Känner mig så otillräcklig inom dejting, kan jag bli bättre?

Fokusera på ditt inre och fundera vilken slags man du vill vara i ett förhållande.  Vad kan du erbjuda en kvinna för egenskaper?  Självkänslan och självförtroende?  

Klickar du med tjejer som är smarta och intellektuella så måste du ju framhäva dom egenskaperna hos dig själv i första hand och leta efter såna kvinnor där dom befinner sig.  

Slita fokusera på det ytliga och leta efter inre kvalitéer hos både dig och en partner.  Attraktion på ytan är bara en liten del och något som oftast växer när allt annat stämmer. Den man älskar är ju alltid vacker. 

Och det sista du skriver...fortsätt med att ta för dig, våga satsa och våga ta lite risker. Mycket attraktivt med en man som tar initiativ och vågar . 

Du låter ju bra på pappret s a s. Tror du behöver ta några steg tillbaka för att få ett helikopterperspektiv. Det jag däremot utläser mellan raderna (outsagt) att du är en ytlig kille. Du drar upp en massa positiva (inre) egenskaper hos dig själv mest för att ytan ska stå i ett positivt sken. Det blottar en inre osäkerhet, en önskan att stå i bättre dager och kan säkert flagga för en viss narcissism. Det är ungefär som när någon beskriver sig som snäll på dejtsidor. (Såna saker borde vara så självklara så de inte skulle skrivas ens) Det blir då en föraning till en röd flagga hos tjejer.

Jag tror däremot att du har potential till självinsikt och är en sån som kan jobba på de bitarna. Du verkar målinriktad och ambitiös. 

Tack för ditt svar, jag försöker väl hålla en jämn balans mellan det yttre och det inre. Jag lade en del fokus på det yttre i mitt inlägg då detta ofta är vad som framhävs i dejtingappar, och det är på vissa sett lättare att fokusera på att förbättra det yttre för det syns mer.

Finns ju en del sådana tjejer i skolan, men civilingenjörsutbildning är ju inte känt för att ha många tjejer. Jag vill inte försöka framstå som "intellektuell" för att det känns lite skitnödigt, men det är klart att jag gärna för diskussioner ibland om mer komplicerade ämnen om det känns rätt i stunden. Vissa tjejer har man ju pratat med på utbildningen, men det är inte alltid jag känt ett intresse från motsatt håll och dejtingpoolen är som sagt lite begränsat. Har du tips på andra sammanhang där man kan hitta sådana människor?

Ska ta åt mig av ditt tips med att ta för mig, tack. Har en vän som sade något liknande. Tror att framförallt dejtingappar påverkade mitt självförtroende på ett sätt som gjorde att jag vågade mindre, men jag får försöka förbättra det.

Pdf
Ber om ursäkt på förväg för långt inlägg, känns bara skönt att kunna skriva av sig lite.

Jag är man, 27 år gammal. Studerar just nu till civilingenjör inom data på en attraktiv skola och är snart klar med min utbildning. Egentligen känns det som att det mesta i livet går rätt så bra: hög lön efter examen, massor med vänner och aktivt socialt liv, samt roliga hobbies. Men något jag känner att jag saknar är att en person jag kan dela det med.

Kravmässigt försöker jag inte vara för strikt. Rent ytligt föredrar jag personer som inte är för överviktiga, men lite knubb gör mig inget. Etnicitet spelar ingen roll, längd gör mig inte så mycket heller (längre/kortare). Kanske ett lite gulligt ansikte. Nån som ser ut att ta hand om sig själv lite (tycker de flesta tjejer jag ofta är rätt så duktiga på det ändå) Sedan hoppas jag väl ändå nåstans kunna hitta någon som också är ambitiös med sitt liv och gärna studerar själv eller har studerat färdigt. Det känns som att jag får klickar bättre med sådana människor (självklart finns undantag), och det kan på många sätt vara praktiskt med två höginkomsttagare i ett hushåll från olika synvinklar.

Det känns så jäkla svårt bara. Jag är absolut inte en tiopoängare: jag är rätt så kort (171 cm), icke-vit (blandat ursprung, men tänk typ sydamerikan/sydeuropé/mellanöstern). Ser rätt så bra ut i ansiktet, lite käkben, något framträdande kindben, rätt bra skäggväxt, skarpa ögonbryn, hakgrop, fint leende (får jag ofta höra) med vita tänder. Jag har inte superkonturerade som en modell, sen söker jag inte en modell heller.

