Hur går det för barn som tidigt lider av psykisk ohälsa?

Herre!
Jag skev just att mina ambitioner inte ligger i att lyfta berg. Deras välmående är varken min eller min dotters ansvar. Jag undrade om man vet vad utfallet blir när barn i så tidig ålder lider av psykisk ohälsa. Jag skiter fullständigt i om någon random person  anser att jag är snobbig eller anledningen till varför vi inte står nära varandra . Min dotter går stenhårt in för sin idrott och har hittat nya vänner där, detta barn idrottar inte och valde andra vänner före min dotter. Barns umgänge är ju ombytligt. Vi har inga naturliga sociala plattformar längre och då är det väl inte så konstigt att man inte anförtror sig till varandra längre. Eller anses idrott också vara att ställa sig över någon?

Jag frågade inte efter vad jag kan göra. Jag bad inte om råd och inte heller tror jag lite läxhjälp skulle hjälpa till med psykisk ohälsa på något sätt. Den som påstår något sånt måste ju vara lite korkad själv eller lida av mindervärdeskomplex.

Herre!
Jag skev just att mina ambitioner inte ligger i att lyfta berg. Deras välmående är varken min eller min dotters ansvar. Jag undrade om man vet vad utfallet blir när barn i så tidig ålder lider av psykisk ohälsa. Jag skiter fullständigt i om någon random person  anser att jag är snobbig eller anledningen till varför vi inte står nära varandra . Min dotter går stenhårt in för sin idrott och har hittat nya vänner där, detta barn idrottar inte och valde andra vänner före min dotter. Barns umgänge är ju ombytligt. Vi har inga naturliga sociala plattformar längre och då är det väl inte så konstigt att man inte anförtror sig till varandra längre. Eller anses idrott också vara att ställa sig över någon?

Jag frågade inte efter vad jag kan göra. Jag bad inte om råd och inte heller tror jag lite läxhjälp skulle hjälpa till med psykisk ohälsa på något sätt. Den som påstår något sånt måste ju vara lite korkad själv eller lida av mindervärdeskomplex.

Med ökande ålder måste man ju vara mer och mer noga med barnets egen integritet. Och om varken ni eller era barn längre är så nära vänner så är det ju naturligt att inte anförtro svåra och känsliga saker längre. 

Jag vet inte om du uppfattade att jag kallade er skrytsamma föräldrar? Det gjorde jag inte, men att du kan upplevas som dömande när du tar upp hög utbildning i förhållande till barnets skolsvårigheter. Dels för att du ju inte vet vad det är för skolsvårigheter (koncentration, dyslexi, NPF, depression eller ren kunskapsbrist), eller att just dina insatser skulle göra nån som helst skillnad för barnet. 

Såklart det är lätt att hjälpa ett barn som har det lätt för sig? Men att du bara för det skulle kunna hjälpa ett barn, med för dig okända svårigheter, är ju att tänka väl ensidigt om en situation. Att du är utbildad inom matematik och naturvetenskap innebär ju inte att du har nån pedagogisk kunskap bara för det. Och om skolproblemen beror på depression eller autism så är väl knappast läxhjälp med en före detta kompis förälder ett rimligt steg?

Om du verkligen vill hjälpa så kan du satsa på att vara en vän, inte en oombedd hjälpare som kommer med förslag som säkert inte ens är på kartan vad barnet behöver. 

Jag hade ingen baktanke med något alls. Det första svaret jag fick var det enda sakliga svar på min fråga. Allt annat är påhopp, anklagelser och ifrågasättande om min dolda min agenda. Jag har ingen skyldighet att bemöta era anklagelser eller påståenden. Ni eldar bara på varandra och tycker det ena påhoppet är bättre än det andra. Det kanske inte är så konstigt att vissa lyckas bättre än andra i livet med tanke på hur lättkränkta och aggressiva en stor del är utav att bara läsa en text av en person dom inte har någon som helst relation till. Om ämnet är så obehagligt så förstår jag inte varför man ens kommenterar. 

Hahaha, det enda du gör är att bekräfta att vi hade rätt från början. 

Du är bra korkad. Du tror inte jag skrev det där för att provocera?  Skrattar bäst som skrattar sist. Det är väl snarare att du och alla andra med noll impulskontroll som bekräftar er själva?

Det krävdes inte mycket för att din altruistiska självbild skulle börja krackelera. 

Du tycker själv att du för en trevlig ton i samtalet? Du om någon är en elitistisk fjant. Jag har väl ändå rätt att försvara mig om påståendena om mig är helt uppåt väggarna fel? Och varför ska man inte kunna prata om barns ohälsa och vad det för med sig i framtiden utan att det är obehagligt?  Ni är helt paranoida och konspriratoriska när ni tror att jag är "ute efter något annat". Druckit för mycket kool-aid?

Det finns flera ungdomar i min omgivning som mådde dåligt under uppväxten med ätstörningar och olika NPF-diagnoser men som idag mår bra och har hittat sin väg i livet. 

Mamman till kompisen verkar ju göra det hon kan med BUP etc. Det visar att mamman är engagerad och det är en mycket viktig faktor för att det ska gå bra. 

Jag är född på 70-talet när det inte alls fanns samma medvetenhet om diagnoser och psykiska problem hos barn och unga och det gick bra ändå för flera av mina vänner som hade det tufft. 

Det var självfallet sämre på den tiden men min poäng är att psykiska problem i barn- och ungdomen inte behöver innebära att man inte klarar sig senare i livet. 

Som ensamstående mamma kan jag dock bli lite trött på att det tas upp som en faktor i det här sammanhanget. Jag kan förstå argumentet om tidsbrist men barn får inte per automatik psykiska problem för att de växer upp med en förälder. 

De ungdomar som har mått dåligt i min omgivning har vuxit upp i kärnfamiljer med högutbildade, resursstarka föräldrar. Min son är en av de få som inte har haft psykiska problem, kontakt med BUP etc. 

Jag växte själv upp i en sådan kärnfamilj som dessutom var rejält förmögen och jag skulle byta min svåra barndom mot en med en kärleksfull närvarande ensam mamma any day. 

Jag tror att du menar väl TS men jag har lite svårt för när folk framställer ensamma mammor som tragiska personer då man tvärtom behöver vara stark för att klara av det, inte minst på grund av alla fördomar. 

Jag har, vad det känns, aldrig mått psykiskt bra. Jag satt på BUP första gången som 8-åring, efter att ha låst in mig på toaletten hemma med en kökskniv.

Idag är jag 23 och nej, jag mår inte bra, och nja, det går inte jättebra för mig.

Jag kan skriva mer imorgon. Jag skrev mest det här inlägget för att spara tråden. 

Jag har fått sjukpension. Mått dåligt ända sedan barnsben, om det var frågan?

Så ingen hög livskvalitet är en risk.

Också väldigt ledsen för din skull  Hur gammal är du? Ställer samma fråga till dig. Vad hade omgivningen  kunnat göra bättre för din skull.