Hur går det för barn som tidigt lider av psykisk ohälsa?

Ingen som har erfarenhet?

Tack för ett utförliga svar på dina tankar. 

Mina egna tankar har väl gått lite i den riktningen att en hel del ligger på individnivå. Jag tror i detta fall att mamman gör allt i sin makt för att göra det rätta. Skolan är fullt medveten och tidigare om åren har mamman nog haft lite "specialbehandling" då fd rektorn var gammal familjevän och barnets problem synliggjordes i allra högsta grad.

Jag har inte för ambition att lyfta berg i detta fall och jag för egen del ska jag inte ska lägga något ansvar på varken mig själv eller min dotter. Min känsla är att det är tragiskt att barn i tidig ålder mår dåligt och att vi i Sverige med alla resurser ändå inte lyckas skapa en tillvaro där våra barn mår bra. 

Har du själv erfarenhet av något liknande fall där du med säkerhet vet utfallet av framtiden för ett barn i samma situation?

Vi har inte samma starka vänskapsrelation nuförtiden.  Våra barn är inte lika nära vänner som innan. Tidigare när våra barn var mer med varandra hade mamman inga problem med att fråga om hjälp och jag kan med säkerhet säga att hon inte ser på oss som några skrytsamma föräldrar. Det är knappast i dom ordalagen jag använder i sociala sammanhang att "jag har en hög utbildning" . Hon vet ju att vi har det pga av våra yrken. När vi pratat om hjälp med läxor har hon sagt att det är svårt rent pedagogiskt då man ofta ryker ihop med sitt egna barn och att hon saknar själv säkerheten i vissa ämnen. I det fallet har jag sagt att vi kan hjälpa till om det skulle behövas, inte mer än så. Hon vet att mitt barn har det lätt i skolan och att vi hjälper vårt egna barn utan att vi bråkar alltför mycket.

Jag kan absolut förstå om hon drar sig undan om situationen blivit mer allvarlig än innan med respekt för dottern och jag har aldrig frågat om det. Hon har berättat själv vid vissa tillfällen och när jag uppenbart"sprungit in" i någon specifik situation.  Tror som sagt att vi kommit från varandra pga att våra barn inte är närmsta vänner längre och knappt umgås på fritiden. Vi har inte samma naturliga interaktion nuförtiden helt enkelt. Mamman lider inte av någon diagnos i detta fall utan har det kämpigt rent tidsmässigt att hinna med allt som ensamstående förälder.

Oj!
Jag har aldrig skyllt på mamman i detta fall. Skulle aldrig kalla henne ngt annat än stark heller. Alla kämpar väl med tiden oavsett om man är ensamstående eller kärnfamilj. Vet inte var jag skrivit att hon varit tragisk heller för den delen. Och självklart kommer jag stå tillbaka om det nu skulle vara så att mitt lilla engagemang verkar nedsättande.  Jag tar inte illa upp om ingen vill ha min hjälp om det är så det verkar. Jag får bara vara tacksam för att jag själv har barn som mår bra och hoppas att det går vägen för denna tjej. 

Herre!
Jag skev just att mina ambitioner inte ligger i att lyfta berg. Deras välmående är varken min eller min dotters ansvar. Jag undrade om man vet vad utfallet blir när barn i så tidig ålder lider av psykisk ohälsa. Jag skiter fullständigt i om någon random person  anser att jag är snobbig eller anledningen till varför vi inte står nära varandra . Min dotter går stenhårt in för sin idrott och har hittat nya vänner där, detta barn idrottar inte och valde andra vänner före min dotter. Barns umgänge är ju ombytligt. Vi har inga naturliga sociala plattformar längre och då är det väl inte så konstigt att man inte anförtror sig till varandra längre. Eller anses idrott också vara att ställa sig över någon?

Jag frågade inte efter vad jag kan göra. Jag bad inte om råd och inte heller tror jag lite läxhjälp skulle hjälpa till med psykisk ohälsa på något sätt. Den som påstår något sånt måste ju vara lite korkad själv eller lida av mindervärdeskomplex.

Jag hade ingen baktanke med något alls. Det första svaret jag fick var det enda sakliga svar på min fråga. Allt annat är påhopp, anklagelser och ifrågasättande om min dolda min agenda. Jag har ingen skyldighet att bemöta era anklagelser eller påståenden. Ni eldar bara på varandra och tycker det ena påhoppet är bättre än det andra. Det kanske inte är så konstigt att vissa lyckas bättre än andra i livet med tanke på hur lättkränkta och aggressiva en stor del är utav att bara läsa en text av en person dom inte har någon som helst relation till. Om ämnet är så obehagligt så förstår jag inte varför man ens kommenterar. 

Du är bra korkad. Du tror inte jag skrev det där för att provocera?  Skrattar bäst som skrattar sist. Det är väl snarare att du och alla andra med noll impulskontroll som bekräftar er själva?

Du tycker själv att du för en trevlig ton i samtalet? Du om någon är en elitistisk fjant. Jag har väl ändå rätt att försvara mig om påståendena om mig är helt uppåt väggarna fel? Och varför ska man inte kunna prata om barns ohälsa och vad det för med sig i framtiden utan att det är obehagligt?  Ni är helt paranoida och konspriratoriska när ni tror att jag är "ute efter något annat". Druckit för mycket kool-aid?

Jag är väldigt ledsen för att höra det. Jag var dum nog att berätta min egen situation och hur "bra " jag är men det var den här typ av inlägg jag efterfrågade även om större delen trodde jag hade någo annan agenda.
Vad hade hjälpt dig i din situation? Vad hade omgivningen kunnat göra bättre?