När jag läser, och hör, liknande diskurser så brukar det ofta bottna i att man ska jobba på sig själv och bli bättre. Men hur mycket mer kan jag egentligen göra? Utseendemässigt gör jag följande:

Hår: Finasterid (medicin mot håravfall, i preventivt syfte). Stylar håret nästan varje dag (i alla fall om jag lämnar lägenheten). Klipper mig ca 1 gång i månaden till en frisyr som jag tycker passar mitt ansikte. Kör renrakat eller stubb som jag formar med kniv. Trådar mina kinder, mellan ögonbrynen, och lite runt ögonbrynen för att forma dem. Kollagentillskott för hårhälsa. Matchar schampo och balsam med min hårtyp för att ge lyster och volym.

Hud: Använt tretinoin i flera år (retinol innan dess), C-vitaminserum, återfuktande. Solkräm varje dag. Tycker personligen att min hy har en del lyster, lite glansigt utseende. Ren och slät, inga finnar eller dylikt.

Kropp: Regelbunden träning och håller koll på vad jag äter. Är inget muskelberg, men har lite former och håller ett relativt lågt kroppsfett för att göra mina ansiktsdrag mer framträdande och för att upprätthålla lite magrutor. Smörjer med kräm efter dusch för att hålla huden slät och len.

Kläder: Handlar mycket på second hand och kör en egen look, lite vintage. Väljer kläder jag tycker passar min stil och kroppsform, syr in dem själv när det behövs för att de ska passa bättre. Brukar ofta få komplimanger på min klädstil, ibland till och med av främlingar ute.

Förutom det skulle jag väl ändå beskriva mig som social och utgående. Har rest en hel del. T.ex. en backpacking-resa själv som varade i 6 månader, och några andra längre resor jag gjort med vänner, så jag brukar ofta kunna dra historier om roliga och galna äventyr jag varit med om. Jag är energisk och glad, drar mycket skämt och får folk att skratta. Har träffat allehanda typer av människor så jag känner mig rätt så bekväm i många sammanhang, och har sällan problem med att hitta vänner eller prata med nytt folk för det mesta. Har en hel del intressen och hobbies, vissa som kan anses vara attraktiva. Är rätt så duktig på att sjunga, spela gitarr, och laga mat. Jag är nitisk med hushållsarbetet här hemma och ser till att alltid hålla det rent och fint. Jag känner mig bekväm med mina känslor och kan öppna upp mig själv för nära om hur jag mår osv. Jag säger vad jag tycker och försöker vara ärlig med folk.

Jag har testat onlinedejting och bara mått dåligt av det. Jag kan inte konkurrera med en  lång kille med svenskt utseende. Tjejer är inte en enhetlig grupp där alla tycker likadant, och attraktion är mångsidigt. Det förstår jag. Men skulle jag peka ut vissa drag som ofta verkar vara eftertraktade, t.ex. bland mina vänninor, så ser jag ofta dessa. T.om. tjejer som själva inte kommer från etniskt svenska bakgrunder verkar ofta söka efter detta. Jag känner mig bara så otillräcklig, vad mer kan jag göra? Jag har den genetiken jag har fått, det kan jag inte ändra på. Jag kan inte ändra på mitt ursprung, inte heller min längd. Jag försöker bättra på mig själv så mycket som det går. Nånstans finns det en bra match där ute, men det känns som att jag hela tiden måste kämpa i uppförsbacke och överkompensera, jämfört med någon som fötts med den ?rätta? genetiken. Jag känner mig bara lite trött och smått frustrerad. Jag tar pauser i perioder och fokuserar på annat, men till slut återvänder jag till detta ändå. Ibland känner jag nästan att jag blir lite bitter, men jag vägrar ge mig in i de tankespåren och försöker tänka positivt.

 Visst jag har haft lite flings, ett par förhållanden. Det har varit lättare när jag varit ute och rest, och i yngre dar när jag var lite dummare och våghalsigare.

Gissar att du har få nära vänskaper. Det är det jag framförallt menar med ytlig. Du säger dig själv vara social, men det är inte samma sak som t ex en barndomskompis som man delar vått och torrt med. Men det är ju bara gissningar.

Det jag tror en kvinna egentligen vill ha är att kunna känna sig trygg, och känna en samhörighet eller "connecta" på ett djupare plan med en annan människa. Bli sedd och uppskattad. De (män ffa) som saknar nära vänner har svårt att skapa utan behöver lära sig. 

