Anonym (lite uppgiven) skrev 2025-01-09 03:20:03 följande:
Tvärtom faktiskt, har en del vänner jag känt i över 10 år som jag står väldigt nära. Vänner som jag gjort mycket med, som jag hjälp på olika sätt och fått hjälp tillbaka utav. Vänner som jag träffar eller ringer regelbundet. Ärligt talat skulle jag se mig själv som en rätt så känslig person. Jag gråter ibland, jag blir rörd av andra, är öppen om mina känslor, och känner att jag alltid har folk i min närhet som bryr sig och som jag kan prata med. Jobbar extra på ett gruppboende vid sidan av studierna och jag bryr mig genuint om människorna jag jobbar med och försöker vara till lags till den mån jag kan.
Har ett par tjejkompisar jag står rätt så nära, och en del som jag kanske inte alltid träffar direkt men ofta via olika sammanhang (middagar, fester, aktivitet, osv) med andra.
Paradoxalt nog så känner jag ofta att jag får bra kontakt med tjejer, jag har fått höra att jag är favoritkompisen bland några av mina kompisars flickvänner haha. Däremot känns det inte som att jag ofta känner ett romantiskt intresse tillbaka, mest platoniskt. Det är helt fine, alla tjejer man träffar måste inte vara romantiskt intresserade av en, och jag är inte heller det tillbaka. Men det känns så så pass ofta att jag undrar om jag bara inte är attraktiv nog för att de ska få upp ett intresse? Eller om jag kanske är för vänskaplig och inte skapar rätt spänning som bygger upp ett sådant intresse? Vet inte riktigt hur jag ska förändra det i så fall. Jag försöker vara mig själv med dem jag träffar: glad, rolig, social. Det känns som det mest naturliga.
Anonym (C) skrev 2025-01-08 06:27:27 följande:
Var träffade du din tidigare förhållanden?
Framförallt, sluta nätdejta, sluta analysera allt, börja leva!
Du lever i en studentstad. Ge dig ut i kårlivet! Hitta på saker med dina vänner, ordna fester, resor, aktiviteter. Bjud in kursare. .
Som yngre var det mycket fest, rave, festival. Massa alkohol, knark, osunda livsvanor. En del destruktiva förhållanden. Något jag känner att jag har växt ifrån, och den sorters tjejer jag träffade då är nog inga jag hade klickat med idag. Jag gör ju det du säger dock? Var aktiv i kåren, ordnat en del fester (har festlokal i byggnaden), middagar, går på aktiviteter, osv. Inte för att träffa tjejer nödvändigtvis, mest för att det är kul. Det är väl det som stressar mig lite också på ett sätt. Känns som att jag borde ha alla chanser i världen just nu, men ändå ser jag inget särskilt hända. Man tänker liksom "vad är det för fel på mig?".
Det kanske är skillnad på olika generationer. Min generation tycker jag absolut är mer ytlig, speciellt med t.ex. sociala medier. Helt ok, folk får vara ytliga. Känner väl främst att jag försöker göra det jag kan med mitt utseende, min vissa saker kan jag helt enkelt inte förändra. Vad gäller bakgrund så är jag som vilken annan medelsvennson som helst. Firar midsommar, lagar husmanskost, talar felfri svenska. Alla gillar olika, fattar det. Men jag tror att betydligt fler tjejer föredrar en lång, blond, blåögd kille framför en kort, brun, mörkårig.
Om jag sammanfattar råden jag har fått från denna tråd verkar folk säga följande:
- Ge dig ut på fler aktiviteter, träffa rätt folk.
- Var emotionellt tillgänglig, våga vara öppen.
- Inte vara ytlig.
- Självsäkerhet och lite djärvhet.
- Sluta hävda dig och var den du är.
En del punkter tycker jag jag uppfyller, utifrån hur jag ser på mig själv och vad jag fått beskrivet av andra. Men jag antar att det bara är så mycket råd någon kan ge till en främling på nätet de inte känner. Det jag tar med mig är väl att jag får försöka vara lite djärvare, våga lite mer. Kanske ska plocka upp lite danslektioner, det verkar vara ett kul sätt att träffa nytt folk på. Har alltid velat lära mig salsa!
Då verkar problemet vara att skapa attraktion till den du är intresserad av. Flytta det från vänskap till romans. Nu antar jag att du inte gråter och pratar känslor med en tjej du har ett romantiskt intresse av. Såna saker sker när man har fördjupat relationen. Får fortfarande ytliga vibbar från dig. Kan inte sätta fingret på det. Misstänker att du kan vara trevlig att umgås med men att du uppvisar en ytlig fasad. Ungefär som när autister försöker maskera (tror inte du är autistisk) men du kanske placerar dig i sk "uncanny valley", aningen artificiell. Märker andra att du döljer något så reagerar de kanske artigt, korrekt, kan gärna socialisera men hittar på ursäkter. Uncanny valley är inte samma sak som oomtyckt.
Men det är som sagt bara gissningar. Du väljer själv det du anser passar in på dig.
Något som också sätter käppar i hjulet för dig är bitterheten du pratade om i trådstart och att du jämför dig med andra män. Det behöver du förstås jobba med då jag tror att såna känslor bidrar till ett misslyckande. Lite åt hållet självsabotage.
