Snart dags för praktik men är nervös pga introvert mm.

Jag förstår inte. Du vill inte prata med andra, men när de inte pratar med dig blir du ledsen. Ser du det ologiska?

Om du vill få kompisar så behöver du göra den där första ansträngningen för att visa det. Nu stöter du bort folk genom att visa att du inte vill prata med dem. De gör ju bara som du signalerar att du vill att de ska.

Att komma till ett helt nytt ställe är att få en helt ny chans. Försök härma de andra. Om du inte redan gör det så börja med att skratta när andra skrattar, förfasa dig när andra förfasar sig osv. Titta på den som pratar.

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 09:15

#11

Sorry, men det är nog inte att du inte kallpratar som är problemet utan att du föraktar dina kollegor. Sånt märks. Du ser dem som kacklande hönor och inbillar dig att de ändå ska gilla dig. Jo tjena.

Vi har en jättetyst tjej på mitt jobb men ingen tycker illa om henne. Man kan vara tyst utan att utstråla förakt.

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 09:26

#14

Anonym (80talisten) skrev 2025-03-11 09:12:15 följande:

Nej precis. Så är det ju. Men jag pratar då och då men det räcker ju aldrig. Jag tycker oavsett inte att man ska bli utfryst bara för att man är lite tyst av sig. Det är ju inte 100% av tiden jag är tyst... Men det räcker aldrig som sagt.. Men min poäng är, varför ska det automatiskt vara ett problem för alla andra om en person är tyst av sig och inte säger så mycket?? Jag har fått höra så många gånger av chefer och annat att jag är lite tyst och att jag inte säger så mycket. Jaha, men varför får jag inte bara vara mig själv? Varför är det så hemskt? Som jag skrev ovan så hade jag helst av allt bara velat sitta ensam på rasten och faktiskt få vila hjärnan lite och bara chilla. Men då är det jättehemskt och fel.. Jag har lättare för att prata en och en när man väl jobbar på kontoret eller ute på golvet... Men det räcker inte heller. Med andra ord måste jag ändra hela min personlighet för att inte bli utanför.. Vilket jag inte kan och inte vill.. Jag behöver inte bli inkluderad i allt heller men jag vill bara få bli accepterad som jag är utan att för den sakens skull ses som nån konstig person som ska frysas ut...

Accepterar du dem som de är när du jämför dem med kacklande hönor?

Det låter som att du vill ha vänskap, men du vill inte göra det jobbiga arbetet som leder till vänskap - artigt kallprat.

Har någon någongång pratat med dig om att du skulle kunna ha en funktionsnedsättning? Jag tror att du skulle bli hjälpt av att prata med en psykolog med kunskap om autism. Om du är kvinna - en psykolog med kunskap om kvinnor med autism. Att du inte alls förstår varför det blir så här tänker jag kan bero på att du har en medfödd svårighet. Med rätt hjälp kan det bli lättare för dig att förstå hur andra funkar.

Jag skulle tro att du ger ett nedlåtande och otrevligt intryck utan att vilja det.

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 09:28

#15

Anonym (80talisten) skrev 2025-03-11 09:21:33 följande:

Verkar vara svårt att förstå vad jag menar. Jag blir inte ledsen för att nån inte pratar med mig 🤦?♂️ Det jag menar är att bara för att jag är tyst av mig så tycker jag inte man ska behöva bli utfryst. Det är min upplevelse att man oftast blir det om man inte pratar hela rasterna. Jag vill inte prata hela tiden. Sån är jag. Men då förtjänar jag alltså att bli utfryst? Så med andra ord måste jag ändra på hur jag är som person för att passa in. Fejka varenda dag och låtsas vara nåt jag inte är.
Jag stöter dessutom inte bort folk med vilje, det bara blir så. Jag gör ingenting med flit... Jag svarar på tilltal, byter några ord, svarar på nån fråga osv men sen dör alltid samtalen ut.. Jag försöker aldrig medvetet vara avvisande men tillslut blir jag utanför ändå. Jag vet inte vad mer jag ska göra.. Jag kan inte bara ändra mig och helt plötsligt börja prata massor, jag är ju inte sån?? Det kommer få mig att må dåligt istället om jag måste gå till jobbet varje dag och låtsas vara nån jag inte är hela dagarna, varje dag.... Önskar att folk bara kunde vara mer accepterande när det gäller olika personligheter och sätt att vara.... Just lunchrum är mitt sämsta ställe att prata på för det är alltid högljutt och stimmigt och jag hör knappt vad folk säger och blir stressad av det konstanta sorlet...

Personer som svarar kort och inte ställer frågor som för samtalet vidare uppfattas som otrevliga. Så beter sig folk när de vill hålla andra ifrån sig utan att behöva säga det rakt ut. Det är ett artigt sätt att visa att man inte vill ha med den andra att göra.