Skaffa en tjej som kompis, någon du genuint uppskattar, kan empatisera med och kan dela aktiviteter med är mitt råd för att lära dig det här. En bra killkompis som du kan fördjupa en vänskap med fungerar också. 

ytlighet som människa kan vara en trevlig person, helt korrekt till sättet men omedvetet skapat en ogenomtränglig mur. Troligen pga att denne har blivit sårad i relationer tidigare, behöver inte nödvändigtvis vara romantiska relationer, kanske har denne skapat band med föräldrar eller syskon och det har kapats på något sätt. Personen har då lärt sig att inte fördjupa relationer för att det är så förkrossande när de rycks bort. Det förvandlas till en skyddsmekanism. Jag vet inte om du känner igen dig i detta, får såna vibbar när jag läser din trådstart.

Jag tycket att fokuset på utseende här verkar konstigt och snedvridet. Jag höll själv på med dejting under ganska lång tid (längre tillbaka). Hela idén att mitt utseende skulle vara en huvudfråga eller att jag skulle ha konkurrens från andra med bättre/annorlunda utseende känns konstig. Det var inget jag trodde på då och jag tror inte på det nu heller.

Att ha utländsk bakgrund eller utländskt utseende kan absolut påverka. Att prata med brytning eller ha lite annorlunda kulturella koder kan vara en issue för vissa. Någon kanske tycker att de med asiatiskt (exempelvis) utseende är mer attraktiva, någon annan tycker tvärtom. Kort sagt blir bilden lite rörigare än för en del andra. Att det skulle vara ?omöjligt att konkurrera med en infödd svensk? låter dock konstigt.

Tvärtom faktiskt, har en del vänner jag känt i över 10 år som jag står väldigt nära. Vänner som jag gjort mycket med, som jag hjälp på olika sätt och fått hjälp tillbaka utav. Vänner som jag träffar eller ringer regelbundet. Ärligt talat skulle jag se mig själv som en rätt så känslig person. Jag gråter ibland, jag blir rörd av andra, är öppen om mina känslor, och känner att jag alltid har folk i min närhet som bryr sig och som jag kan prata med. Jobbar extra på ett gruppboende vid sidan av studierna och jag bryr mig genuint om människorna jag jobbar med och försöker vara till lags till den mån jag kan.

Har ett par tjejkompisar jag står rätt så nära, och en del som jag kanske inte alltid träffar direkt men ofta via olika sammanhang (middagar, fester, aktivitet, osv) med andra.

Paradoxalt nog så känner jag ofta att jag får bra kontakt med tjejer, jag har fått höra att jag är favoritkompisen bland några av mina kompisars flickvänner haha. Däremot känns det inte som att jag ofta känner ett romantiskt intresse tillbaka, mest platoniskt. Det är helt fine, alla tjejer man träffar måste inte vara romantiskt intresserade av en, och jag är inte heller det tillbaka. Men det känns så så pass ofta att jag undrar om jag bara inte är attraktiv nog för att de ska få upp ett intresse? Eller om jag kanske är för vänskaplig och inte skapar rätt spänning som bygger upp ett sådant intresse? Vet inte riktigt hur jag ska förändra det i så fall. Jag försöker vara mig själv med dem jag träffar: glad, rolig, social. Det känns som det mest naturliga.

Som yngre var det mycket fest, rave, festival. Massa alkohol, knark, osunda livsvanor. En del destruktiva förhållanden. Något jag känner att jag har växt ifrån, och den sorters tjejer jag träffade då är nog inga jag hade klickat med idag. Jag gör ju det du säger dock? Var aktiv i kåren, ordnat en del fester (har festlokal i byggnaden), middagar, går på aktiviteter, osv. Inte för att träffa tjejer nödvändigtvis, mest för att det är kul. Det är väl det som stressar mig lite också på ett sätt. Känns som att jag borde ha alla chanser i världen just nu, men ändå ser jag inget särskilt hända. Man tänker liksom "vad är det för fel på mig?".

Det kanske är skillnad på olika generationer. Min generation tycker jag absolut är mer ytlig, speciellt med t.ex. sociala medier. Helt ok, folk får vara ytliga. Känner väl främst att jag försöker göra det jag kan med mitt utseende, min vissa saker kan jag helt enkelt inte förändra. Vad gäller bakgrund så är jag som vilken annan medelsvennson som helst. Firar midsommar, lagar husmanskost, talar felfri svenska. Alla gillar olika, fattar det. Men jag tror att betydligt fler tjejer föredrar en lång, blond, blåögd kille framför en kort, brun, mörkårig.

