Hur går det för barn som tidigt lider av psykisk ohälsa?
Det finns flera ungdomar i min omgivning som mådde dåligt under uppväxten med ätstörningar och olika NPF-diagnoser men som idag mår bra och har hittat sin väg i livet.
Mamman till kompisen verkar ju göra det hon kan med BUP etc. Det visar att mamman är engagerad och det är en mycket viktig faktor för att det ska gå bra.
Jag är född på 70-talet när det inte alls fanns samma medvetenhet om diagnoser och psykiska problem hos barn och unga och det gick bra ändå för flera av mina vänner som hade det tufft.
Det var självfallet sämre på den tiden men min poäng är att psykiska problem i barn- och ungdomen inte behöver innebära att man inte klarar sig senare i livet.
Som ensamstående mamma kan jag dock bli lite trött på att det tas upp som en faktor i det här sammanhanget. Jag kan förstå argumentet om tidsbrist men barn får inte per automatik psykiska problem för att de växer upp med en förälder.
De ungdomar som har mått dåligt i min omgivning har vuxit upp i kärnfamiljer med högutbildade, resursstarka föräldrar. Min son är en av de få som inte har haft psykiska problem, kontakt med BUP etc.
Jag växte själv upp i en sådan kärnfamilj som dessutom var rejält förmögen och jag skulle byta min svåra barndom mot en med en kärleksfull närvarande ensam mamma any day.
Jag tror att du menar väl TS men jag har lite svårt för när folk framställer ensamma mammor som tragiska personer då man tvärtom behöver vara stark för att klara av det, inte minst på grund av alla fördomar.