätt att vara.... Just lunchrum är mitt sämsta ställe att prata på för det är alltid högljutt och stimmigt och jag hör knappt vad folk säger och blir stressad av det konstanta sorlet...

 Skärp dig, det är som att säga till en döv att dom måste lyssna bättre.  Människor är olika.  Det är inget man styr att man är introvert.