Om jag sammanfattar råden jag har fått från denna tråd verkar folk säga följande:
- Ge dig ut på fler aktiviteter, träffa rätt folk.
- Var emotionellt tillgänglig, våga vara öppen.
- Inte vara ytlig.
- Självsäkerhet och lite djärvhet.
- Sluta hävda dig och var den du är.

En del punkter tycker jag jag uppfyller, utifrån hur jag ser på mig själv och vad jag fått beskrivet av andra. Men jag antar att det bara är så mycket råd någon kan ge till en främling på nätet de inte känner. Det jag tar med mig är väl att jag får försöka vara lite djärvare, våga lite mer. Kanske ska plocka upp lite danslektioner, det verkar vara ett kul sätt att träffa nytt folk på. Har alltid velat lära mig salsa!

Tvärtom faktiskt, har en del vänner jag känt i över 10 år som jag står väldigt nära. Vänner som jag gjort mycket med, som jag hjälp på olika sätt och fått hjälp tillbaka utav. Vänner som jag träffar eller ringer regelbundet. Ärligt talat skulle jag se mig själv som en rätt så känslig person. Jag gråter ibland, jag blir rörd av andra, är öppen om mina känslor, och känner att jag alltid har folk i min närhet som bryr sig och som jag kan prata med. Jobbar extra på ett gruppboende vid sidan av studierna och jag bryr mig genuint om människorna jag jobbar med och försöker vara till lags till den mån jag kan.

Har ett par tjejkompisar jag står rätt så nära, och en del som jag kanske inte alltid träffar direkt men ofta via olika sammanhang (middagar, fester, aktivitet, osv) med andra.

Paradoxalt nog så känner jag ofta att jag får bra kontakt med tjejer, jag har fått höra att jag är favoritkompisen bland några av mina kompisars flickvänner haha. Däremot känns det inte som att jag ofta känner ett romantiskt intresse tillbaka, mest platoniskt. Det är helt fine, alla tjejer man träffar måste inte vara romantiskt intresserade av en, och jag är inte heller det tillbaka. Men det känns så så pass ofta att jag undrar om jag bara inte är attraktiv nog för att de ska få upp ett intresse? Eller om jag kanske är för vänskaplig och inte skapar rätt spänning som bygger upp ett sådant intresse? Vet inte riktigt hur jag ska förändra det i så fall. Jag försöker vara mig själv med dem jag träffar: glad, rolig, social. Det känns som det mest naturliga.

Som yngre var det mycket fest, rave, festival. Massa alkohol, knark, osunda livsvanor. En del destruktiva förhållanden. Något jag känner att jag har växt ifrån, och den sorters tjejer jag träffade då är nog inga jag hade klickat med idag. Jag gör ju det du säger dock? Var aktiv i kåren, ordnat en del fester (har festlokal i byggnaden), middagar, går på aktiviteter, osv. Inte för att träffa tjejer nödvändigtvis, mest för att det är kul. Det är väl det som stressar mig lite också på ett sätt. Känns som att jag borde ha alla chanser i världen just nu, men ändå ser jag inget särskilt hända. Man tänker liksom "vad är det för fel på mig?".

Det kanske är skillnad på olika generationer. Min generation tycker jag absolut är mer ytlig, speciellt med t.ex. sociala medier. Helt ok, folk får vara ytliga. Känner väl främst att jag försöker göra det jag kan med mitt utseende, min vissa saker kan jag helt enkelt inte förändra. Vad gäller bakgrund så är jag som vilken annan medelsvennson som helst. Firar midsommar, lagar husmanskost, talar felfri svenska. Alla gillar olika, fattar det. Men jag tror att betydligt fler tjejer föredrar en lång, blond, blåögd kille framför en kort, brun, mörkårig.

Om jag sammanfattar råden jag har fått från denna tråd verkar folk säga följande:
- Ge dig ut på fler aktiviteter, träffa rätt folk.
- Var emotionellt tillgänglig, våga vara öppen.
- Inte vara ytlig.
- Självsäkerhet och lite djärvhet.
- Sluta hävda dig och var den du är.

En del punkter tycker jag jag uppfyller, utifrån hur jag ser på mig själv och vad jag fått beskrivet av andra. Men jag antar att det bara är så mycket råd någon kan ge till en främling på nätet de inte känner. Det jag tar med mig är väl att jag får försöka vara lite djärvare, våga lite mer. Kanske ska plocka upp lite danslektioner, det verkar vara ett kul sätt att träffa nytt folk på. Har alltid velat lära mig salsa!