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 10:16

#19

Fel och fel. Av det du skriver får jag intrycket att du har stora svårigheter med det sociala. Det är inte alla andras uppgift att automatiskt täcka upp för det utan du behöver lära dig hur du kan fungera i grupper trots dina svårigheter. Så länge du inte är villig att lära dig det kommer det att fortsätta så här.

En sak man kan göra om man är som du är att säga det rakt ut. Ofta skickar man ju ut ett mejl till arbetsplatsen med en presentation när man kommer ny (iaf hos oss). Skriv där att du har stort behov av lugn och ro och inte är så pratsam av dig, men gärna småpratar i lugna situationer. Då vet folk att du är tystlåten och inte folkilsk.

Som du beskrivit att du beter dig, så agerar de flesta andra när de tycker illa om sina kollegor. Jag tror att det är därför du hamnar utanför. Förklara hur du fungerar så slipper du bli feltolkad.

Du är annorlunda och det är ok. Men du behöver lära dig att förstå hur du ska göra för att dina svårigheter inte ska förstöra onödigt mycket för dig. Och du måste kanske acceptera att det är du som är den avvikande. Inte dålig, bara annorlunda.

https://www.ellycare.se/autism/hogfungerande-autism

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 10:37

#25

Anonym (Introvert) skrev 2025-03-11 10:21:47 följande:

Intressant att folk som inte är introverta uttalar sig i denna tråd. Då dom omöjligt kan veta och förstå vad det innebär. Att vara introvert är inte detsamma som att vara blyg eller tystlåten heller.

Till TS, jag är också introvert. Jag har heller inget intresse av att umgås med andra på min fritid. Men har alltid fungerat bra i jobb situationer och studier. Det är kanske som att jag"skärper" mig eller haft en sådan passion/intresse för det jag gjort. Att det tar över.

Om det är LIA, kan det ju vara bra att prata mycket om utbildningen i sig. Hitta något som både är lätt att prata om, som ni har gemensamt. Dessutom kanske det känns mer naturligt när det faktiskt är något du är intresserad av.

Och kom ihåg, man behöver inte bli bästa vänner. Det är inte det som är huvudsaken. Småprat kan kännas stelt. Men det behovet faktiskt inte vara så komplicerat. Det kan handla om att man frågar hur någon haft det i helgen etc. Inget du behöver hålla igång konstant heller. Att det blir tyst lite då och då är normalt. Ingen orkar med någon som babblar på konstant.

Håller med. Det är verkligen inte att bara börja prata. Jag tror dock att TS har andra svårigheter än att ?bara? vara introvert. TS vill ju vara med i gruppen men lyckas inte. Du har förstått vad du behöver göra för att det ska funka på jobbet. TS förstår inte varför det blir fel och förstår inte hur hens beteende uppfattas av andra. Hen verkar inte ha väldigt svårt att se situationen ur kollegornas synvinkel. Det skulle jag säga är en skillnad på er två.

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 10:58

#28

Anonym (Introvert social administratör) skrev 2025-03-11 10:50:32 följande:

Att inte ha lärt dig detta under 20 år i arbetslivet är väldigt konstigt för mig. Arbetslivet (och samhället generellt) är gjort för extroverta och då får man helt enkelt skådespela lite när man jobbar.

Nu tjatar jag. Men min gissning är att det beror på att TS har andra svårigheter som gör det väldigt svårt att göra det som du gör. Jag tycker att det låter som att TS har autism, och det borde vuxna omkring hen ha upptäckt och hjälpt hen med redan i barndomen. Men tyvärr missar man det ofta när det rör sig om smarta personer. I synnerhet om de är kvinnor.

Anonym (Märta)

Tue 11 Mar 11:50

#32

Anonym (Fia) skrev 2025-03-11 11:25:42 följande:

Det är faktiskt helt irrelevant om man anser att kallprat är intressant och ger en något. Man gör det i viss mån ändå, precis som man ler och hälsar på folk man möter på arbetsplatsen. Det har ingenting med personlighet att göra utan bara normalt hyfs. Om man är ?dålig på småprat? i den mån att man inte ens klarar att uppfattas som artig och vänlig (jo det är en stor del av den mänskliga interaktionen för att framstå som vänligt sinnad) så har man brister i uppfostran och något man behöver träna på. Lika lite som man kan hävda att man inte gillar att duscha mer än sisodär varannan vecka eller tugga med stängd mun i sällskap eller inte raps och fisa rätt ut. Eller är det också att ?behöva ändra sin personlighet??

Om det hade handlat om hyfs och uppfostran hade TS skärpt till sig för länge sedan. Hen vill ju bli inkluderad och accepterad. TS problem är att hen inte förstår hur man gör, och min gissning är att hen faktiskt inte kan hjälpa det. Det hen kan göra är att söka hjälp i vården. För det finns stöd som kan göra det lite lättare.

Snart dags för praktik men är nervös pga introvert mm.

INNEHÅLL